ord och inga visor

Lyckades bara hitta framsidan till den engelska versionen av boken.
Men äsch, ni hajar!

På jPod jobbar ett gäng nördar/halvnördar med att utveckla dataspel. Det googlas en hel del, nördiga tävlingar gör att de fördriver dagarna. Berättar gör Ethan som även är bokens huvudperson. Han har en mamma som har majaodlingar i källaren, en pappa som desperat vill få det där berömda genombrottet som klassisk b-skådis. Ethan nördar sig med tv-spelssnack, googlar en massa skit, åker till Kina för att hämta en försvunnen kompis och hjälper sin mamma ur diverse dråpligheter hon försätter sig själv i.

Helt plötsligt kan det komma tio sidor med primtal. Tre sidor med kinesiska tecken och vad de betyder. Några sidors html-koder. Coupland själv är en bikaraktär i boken, vilket självklart får önskad effekt. Det är alltid roligt när författare lyfter in sig själva i böcker. Som i Tärningsspelaren, till exempel, där den vrickade tvångsmässiga huvudpersoner bär samma namn som författaren själv.

Mitt intryck av boken är sämre än jag hoppats, men fortfarande inte dåligt. Jag gillar fortfarande Hej Nostradamus bäst av de Coupland-böcker jag läst. Läs den, läs den! Jag och min vän Daniela pratade om det vid något tillfälle. Coupland har två olika typer av böcker: Dels den mer seriösa varianten (som i exemplet jag nyss nämnde), och dels då den här jPod-aktiga varianten (Alla familjer är psykotiska är ett annat sådant exempel). Jag föredrar hans mer seriösa ton. Men visst, emellanåt får jPod mig att skratta högt. Jag läser den snabbt och plockar fram den på tunnelbanor, bussar. Det är ett gott tecken. Jag kan tröttna lite på det hafsigt snabba tempot och den lite blajiga tonen. Men jPod är bra sommarläsning och jag älskar hur han namedroppar företag hejvilt (o-typiskt amerikanskt), hur han googlar, hur han blandar stora och små bokstäver, hur han låter tio sidor vara bara en massa siffror. Läs jPod för tusan, gör det. Jag har bestämt mig nu för att den var bra trots allt. Eller åtminstone helt okej.

Boken har även gjorts till tv-serie.

Varning för aningens för lång recension:

Det här är en svår bok att läsa, av flera skäl. Dels rent fysiskt; det är en kompakt textmassa med kompakta meningar. Man kan inte skumläsa. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att göra just det, och märkte då att jag missat väsentligheter. Det är för mig en god egenskap hos en bok. För varför ska där finnas meningar man inte ens måste läsa? Det vill säga om boken är så strukturerad och rik på innehåll som den här. Framför allt är boken dock svår att läsa för att det är ett tungt ämne. En mammas vanmakt, en mammas oförmåga att påverka sin son. Jag har inga barn men kan tänka mig hur jobbigt det måste kännas.

De flesta vet nog redan vad Vi måste prata om Kevin handlar om (jag är ju lite sent ute med att läsa den), så jag drar en kort version. En kvinna föder en son, och redan från början känns något konstigt. Hon förnimmer inte den där känslan av att vara mamma, som hon hört pratas så mycket om. Nåväl, tänker hon, det kommer nog med tiden. Med tiden kommer ingen mamma-känsla direkt, snarare uppstår en växande maktkamp mellan mor och son. Kevin har sönder saker han vet att sin mamma Eva gillar. Han förstör. Han är tom i blicken, olikt ett barn likgiltig inför allt och alla. Kevin bryr sig inte. Han letar upp folks intressen och passioner, och förstör dem. Vanmäktiga inför det här barnets avvikande beteende uppstår sprickor mellan Eva och hennes man, Franklin. De ställer sig på olika sidor. Plötsligt blir det Franklin och Kevin mot Eva. Eva som säger Kanske förstörde han pojkens cykel med flit? och Franklin som stirrar stint, undrar vad som är fel på henne. Hur kan hon tro så om sin egen son? Tills en dag, 1999, när Kevin dödar elva personer i sin skola.

Boken är helt klart, i mina ögon, ett försök att förstå hur familjerna känner. Familjerna bakom dessa pojkar som dödar folk i sin närhet. Columbine, till exempel, bara för att nämna något. Går det att förstå hur de känner? Jag känner, efter att ha läst den här boken, att om det överhuvudtaget går att förstå så har Lionel Shriver lyckats förmedla det lysande. Boken är upplagd som brev från Eva till Franklin. Förtvivlade, hoppfulla, ibland sorgsna brev. Man lär känna familjen, från att Kevin föds till den ödesdigra dagen som förändrar deras liv för alltid. Varför hände det? Varför? Fortfarande är det svårt att förstå. Kanske är likgiltighet ändå den värsta känslan av dem alla. Ingenting spelar ändå någon roll, så jag kan väl lika gärna skjuta de här nördarna och idioterna? Vilken förklaring man än hittar på, känns ingen rimlig. Men men, det här är en bokblogg, inte en psykologisk blogg aiming for Freud, så jag nöjer mig här.

