Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Världen i Igelkottens elegans är ett klyschornas paradis. Vi har den lilla tolvåringen som börjat få pubbetankar och vill ta livet av sig, vi har en kultiverad japan, oförskämda och egocentriska överklasskvinnor och - fast här bryts klyschan av - en portvakt som läser Tolstoj och som försöker dölja sitt intellektuella jag. Hon vill inte skrämma slag på överklassmänniskorna i huset, och tänker att en smart portvakt definitivt skulle rubba deras världsbild.
Ibland stör jag mig ofantligt mycket på svulstiga meningar som vill vara meningsbärande men vars mening jag tappar bort pga svulstigheten. Klyschorna är hanterbara eftersom de ändå innehåller drag som särskiljer dem och gör dem mindre klyschiga. Samtidigt går det lätt och snabbt att läsa boken, den rymmer många fina insikter och en fin värme. Hellre det än karghet och avskalad abstraktion som man så ofta träffar på i (särskilt svenska debutanters) romaner och som jag har väldigt svårt för.
Jag gillar överord, gillar när man bara öser på med ord och metaforer och tankar, som jag sedan inte alltid bryr mig om att förstå utan bara ordnjuter av, som att suga på en chokladpralin. Fast här blir det inte riktigt så konstnärligt och poetiskt som överspråklighet kräver.
Helhetsintrycket är mittemellan (en trea av fem eller helst tre och en halva om vi ska prata boktipset-språk) Slutet gjorde mig mycket besviken, då det ökade klyschigheten med flera hundra mil. Jag hade önskat att Barbery hittat på ett annat slut, ett överraskande sådant. Eller hellre ett ovisst slut, ett slut mitt i händelseförloppet än ett klyschigt sådant. Och styckena då tolvåringen skriver dagbok känns inte riktigt äkta.
Men språket är oftast fint och jag gillar insikterna om konstens och litteraturens betydelse. Därav trean och inte tvåan i betyg. Om vi nu ska prata betyg.
Har ni läst boken, och vad tyckte ni i så fall?
Hej! Jag förstår inte vad du avser här med begreppen "överord" och "överspråklighet".
Du får gärna förklara.
Här kommer ett utdrag ur min recenson i Västerbottens-Kuriren:
Inget i mitt skönlitterära läsliv skulle glädja mig som om Milan Kundera gav ut ny ny roman, vars huvuduppgift inte är att skildra realistiska ivsöden - utan tillvaron.
Muriel Barberys filosofiska, humoristiska, osentimentala roman är skriven i Kunderas tradition.
Handlingen är bara en charmerande täckmantel (någon sviker, läser Anna Karenina, går till en psykoanalytiker,tas inpå ett ovärdigt ålderdomshem, beundrar stilleben, dör, flyttar in, flyttar ut, blr förälskad, dricker thé, lyssnar på Eminem, lysnar på Satie, ser en B-film, tänker ta sitt liv, läser manga, ser en glimt av kamelior) för att delge oss läsare alla dessa tankar.
Som är dina och mina - men som också är tänkta av Marx, Freud, Husserl, Tolstoj ...
lena kjersén edman
lena k-e: Hej, självklart förklarar jag! med överord menar jag att man använder en massa metaforer och beskriver saker med ett nästan snirkligt språk, i motsats till ett kargt språk med korta meningar och abstrakta formuleringar. Ett exempel på vad jag ser som överspråklighet/överord är "drömfakulteten" av sara stridsberg tillexempel. Där vimlar det av liknelser och fantastiska formuleringar, som jag kanske inte alltid sitter och funderar över betydelsen kring, men som ändå är en njutning i sin skönhet. Och det behövs inga andrum i sådana texter, inga vardagligheter tycker jag. Det blir som ett långt stycke poesi då istället. På sina ställen dök detta upp i "igelkottens elegans" och jag älskade det.
Vad fint du skrev i din recension! för det var ju så härligt med boken, att tankarna var det centrala. Jag slog upp den i eftermiddags och läste lite här och där, njöt av de fina formuleringarna. En tre och en halva är ju ett bra betyg. När jag skrev om boken här i bloggen så var jag nog mest arg pga det (enligt mig) klyschiga slutet som inte gjorde boken rättvisa. I sin helhet kommer jag minnas den länge, plocka fram och läsa en rad här och där. Vad tyckte du om boken i sin helhet? / J.
lena k-e: måste bara lägga till att jag ändå störde mig på klyschigheten i boken. Även om handlingen bara var en täckmantel för något annat, så tycker jag att det kändes tråkigt. Speciellt under bokens andra halva. Jag tycker den hade kunnat vara 100-200 sidor längre istället. / jessica
jag tycker om ditt inlägg om denna bok. Du sätter ord på min känsla efter att ha slagit ihop boken....trots det så kände jag en viss saknad efter huvudpersonerna i flera dagar efteråt.
aida: kul att du gillar mitt inlägg om igelkottens elegans. Jag saknade också huvudpersonerna lite och har tänkt på den flera ggr sedan jag läste ut den. Det är faktiskt ett gott (och fint) tecken på att boken iaf ger något mer.