ord och inga visor

Värst vad jag segade ner mig plötsligt med att bokblogga. Och det har sina förklaringar. En del som inte hör hemma här, och en del hör ihop med att C-uppsatsen hela tiden pockar i bakhuvudet. Därmed inte sagt att jag pluggar C-uppsats så mycket som jag borde. Men läslugnet vill inte riktigt infinna sig som vanligt.

Däremot är jag sugen på att läsa en hel del. Och jag håller på med underbara Stalins kossor av Sofi Oksanen nu. Den kvinnan kan verkligen bemästra språket, jag blir helt fast när jag väl plockar fram boken. Kunzelmann & Kunzelmann får helt enkelt vänta på sin tur.

Detta är jag mest lässugen på just nu. Det kanske blir mer av en note-to-self så jag inte ska glömma bort mina längt, men jag kan passa på att fråga om ni har läst någon av dem?



Kerstin Thorvall blev jag sugen på alldeles nyss, efter att ha läst Bokmanias välskrivna inlägg om just den boken. Ndrangheta-boken är jag sugen på mest för att italiensk maffia (och maffia generellt) intresserar mig väldigt mycket. Och varför någon vill läsa Patti Smiths självbiografi ska väl knappast ens behöva förklaras. Jag minns hur jag föll som en fura när jag var kanske 15 år och satt i bilen med pappa. "Lyssna", sa han och höjde volymen till sådär skämmigt högt så det säkert hördes ut. Det var Patti Smiths Horses han spelade. Alla de långa minuterna. Och sedan den dagen älskar jag hennes musik. Poesin har jag dålig koll på än så länge men självbiografin är ett stort måste.

Väldigt många intelligenta människor.

Såg ni Babel igår? Jag tycker verkligen att det är ett helt underbart program. En timmes vältrande i litteratur. Det är kul att Bob Hansson är med förstås, men också lite tråkigt att han fjantar sig så. Bob, du kan ju bättre! Å andra sidan tror jag att det hela är ett drivande med att kungahuset ens frågade poeter om att skriva dikter till dem. Annars sitter jag som klistrad framför svtplay och suger i mig varenda ord.

Igår var Karl-Ove Knausgård där och pratade om sin 3000 sidor långa självbiografi, Min kamp, som jag absolut ska läsa när den kommer på svenska. Projektet ges ut i 6 delar så man behöver inte känna någon press av att få en tegelsten i knät. Det var riktigt intressant att höra honom prata. Dessutom var det högkvalitativt halvbråk mellan en kulturjournalist och Stig Larsson (utan e i Stig). Han var en riktig suris och jag fick lite känslan av att han medvetet ville bygga på myten om sig själv som svår, lite otrevlig och på-krigsstigen-författare. Men vem vet, han kanske bara är sådan av naturen. Av honom har jag läst Nyår, som jag tyckte såhär illa om.

Men vad var det Daniel Sjölin nämnde om att han har slutat skriva böcker? Jag tänkte bara: Men nej! Är detta något jag har missat? Det är alltid tråkigt när intressanta författare lägger pennan på hyllan. Vet ni något om detta?

Andra godbitar under Babel-säsongen hittills är intervjun med Maja Lundgren och den med Sara Stridsberg. Men det är väl inte särskilt förvånande för någon att jag skulle nämna just de inslagen. Jag tycker om allt egentligen - Fredrik Lindström-intervju var också intressant, likaså den med Henning Mankell och Jan Guillou. Se alla avsnitt här!

Jag tänkte bara ägna ett litet inlägg åt att berätta om min C-uppsats. C-uppsatsens krav är att den ska röra sig inom området för fördjupningskursen (svensk litt under mellankrigstiden). En stor mängd sekundärlitteratur ligger på köksbordet och jag funderar på hur jag ska hinna skriva klart metoden tills på tisdag morgon. För att kunna skriva metoden måste ju sekundärlitteraturen åtminstone skummas och i helgen ska jag hälsa på en vän i en annan stad. Och på måndag jobba. Nåväl.

Ämnet för min C-uppsats är Kvinnor och äppelträd och uppföljaren Sallys söner av Moa Martinson. 1945 gavs de båda böckerna ut i en volym, med namnet Boken om Sally. Min frågeställning är hur det kom sig att man valde att samla ihop böckerna under det här namnet. För att få reda på ett potentiellt svar så kommer jag att undersöka böckerna var för sig. Jag kommer att titta på sådant som Sallys roll i respektive bok, Sallys utveckling, förhållande till omvärlden och berättarens relation till Sally. Jag kommer även att undersöka hur Sally successivt får ta mer och mer plats, tills hon i den andra boken faktiskt är huvudperson.

