Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud
När jag började läsa fastnade orden inte i mig. Jag var kanske inte mottaglig efter 'Skynda, kom och se'. Kanske behövde smälta lite. Boken är på intet sätt fascinerande men ganska fin, ändå.
Lydia och alla rödhåriga syskonen och föräldrarna som inte riktigt vet hur en förälder bör vara, uppenbarlige.
Boken rymmer i sig en melankoli. Lydia springer, ska bli snabbast i världen. Ska aldrig falla, ramla. Snubbla.
Hon kan sudda ut saker i sin omgivning om de blir jobbiga,det har hon lärt sig.
Alla syskonen som skriker. Pappan som stjäl mat från sina barns tallrikar när de tittar bort.
Lydia som har tvångstankar och moster Marianne som helst dricker Gin och inte riktigt går att få ögonkontakt med.
En vardagsbok, det är aldrig helg. Aldrig riktigt soligt, liksom.
En barndomsskildring som är intressant. Eget och talande språk, tycker jag. Men det bestående blir varken mer eller mindre än 'helt okej.'
Ps. på söndag är det bokbordet på drottninggatan, jippii! (synd att jag är så augustipank!)
Kommentarer
Trackback