Vad tyckte jag då? Läste merparten av den på landet under midsommar. Ljuvlig musik i bakgrunden, bara jag och min vän Daniela. Lugn och ro. Kunde verkligen grotta ner mig i den. Och jag tror att det är vad som behövs. Har hållt på med den i någon vecka och inte kommit in i boken, inte fastnat. Fastnade gjorde jag alltså först med nästan obegränsad lästid. När jag väl nått dit, så var det en fantastisk bok. Välskriven och intressant, dock med vissa utdragna partier (det måste jag ändå tillstå). Ibland kände jag men kom igen nu, Lionel. Get to the point! Tror att boken hade kunnat kortas ner med 100 sidor och varit helt perfekt fantastisk. Nu får den ungefär 3,5 av 5 stjärnor, om man ska prata sådant språk. En lysande bok att läsa nu i sommar. Den manar till diskussion, så om du är med i en bokcirkel funkar nog Vi måste prata om Kevin helt fantastiskt. Att läsa den bara såhär, lämnar en tom. Man behöver pratet efteråt tror jag.

Läs den, vetja!

Och som sagt, ursäkta den överdrivet långa recensionen men boken så att säga krävde det. Nu läser jag för fulla muggar Jpod  av Douglas Coupland. Minst sagt en annan typ av bok. Recension kommer snart snart. Vad sommarläser ni?

Läser fortfarande Vi måste prata om Kevin, som är lite svår att komma in i. Nu i helgen kommer det finnas en del lästid så rapport kommer inom kort. Måste bara städa lägenheten först för att skapa lite feng-shui och lugn och ro. Så länge gör jag bokenkäten, som väl de flesta andra bokbloggarna redan gjort:

1. Vilken bok läste du senast?
Innan den jag läser nu läste jag Emma, vem är du? (se nedan)

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Ska nog börja på Jpod av Douglas Coupland.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Svårt att svara på, men antagligen är det lite fifty-fifty. Kanske något fler kvinnliga.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Om boken är dålig eller seg, så gör jag det garanterat. Är den fantastisk så önskar jag bara att den aldrig tar slut.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Det är lite olika. Ibland går jag till Akademibokhandeln och botaniserar fritt, läser på omslag och hittar de jag vill ha. Ofta läser jag i andra bokbloggar och lägger sedan till böckerna i min enorma adlibris-önskelista för att köpa lite hipp som happ när jag får pengar.

6. När blir en bok för lång?
Över 500 sidor är tveksamt. Då ställer jag högre krav på boken än en tunnare variant.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Nä, jag är för lat för att läsa på engelska. Tyvärr.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Ja, brukar ge en bok 40-50 sidor på sig att visa för mig att den är läsvärd.

10. VIlken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Romaner finns det allra mest av. En del BOATS-böcker från min BOATS-period för något år sedan. Inga deckare eller science-fiction. Usch!

Dessa var de bästa av böckerna jag läste i vintras. Några av dem är nog de bästa jag läst någonsin. Tyvärr blev det fel framsida på Middlesex eftersom jag läste det svenska exemplaret som har en grön framsida. Men men.

I vintras uppdaterade jag i princip aldrig den här bloggen. Vet inte varför, men det hela bara förföll. Nu är jag, som väl märks, igång igen och planerar inte att sluta på väldigt länge. Hursomhelst hittade jag nu en lista med alla böcker jag läste och aldrig skrev om. Publicerar listan här, kanske mest för min egen skull. Så kan jag slänga lappen sedan. Lägger till korta omdömen också. Here goes, alltså:

vinterläslista 07-08:

Naiv. Super av Erlend Loe åh, är allt jag kan säga. Så enkel, kortfattad och konstig. Så bra.
Morgonpasset av Sophie King Det var konstigt att min kompis tipsade mig om den här boken för jag gillade den inte alls.
Tokyo natt av Elin Lindqvist Helt fantastisk bok som bara måste läsas.
Den obäddade sängen av Francoise Sagan Behöver man säga mer än författarinnans namn, egentligen? Här har vi dekadens, skådespeleri, brinnande stearinljus, hopplös kärlek, förvirring, Paris. Paris, framför allt!
Färdas på en blick av Lotta Lundberg Nja. Inget vidare. Läs skynda kom och se av henne istället. DEN är fantastisk.
Gravidchock av Belinda Olsson Jomen jag gillar den här. Jag gillar Belinda. Inget sensationellt, förvisso, men skön som avbrott efter att ha läst något kanske tungt, svårt och djupt.
Stor i käften av Joyce Carol Oates Nämen, Joyce. Joyce, Joyce! Du kan ju så mycket bättre. Det här är ju inte bra alls!
Middle sex av Jeffrey Eugenides Jamen det här är ju precis som litteratur ska vara! Väldigt bra bok.
Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt Helt okej var den väl. Men inte storslagen.
Efter attentatet av Yasmina Khadra Det här är en roman om jag har förstått det hela rätt, och inte en BOATS-bok. För att vara en roman är den osedvanligt dålig. Med BOATS-böcker kan man ha lite mer överseende med saker och ting.
Penetrering av Unni Drougge Känns som att viljan att provocera är större än viljan att skriva.
Kärlekens historia av Nicole Strauss Åh herregud. Helt underbar bok, en av de bästa jag läst.
Vägen till Bagdad av Peter Kadhammar Intressant, välskriven.
Mina döttrars systrar av Barbara Voors Tveksamt inställd. Ibland fantastisk, ibland trist och långsam. Överlag okej.
Ett ufo gör entré av Jonas Gardell Han kan sin sak, den där Jonas. Inte en favoritbok direkt, men den gör ont att läsa.
Min vän Leonard av James Frey En storslagen uppföljare till första boken, Tusen små bitar. Kvalitativt, fantastiskt.
Alla familjer är psykotiska av Douglas Coupland känns som en snabb, ryckigt ihopklippt film. Som bok är den helt okej.


Ja, det var allt på vinterlistan. Resten av vinterlitteraturen har jag alltså skrivit om här i bloggen.
Nu läses som sagt Vi måste prata om Kevin. Ska precis gå ut och köpa lite frukt, tänkte jag. Melon, vindruvor, äpple. Kanske lite mörk choklad att riva över den magnifika fruktsallad jag planerar till min kvällsläsning.

Jag trodde att Bitterfittan skulle vara lättare att komma in i än vad den är. Nu blir det att sitta på balkongen en stund, marathonläsa och hoppas på det bästa.

Ikväll är det debutantbar på kulturhuset. Det ses fram emot!

Jag gav upp Tigertämjerskans bekännelser. Temat var intressant men romanen höll inte riktigt måttet språkligt. Dessutom var den alldeles för lång. Inte alldeles för lång som en roman, för ibland vill man aldrig att böcker ska ta slut, men alldeles lång för sin genre och kvalitet. Jag skulle nog ha läst ut den om den var 200 sidor liksom. Alltså inte nu. Nog om den.

Nu har jag ju nämligen läst en bok av herr Bukowski själv och fler lär det bli. Denna bok är en av hans sista och handlar om författaren Chinaski (Bukowskis alter-ego) som blir erbjuden att skriva ett filmmanus. Sagt och gjort. Själva romanen handlar om hur huvudpersonen och hans fru dras in i en galen hollywood-värld av brutna kontrakt som sedan återuppstår, yta och kamerablixtar. Hur de ändå fortsätter sitt enkla liv, åker hem för att mata katterna om kvällen. Är trevliga mot de fattiga grannbarnen. Dricker. Dricker lite till. Spelar på hästar.

Boken lunkar på i en härligt harmonisk takt, som aldrig slår över och blir tråkig. Jag släpper den inte, om jag så ska åka endast två tunnelbanestationer så hafsar jag upp boken och böjer huvudet över den. Sänker musiken i lurarna för total koncentration. Är där, sitter där med Chinaski och häller upp vodkaglas efter vodkaglas medan kvällen lider mot sitt slut i det Kaliforniska landskapet. Så mycket lever jag mig in. Så, mina vänner, kanske bör jag på sommarens läslista från förra inlägget tillägga X antal Bukowski. För det känner jag på mig, att mer lär det bli av den varan.

Vad tycker ni om Bukowski? Det här var ju första boken jag läst av honom och mina förväntningar är nu ganska höga. Har ni några givna Bukowski-tips? eller exempel på nutida dylika författare? (förutom Marcus Birro och James Frey för de finns redan med på min tycka-om-lista).

Läs den här boken. På balkongen i solen, i skuggan, på cafét medan din vän är på toa, tunnelbanan, bussen. Läs den.

Förresten. Förvänta dig inga stora händelser, magnifika spänningsmoment eller utsvävande beskrivningar. För det här är enkelt, klockrent, vardagligt, ganska händelselöst. Som vardagen. Dialogerna är enkla och trovärdiga. Kanske är det vad som gör att jag gillar boken så mycket. Den är antagligen precis som det var när Bukowski hängde med sina vänner. Så och inte mer än så.