Man kan alltså säga att frågeställningen är en relevant ursäkt för att få undersöka karaktären Sally på olika sätt. Men det är sjukt svårt att hinna kolla igenom alla böcker. Vi får väl se hur det går helt enkelt. Ett första steg är att kopiera de sidor jag behöver och samla dem på ett ställe. Då känns textmängden antagligen hundra gånger mindre och inte lika svår att ta sig an. Ämnet känns i alla fall väldigt roligt och intressant! Jag vet att flera av er som läser bloggen också har läst littvet. Vad skrev ni era C-uppsatser om? Och ni andra, vad skulle ni ha skrivit en uppsats om ifall ni fick välja?

Eftersom bokcirkeln (pga min förvirring) blivit uppskjuten till nästa helg, så skriver jag om Man utan minne innan vi har pratat om den. Det borde vara okej. Och till att börja med kan jag säga att jag tycker om boken. Men inte om jag ska jämföra den med Kärlekens historia av samma författare. För det går liksom inte. Det är två totalt olika typer av böcker och ojämförliga. Jag älskar inte Man utan minne. Men väljer alltså att inte låtsas om att det är Nicole Krauss som har skrivit och all den förhandspepp och förväntan det innebär. Jag kan hålla med om det Aidaho kommenterade här.

Man utan minne handlar om en man som pga en hjärntumör förlorat alla sina minnen efter tolv års ålder. Med andra ord kommer han inte ihåg sin fru och hur mycket han älskade henne. Vännerna ler han mot men för honom är de alla obekanta ansikten. Böckerna frågar han sin fru om: Har du läst allt det här? Och hon svarar: Nej. Men det har du. Det är ganska starkt att läsa om det här, särskilt som det faktiskt händer i verkligheten. Jag såg nyligen en svt-dokumentär om en man som varit med om precis samma sak och som också förändrats totalt som person efter att ha förlorat minnet. Det är inte konstigt, man har ju glömt bort även den personlighet man byggt upp under livet. Samma sak blir det i Krauss debutroman. Samsons fru känner inte igen honom och undrar även hon vem det är som sover bredvid henne. Det ena leder till det andra och Samson, vars fall fascinerar många läkare, väljer att vara med i ett forskningsprojekt i Nevada-öknen. Att ge sin hjärna till det. Forskningsprojektet går ut på att man ska försöka överföra minnen från en hjärna till en annan. Ute i öknen funderar han kring sitt liv, den han tydligen valt att älska innan tumören och vem han egentligen är.

På vissa sätt påminner boken om en av mina favoriter, Illusionisten av John Fowles (som jag förtjust skrev såhär om). Det som liknar är mannen (i det här fallet forskaren) som drar in huvudpersonen i ett projekt utan att kanske berätta alla detaljer eller moraliska tvivelaktigheter. Och att de befinner sig på en avlägsen plats. Och att huvudpersonen på något sätt är i underläge jämfört med mannen. Det är fina likheter och inget jag stör mig på under läsningen.

Språket flyter på bra, utan särskilda toppar eller dalar tycker jag. Det är en intressant berättelse som dessutom har många intressanta öppningar till diskussioner och tankar: Är det okej att ens försöka överföra någons minne till någon annans hjärna (för det kan missbrukas i allra högsta grad)? Det tål att pratas om. Jag tyckte alltså om boken. Men i närheten av det omdöme jag gav Kärlekens historia ("Åh herregud. Helt underbar bok, en av de bästa jag läst", lät det ordagrant i bloggen) kommer den tyvärr inte.

Varför betraktas den enas böcker som finare än den andras?

Jag kan förtydliga direkt: Jag gillar inte termerna fin- och fulkultur. Jag tycker de är allmänt jobbiga. Jag dömer ingens boksmak (och hoppas att ingen dömer min). Men faktum kvarstår att deckare, sci-fi, chiclit osv anses vara "fulare" litteratur än annan. Även om det är fel så är det intressant att fundera på varför. Så. Let's go:

Igår var jag på en väldigt intressant föreläsning av Jens Lapidus (som jag f.ö inte läst något av) på Chinateatern. När jag och några kompisar hängde senare på kvällen så berättade jag lite om föreläsningen och hur jag på något sätt fick mycket mer respekt för Lapidus efter att ha hört honom prata. Mina fördomar om deckare är - det ska erkännas - ganska många, och en av dem går ut på språket. Jag har även hört från flera personer som har läst Snabba cash att språket är väldigt hackigt och. Att. Han. Missbrukar. Punkter. Igår fick jag lära mig att anledningen till hans hårda, korta och kalla språk är att han tycker det matchar den värld han skriver om. Och att han sparar särskilda ord i excel-dokument för att inte återanvända samma ord för många gånger i en hel bok och tråka ut läsaren.

