Bitterfittan av Maria Sveland
Så var den utläst i ett kick. Blir så när man är (visserligen ofrivilligt) ledig. Tjopp tjopp, säger det så är böckerna slut. Det är underbart! Hm. Vet inte riktigt var jag ska börja.
Bitterfittan handlar om Sara som börjar känna sig bitter. Hennes snubbe är bortrest mest hela tiden i jobb och hon blir lämnad ensam med deras lilla skrikande och bajsande son. Bitterheten växer till ett stort ogenomkomligt moln, och de ilskna blickarna blir svåra att undvika när hennes man väl kommer hem på helgerna. Hon tänker bitterfittiga tankar (som hon kallar dem) om hur orättvist allt är. Om hur fäderna kan vara frånvarande utan dåligt samvete, och bara bli kramade av ett framspringande glatt barn när de kommer hem igen. Om hur mödrarna, om de reser bort, möts av ett avigt och surt barn. Varför åkte mamma ifrån mig? Alltså bokar Sara en biljett till Teneriffa. Alldeles ensam ska hon resa bort. Lapa sol och dricka tidiga eftermiddagsvinglas utan dåligt samvete. Kaxigt sätter hon sig på planet och ler mot en flygrädd tjej bredvid.
Under hela resan observerar Sara andra par, och funderar kring sitt eget förhållande. Kring sina tidigare förhållanden och hur hon mött män på olika sätt. Relationen till pappan, mammans trötta cigarettrynkor och idoga diskande med ryggen vänd mot matbordet. Det är väl lite det här boken handlar om, kort sammanfattat.
Det är en väldigt argumentativ roman, vilket gör att jag vill kalla den en blandning mellan fackbok och skönlitterär roman. Och det är absolut inget negativt, snarare tvärtom. Tror inte jag skulle vilja att varenda bok jag lade vantarna på var skriven som denna, men nu funkar det. Riktigt bra till och med! Däremot måste jag varna för att man faktiskt blir lite bitterfittig av att läsa den. Känner igen sig i hur kvinnor (då syftar jag inte på någon speciell. Mer i allmänhet; kvinnor i litteratur, filmer, tv-serier, kvinnor på caféer, kvinnor på stan) anstränger sig mer än mannen för att bibehålla en god stämning och intressant konversation. Hur mannen liksom grymtar och förväntar sig att detta görs. MORR, tänker jag, som inte alls är särskilt engagerad i dylika frågor egentligen. Jag ser det som en självklarhet att eftersträva jämlikhet, men kanske inte direkt kämpar för det dagligen.
Man tar sig snabbt igenom Bitterfittan och lämnas med många funderingar, och lite öppnare ögon. Iallafall jag. Kan rekommendera boken. Känns som att den funkar bäst att läsas såhär intensivt som jag gjort. Den bara attackerar en, poff poff poff. Och det är bra, och starkt, och man känner verkligen igen sig. Även om jag är lite för ung med mina 23 år för att kanske vara den specifika målgruppen. Tycker också att män borde läsa den här boken, men med tanke på den tråkiga statistiken gällande mäns läsning som Bokhora skrev om för några dagar sedan, och som jag också kommenterade i min andra blogg, så kanske man inte kan hoppas på för mycket.
Nu läser jag en liten kortis som heter Emma, vem är du? och är skriven av Calle Ljungström. Sedan tänkte jag sätta tänderna i Vi måste prata om Kevin. Längtar. Behövde bara ett litet andrum emellan.
Kommentarer
Trackback