ord och inga visor

Det har gått några dagar sedan jag läste ut den här boken. Med finbesök av finaste vännen från England blir man inte så sugen på att blogga. Men nu tänkte jag skriva lite om mina åsikter kring denna bok. Antagligen aningen förvirrat. Jag gör det i punktform.

Först och främst, vad är detta? Jo, detta är en reportagebok skriven av en kille som är uppvuxen i Djursholm. Finaste villan, galna suparskidresor i alperna och allt det där. Efter att ha bott där, flyttar han till Kungsholmen med sin fru och sedan sitt lilla barn. Tills en dag, då han bestämmer sig för att flytta till Tensta, mest som ett projekt. Väldigt mycket bok-idé över det hela.

Han reflekterar kring sin flytt, folks reaktioner på den, hur han uppfattar Tensta, människorna han lär känna där. Och så relaterar han det till sin egen uppväxt och konstaterar påfallande ofta att han har "sjukdomsinsikt", alltså att han är medveten om sina fördomar kring "problemförorten" Tensta. Nu kommer punkterna:

1. Väldigt ofta får jag lite ont i magen av det jag uppfattar som ett titta-på-apor-i-bur-syndrom. Är det normalt bland svenskar att vara så ovan vid människor från andra länder? Jag tänker inte ens i vi-och-dem-termer, men så har jag också och har haft en hel del vänner med icke-svensk bakgrund. Samt några pojkvänner. Är det vad som krävs för att inse att alla är människor och inte skiljer sig så värst mycket åt? För mig verkar det väldigt trångsynt och "litet", och det stör mig enormt boken igenom. Typ wow, invandrare är ju riktigt trevliga. För mig är wow-et i meningen fullständigt obegripligt.

2. Jag förstår vad Pontus Herin vill göra, åtminstone delvis. Han vill öppna upp för en debatt kring invandring och segregation. Han vill visa att det faktiskt finns grönområden även i betongdjunglarna (well, obviously?!), han vill påpeka hur befängt det är att folk blir så chockade över hans och hans familjs val att flytta dit. Och han vill få fler svenskar att flytta till Tensta, för bara så blir integrationen hands on.  Och där försvinner ju trovärdigheten med tanke på att han själv i slutändan inte bor kvar där, för att han vill att hans son ska växa upp som han gjorde. Jo, men varför har du då tjatat om hur fint och bra det är i Tensta i hundra sidor?

3. Jag tycker det är fint hur Herin tar upp Tenstas eldsjälar. Den babbliga äldre politikern som infinner sig på alla lokala möten och kämpar för en bättre miljö i sin förort. Politikerna som bor kvar i Tensta för att visa att det går. Man blir inte rånad bara för att man råkar befinna sig där. De som ställer upp och volontärarbetar i biblioteket med att hjälpa ungdomar att plugga. Och så vidare. Det är hoppfullt.

4. Det är också ett viktigt inlägg i debatten, för om man inte vågar diskutera segregationen så kommer den sannerligen inte förbättras. En debatt krävs och det var mycket intressant info i boken. Till exempel att 25 % (ca) i Tensta lever på socialbidrag och 23 (!) personer i Djursholm. Samtidigt tror jag sådana exempel kan vara farliga, eftersom de kan spä på ignoranta personers fördomar.

5. Språket är lätt och tydlligt och boken går snabbt att läsa, samt är faktiskt oftast väldigt intressant. Det är en hel del generaliseringar jag stör mig på, samt ovan nämnda punkter. Hela det där "wow vad spännande vi ska ha det bland alla invandrare" gör mig fullkomligt galen och grumlar min syn något under läsningen, som sagt. Men som ett inlägg i samhällsdebatten tycker jag boken är läsvärd. Om inte annat manar den verkligen till debatt, jag har till exempel pratat om den med alla vänner jag mött under läsningen.

Så tyckte jag. Vad tycker du?