Säga vad man vill om excel-dokumentet, men det hela ledde till en väldigt intressant diskussion sedan på kvällen. En av mina kompisar sa att hon stör sig så på att sci-fi, fantasy och deckare betraktas som ful-litteratur. Själv tycker jag inte om deckare, thrillers och fantasy men det har inget med det "fula" att göra. Jag står för att jag ibland kan tycka om att läsa chiclit, trots att det väl egentligen är ännu "fulare" än någon av de andra nämnda genrerna. Anledningen till att jag inte gillar deckare är egentligen att jag är väldigt oförtjust i att läsa om mord, utredningar och poliser. Men det är en annan diskussion.

Vi började prata om varför deckare anses vara lägre litteratur. Och då kom jag på en text jag läste till vår förra hemtenta (i litterär analys och metod), om just detektivromaner. Där jämfördes den klassiska detektivromanen (tänk Christie) med den moderna versionen som flödar ur alla världens hörn för tillfället. Textförfattaren, som jag tyvärr inte minns namnet på, skrev också något annat väldigt intressant. Han menade att anledningen till att deckare är så sällan förekommande inom litteraturvetenskapen (forskningen alltså) är att det är mycket formel över deckare. Vissa ingredienser ska ingå för att det ska kallas deckare, och böckerna följer ofta mer eller mindre ett liknande mönster. Det gör, förutom en viss förutsägbarhet, att det inte finns mycket att analysera eller läsa genom raderna. Kanske har han har en poäng. Kanske är det därför också svårt att recensera deckare i en längre text (i de stora morgontidningarna recenseras ju sällan deckare). Uppdatering: Jag hade tydligen fel enligt en kommentator och erkänner mig besegrad. Jag lägger nog inte bara märke till morgontidningars deckarrecensioner. Och den litteratur som blir betraktad som fin i samhället, är den som recenseras och forskas om - är det inte lite så? Alla böcker som recenseras behöver såklart inte vara fina om man nu ska använda det uteslutande uttrycket. Men kanske är det därför deckare, chiclit, fantasy och sci-fi betraktas som lägre stående litteratur.

Egentligen tycker jag att det är okej att det är så. Läser jag en chiclit så har jag inget behov av att känna att den betraktas som lika bra som Hemingway liksom. Däremot tycker jag illa om tendensen att se ner på folk som läser fullitteratur. Eller termen fin- och fulkultur överhuvudtaget. Det är så osäkert att gå runt och döma folk pga litteratursmak, oavsett vilket håll det går åt.

Men framförallt: Vad tror ni?

Ser man på, jag började googla omslag till Fight Club. Inte nog med att omslaget jag beskrev i förra inlägget faktiskt fanns på bild. Boken har dessutom fått en hel del andra coola omslag. Jag har faktiskt inte läst boken men sett filmen många gånger och tycker mycket om den. Boken ska alltså läsas också. Såklart. Men kolla här på omslagen. Det första är så min utgåva ser ut. Inget för den kräkmagade men sjukt snyggt:






Vilket tycker ni är snyggast? Jag tycker garanterat det högst upp till vänster och längst ner till vänster.

Tänk att dessa två kan kombineras i ett liv! Patsy och dygdig läserska i ett.


Helgen har varit full av födelsedagskalas-i-efterskott, baksmälla och annat. Och idag har jag suttit med hemtentan i svensk mellankrigslitteratur precis hela dagen. Det är riktigt intressant. Jag har skrivit om hur Feberboken (som jag skrev såhär om) och Kungsgatan (Ivar Lo-Johanssons) moderniserade den svenska romanen. Kungsgatan har jag bara läst utdrag ur, men den verkar rätt intressant. Samtidigt är den ju en slags sedelärande bok och sådana känns så hopplöst ålderdomliga. Man ska läsa Kungsgatan och bland annat lära sig att Stockholm inte är nyttigt för unga bondtöser. De blir gärna prostituerade och ska helst stanna på landet där de hör hemma. Okej, nu hårdrar jag det och det står antagligen inte uttryckligen i boken att den sensmoralen finns men det underliggande budskapet är typ så. Om jag har fattat det rätt. Sedan finns förstås andra och intressantare budskap i boken också men jag vet inte om jag orkar läsa hela när jag ändå inte måste.

