Allt beror på vem som pratar
Vet vi att personen som har skrivit är en äldre, lite konservativ man så tar vi på oss ett par glasögon. Vet vi att författaren däremot är en svensk och feministisk poetisk berättare, så läser vi på ett helt annat sätt. Läs artikeln här.
Vad tänker ni kring detta?
Jag tycker att Anne Swärd har en viktig poäng i det hon skriver. Här är ytterligare en fördjupande text om den diskussion som följde i media efter årets nobelpristagare i litteratur tillkännagivits.
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/en-dyster-liten-debatt_5523781.svd
Jag skrev ett paper om just den här problematiken för ungefär ett år sedan, med fokus på Hemingway (som av många kritiker anklagats för manschauvinism och enkelspåriga kvinnokaraktärer, främst pga av sitt privatliv). Jag tycker att det borde vara självklart att man försöker läsa med så öppna ögon som möjligt, men samtidigt är det naturligtvis omöjligt att vara HELT objektiv om det handlar om en författare som det pratas mycket om. Svårt det där... Jag tror att man helt enkelt får hålla mer koll på sig själv som läsare, kanske genom att försöka föreställa sig hur man uppfattat romanen om ens bild av författaren varit annorlunda.
Den här grejen får väl antas vara upphovet till pseudonymanvändandet; t.ex. systrarna Brontë var ju tvungna att sätta nya namn på sina alster för att bli tagna på allvar av sin samtid.
Jag håller med om att det var en väldig viktig poäng, även om förläggaren försökte ärerädda Stridsberg dagen efteråt. Men det handlade ju inte om det. Det var ju väldigt mycket större än så. Och mycket tänkvärt.
I samband med att romanen Friheten gavs ut 1999 så hävdade litteraturkritiker att Ulf Lundell ville skylla familjens upplösning på kvinnan. De hävdade även att det fanns ett dolt kvinnohat hos författaren eftersom att de flesta som mördas i boken är kvinnor.
Anonym: Åh, tack för tipset. Den ska jag läsa ikväll (när jag inte sitter på jobbet)! Och jag håller med om att Anne Swärd verkligen har en viktig poäng.
Sanna: Vad intressant med Hemingway-paper. Och visst är det självklart att man läser med så öppna ögon man kan, men det är verkligen inte lätt. Jag vet t. ex inte hur jag skulle reagera om jag läste Sara Stridsberg-citatet i en bok av typ Ulf Lundell. Kanske helt annorlunda än när jag läste det i Darling river. För kontexten påverkar ju onekligen och grumlar synen. Och du har nog en viktig poäng i att detta var anledningen till Brontes och t. ex Victoria Benedictsons manliga pseudonymer.
Tekoppen: Ah, den äreräddningen missade jag. Var kan man hitta den någonstans? Och visst var det större än så, citatet användes ju bara som exempel för att illustrera en företeelse.
MJ: Vad överdrivet! Det måste vara frustrerande som författare att utsättas för sådan irrelevant/obefogad kritik (som det låter).
Maria Küchen skrev i expressen:"Som ingen annan man i samtidslitteraturen seriekopplar Ulf Lundell liv och verk. Bland kvinnor som skriver skönlitteratur är metoden utbredd; Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall, Sonja Åkesson, Agneta Klingspor och Linda Skugge tillhör de många som vägrat underkasta sig manlighetens grundlag formulerad i Stephan Mendel-Enks feministiska manifest Med uppenbar känsla för stil: Privatliv och arbete är helt skilda saker.
Mendel-Enk behandlar nu inte litteratur utan mäns regelverk generellt, men detta regelverk har alltid tillämpats när ”god litteratur” ska definieras. Författande är ett viktigt och fint arbete, att vara privat i skönlitteratur blir därmed ytterligt fel.
Kvinnor som använder privatlivet som stoff i sina författarskap har följdriktigt fått en hel del tips från den manliga kultureliten om hur de skulle kunna sköta sitt jobb bättre. I övrigt bortses det ofta från dem när det ska pratas God Litteratur, precis som det bortses från Ulf Lundell.”
Där har vi kanske en förklaring till varför kritiker (ibland) har så svårt att hålla isär Person och Verk när de recenserar.
Och även en förklaring till varför kvinnors (och somliga mäns) verk inte anses lika fina som männens.
MJ: På vilket sätt menar du att där finns en förklaring till varför kritiker ibland inte håller isär person och verk? Håller med om att där finns en förklaring varför vissa verk anses mindre fina än andra.
"Som ingen annan man i samtidslitteraturen seriekopplar Ulf Lundell liv och verk. Bland kvinnor som skriver skönlitteratur är metoden utbredd; Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall, Sonja Åkesson, Agneta Klingspor och Linda Skugge."
Lundell & Co skriver alltså litteratur där åtskilnaden mellan liv och verk inte är så stor. Därför blir det kanske extra svårt att hålla isär Personen och Verket.
Men det ska ju självklart en duktig kritiker kunna hantera.
MJ: Då är jag med, och håller med om att en duktig kritiker ska kunna hantera/balansera det.