Hursomhelst. Jag har också läst en del Bukowski under helgens lediga stunder. Min oskuld och Pearl Harbour är väldigt amerikansk och väldigt Bukowski-typisk men ändå inte riktigt lika fängslande som annat jag har läst av honom. Den är inte riktigt utläst än men jag återkommer i ämnet. Förväntningarna var skyhöga så det är inte konstigt om en enda stackars bok inte lever upp till dem.

På mitt födelsedagskalas så beundrades flitigt min coola svenska utgåva av Fight Club. På omslaget är ett bandage och fejkblod fastsatt med en säkerhetsnål. Jag ska försöka scanna in bilden så ni får se. Dessutom beundrades jutesäck-utgåvan av Marguerite Duras Anteckningar från kriget. Så himla fint och en icke-läsande kompis sa att hon ville läsa boken bara för att det var så fint att plocka fram den ur sitt fodral. Döm alltid en bok efter omslaget, eller hur var det nu igen? Kul hursomhelst.

Som sagt. Jag återkommer med lite intressant info om modernismen, Bukowski-läsrapport och Nicole Krauss-tyckande. Men först ska hemtentan skrivas klart. Hörs imorgon! Förresten, vad har ni läst denna soliga helg?

Det finns böcker (fast ganska få om man är en åsiktsmaskin som undertecknad) som är riktigt svåra att skriva om. Och jag måste säga att Bödeln är en sådan. Jag har svårt att avgöra vad jag skulle tycka om boken ifall jag inte hade fått lite förförståelse för den genom det vår lärare i fördjupningskursen sade om den. Men det man vet generellt om Lagerkvist ifall man är en bokoholist är ju:

- Att hans tema ofta är ondska vs. godhet

- Hans skriverier genomsyras ofta av tanken på "Varför finns det så mycket ondska i världen om det existerar en gud?" det vill säga varför skulle en gud tillåta så mycket ondska. Lagerkvist själv var inte troende, så han ville nog snarast visa på all ondska som finns och därmed göra det uppenbart att högre makter inte fanns.

- Han var mycket kritisk mot de fascistiska och nazistiska rörelser som styrde Europa och världen under 40-talet. Och det märks i hans böcker.

Bödeln stämmer väl in på de Lagerkvistska kriterierna (har jag glömt något?). Alla var rädda för bödeln i en svunnen tid men i en tid närmare vår så avgudas han. Människor sitter i en bar och berättar anekdoter om bödeln. Han säger alltid förlåt innan han dödar någon. Jag ser bödeln som en metafor för Hitler, särskilt som han vid något tillfälle säger att lägre stående raser måste dödas (eller liknande). De mörkhyade män som utgör orkester på baren spottas på när de säger emot någon och alla människor förvandlas till en mobb som står i en ring runt de skräckslagna musikanterna.

Bödeln är i princip som en pjäs, eftersom den innehåller såpass mycket dialog och väldigt lite beskrivande mellanbitar. Jag tycker den är intressant just eftersom den är en kritik mot diktaturerna, men som läsupplevelse är den för mig inget mästerverk.

Jag har också läst Dvärgen av samma författare (två gånger) och tyckte såhär. Som jag skrev då, så vill jag fortfarande gärna läsa fler böcker av honom. Vad har ni läst av Lagerkvist?

Jag blandar lite ihop Kvinnor och äppelträd med Sallys söner nu eftersom jag läste dem med såpass kort mellanrum. Böckerna har samma huvudkaraktärer (ungefär) och utspelas i samma miljö men är fristående romaner. I Sallys söner har Sally en mer betydande roll än i Kvinnor och äppelträd som är mer av en kollektivroman.

Men det är fortfarande mödorna och hur man klarar av dem alla för att man måste. Det är fortfarande oron över sönerna som är utspridda i världen. Att vara mamma och maka och husmor och kvinna och starkare än kvinnor borde vara på den här tiden. Det är Sally som skriver långa brev och undrar hur sönerna har det. Hon blir stingsligare i hemmet, det nya hemmet, hos videbonden. Hon tänker igenom sitt liv. Saker och ting förändras men på stan (byn) viskar alla lika mycket om Sally som de alltid har gjort. I bakgrunden gror historien om hennes ursprung, bondeursprunget med kvinnan som tog livet av sig och inte fick bli begraven på kyrkogården. Kvinnorna som badade alldeles för ofta och därmed väckte avundsjuka och misstänksamhet. Dessa kvinnors styrka rinner i Sallys blod. Nu tror hon minsann att hon är någon där hos bonden. Jantelagen hänger tung över allas liv. I romanen möter vi även andra karaktärer men det är som att de alla utgår från Sally och hon är medelpunkten i berättelsen.

Även den här boken är en fantastisk läsupplevelse, men jag rekommenderar att läsa den i anslutning till (efter) den föregående. Då blir den ännu bättre. Jag har lust att läsa allt av Martinson nu, verkligen allt! Det är så härligt att upptäcka nya författarskap. Men det får vänta tills när min C-uppsats är klar. Jag ska nämligen skriva precis om de här två böckerna och om Sallys roll i dem. Då är det bäst att inte förvirra hjärnan med ännu mer Martinson för tillfället. Såhär skrev jag om Kvinnor och äppelträd häromdagen.

Inte för att jag har gått runt och tänkt särskilt mycket på Eyvind Johnson. Men om jag har hört hans namn så har jag alltid tänkt att det måste vara världens tristaste böcker och att de absolut inte skulle tilltala mig. Det är roligt att ha fel ibland och det hade jag den här gången.

Nu var det 1914 är egentligen inte en händelserik roman. Inga egentliga konflikter äger rum, åtminstone inga uttalade sådana. Däremot sker så mycket i de typiskt kortfattade norrländska dialogerna. Sådant som inte sägs. Som när Olof kommer hem efter att ha bott hos släktingar, och hans mor ser på honom länge och stryker honom lätt över håret. En sådan scen kan säga så otroligt mycket mer än femton sidor dialog. Åtminstone när Eyvind Johnson håller i pennan.

Olof är fjorton år och det är sannerligen dags att bli vuxen, morska upp sig och arbeta för sitt levebröd. Han sliter och drar i timmerstockar tills hans händer är mer valkar än händer. Han försöker förstå sig på jargongen för att passa in i gänget, eftersom han är yngst på arbetsplatsen. Han är man nu, tänker han, och så minns han hur han brukat springa runt i skogen nära sitt barndomshem och vara bara barn. Men han lägger in en enorm stolthet i att ha ett jobb, vara en karl. Han drömmer om att gå till sjöss.

Nu var det 1914 är en av delarna i Romanen om Olof och jag får lust att läsa resten. Det är något med det där karga språket, det som kanske är klassiskt autodidaktiskt, som verkligen tilltalar mig - och jag som alltid brukar prata om hur svårt jag har för kargt och avskalat språk! Det här är dock inte avskalat på samma sätt som en svensk debutroman utvecklad på skrivskola och redigerad tills det enda som återstår är ångest mellan raderna. Sådant gillar jag nämligen inte. I den här romanen passar kargheten in, det är som att boken inte skulle kunna vara skriven på annat sätt. Jag läser om klassklyftor, om att arbeta de flesta av dygnets timmar, om ett påtagligt mindervärdeskomplex. Och om att gå från barn till vuxen i en ålder som idag känns väldigt ung. Jag tycker mycket om den här romanen.

Kuriosa: När jag googlade på boken för att hitta lämplig bild, så sprang jag på en mindre positiv text om boken. Men det fascinerande är att den texten sägs vara skriven 1986. Innan internet, så att säga. Någon har bemödat sig med att lägga in den här texten. But why? Kolla själva.

Den här veckan vill jag tipsa om en riktigt härlig New York-roman. Och vem är New York-skildringarnas mästare om inte Paul Auster? Visserligen har jag bara läst tre böcker av honom (tror jag), och inte ännu tagit mig an själva New York-trilogin. Men han kan sitt New York, helt klart.

I kursen jag läser nu, som jag skrivit om tidigare, så pratar vi en del om hur flera författare under mellankrigstiden valde att ha en stad som huvudperson nästan. I och med urbaniseringen och alla moderniteter som växte fram i städerna, och som förändrade människors liv på många sätt, blev städerna centrala i människors tankar och liv. Det skrevs böcker med Berlin som huvudstad, Stockholm men också New York. Lite den känslan kan jag få ibland när jag läser Paul Auster; den här boken skulle inte vara densamma utan staden som kuliss.

Karaktärerna i Dårskaper i Brooklyn är inte alla överdrivet sympatiska men ändå vill jag minnas att jag direkt kände med dem, eller åtminstone intresserade mig för deras historia. Även det är ett konststycke att klara av. Kort och gott: Läs den här boken om du vill ha New York, insprängda anekdoter, intressanta karaktärsskildringar och en sidvändare. För det vill jag ändå kalla det här. Språket är också väldigt originellt och fängslande.

Såhär skrev jag efter att ha läst boken för några år sedan. Och så den frågan som gör detta till en blogg och inte en läsdagbok: Har ni läst boken? Vilken är er Auster-favorit?

Istället för läsning.

Hörni, speciellt mycket läsning har det faktiskt inte blivit än. Istället har jag fyllt 25, blivit firad och gjort annat kul. Men jag ska strax göra i ordning kaffe och sätta mig och läsa Utrop tänkte jag. Hittills känns den väldigt fransk, på gott och ont. Vi får se hur mycket av påskläsningen som hinns med men jag orkar inte stressa mig själv om jag inte hinner läsa x antal böcker. Däremot är jag riktigt sugen på att läsa alla de jag skrev om häromdagen. Men jag återkommer om det.

Däremot såg jag en hel del intressanta program igår som tiden inte har tillåtit mig att se. Bl a några intressanta debatter kring Lars Vilks rondellhund. Och framför allt en dokumentär som jag faktiskt vill tipsa er om, trots att detta är en bokblogg. Nämligen Videocracy. Se den här. Berlusconi slutar aldrig att förvåna. Läs också Gomorra (länk till min åsiktstext om den) om du inte gjort det än. Även om den handlar om maffian så ger den tillsammans med Videocracy ett skrämmande porträtt över ett av EU:s största länder.

När jag började läsa Kvinnor och äppelträd så hade jag i princip redan bestämt mig för att skriva min C-uppsats om den. Min fina vän Karin (som tyvärr inte bloggar ofta numera) har tipsat många gånger om Moa och jag har känt på mig att jag skulle gilla henne. Alltså var förväntningarna väldigt höga när jag började läsa boken. Och jag är glad att kunna skriva att de verkligen blev uppfyllda.

Kvinnor och äppelträd handlar om att vara fattig, men ändå dela med sig (på ett icke-moraliserande sätt). Om att vara ensamstående mor och karln är någon annanstans och super mest hela tiden och man reder sig själv ändå. Om den starka Sally och den lite blommigare (eller vad man nu kan kalla dåtidens typiska kvinnor med fluffiga själar för att passa in i rådande könsnorm) Ellen. Om att ligga själv och föda barn, om att rå om varandra. Om skvallret i byn, för den där Sally tror minsann att hon är något - och vad är det för möten hon anordnar hela tiden? Hon är säkert prostituerad och har sex med alla de där männen som kommer på hennes möten. Jo. Så måste det vara.

Boken handlar också om bonden i Vide ("och vem tror han att han är förresten?"), om glada flickan som bara är glad men som det blir så fel för då hon blir utnyttjad gång på gång. Om supande män, om rediga män, om svaga kvinnor och starka. Om ett Sverige som fanns en gång och som var så äkta, på riktigt. Ett liv som kändes ända in till skelettet. Och det Sverige vill nog ingen ha tillbaka, med enorma klassklyftor (även om man numera kan oroa sig för att vi är på väg dit igen) och skillnader. Men Moa Martinson beskriver det på ett så skärande vackert sätt att det blir en vacker historia. Trots all sorg och svårighet.

Språket är ganska konkret och dialogerna likaså. Det mesta sker mellan raderna. Folks kommentarer som kanske låter välvilliga men som man snabbt förstår inte är det egentligen. När naturen beskrivs däremot, så görs det med ett poetiskt och målande språk. Naturen är (precis som i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf) hela tiden närvarande och levande. Betraktar människorna missmodigt. Men det blir aldrig överdrivet, det skapar bara en kontrast till vardagen som boken handlar om mest.

Sanningen är att jag verkligen älskar Kvinnor och äppelträd. Jag blir så sjukt berörd och engagerad, precis hela tiden. Den är helt fantastisk och en av de bästa böckerna på länge. Läs! Eller har ni kanske redan gjort det?