ord och inga visor

"Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit."

Mot ljuset av Elin Boardy. W&W.

Alltsammans låter väldigt lovande. Jamen ni vet, ung kvinnlig svensk författare. Tidigare framgångar med romanen Allt som återstår (som f.ö står oläst i en av mina bokhyllor och som jag nu funderar på att påbörja snarast möjligt för att se om den är bättre). Titeln låter lite sådär svenskt diskret men väcker ändå mitt intresse – jag undrar vad som ska röra sig mot ljuset. Jag hoppas på något mörkt och smetigt, gärna med lite poetiskt språk. 40-talsmiljö, det kan bli fint.

Kort och gott: förväntningarna är lite lagom höga, men ändå inte uppe i skyn.

Och så börjar jag läsa. Tänker GÄSP efter 40 sidor men tänker också att det är många böcker som blir bättre. Det gäller att härda ut 20 sidor till nu och sedan sjunger jag Boardys förtrollade lov och har en ny Stridsberg att okritiskt avguda. Nej, så tänker jag förstås inte men jag tänker att karaktärerna kanske börjar engagera mig alldeles snart.

Som ni nog redan insett, med tanke på rubrik och inledning så lyckas romanen INTE fånga mitt intresse efter de där 20 ytterligare sidorna. Språket är fortfarande lika politiskt-korrekt-platt-skrivskole-friserat. Karaktärerna är fortfarande på långt avstånd, jag skulle liksom inte nå dem om jag försökte. Skrivskoleregler kanske? Det där om att maniskt aldrig skriva läsaren på näsan, att låta allt anas i en svag suddig dimma, blir inte ofta lyckat. Man känner ofta som läsare när författaren haft för många förhållningsregler att anpassa sitt skrivande till.

Romanen utspelas i Malaysia (som heter Malaya i boken) på 40-talet. En tjej hakar på sin syster och dennes man. Där förälskar hon sig i en dansk som kanske inte känner samma sak. Där möter hon förtryckare som stör sig på att arbetarna håller på och klagar (vilket alltså innebär att de gör uppror och skjuts ner, metodiskt och effektivt). Dagarna är loja och klibbigt svettiga i den stekande solen. Elly spanar på Niels, den dansk hon är lite förälskad i, läser, umgås med sin syster och låter tiden gå. Det är en ny distans mellan Elly och syster som bekymrar henne. Det är något skumt med ledaren för plantagen.

Ibland griper den tag i mig, romanen, och då blir jag så glad för jag vill verkligen tycka om den. Men för det mesta sitter jag bara och tänker på hur kul det ska bli att läsa nästa bok så fort jag tagit mig igenom den här. Det är en högst personlig åsikt, men det här är också min högst personliga bokblogg och jag blir inte engagerad i Mot ljuset. Är ytterst osugen på hennes debut men tänker ändå att den nog kan vara mer Jessica-aktig.

Har ni läst den?

Haha vad skönt att också du dissad den! Jag recenserade den i NA för några veckor och det måste ha varit min första seriösa sågning. Jag förstår inte hur en kvinna som är redaktörschef, skrivkurshandledare och bibliotekarie kan skriva så torftigt, det är klass 1 på alla metaforer och liknelser, högstadienivå really, åh, jag läste ut den till sist men jävlar vad frustrerande det var =)

enligt O: Ja, precis. Nej, denna ryser jag vid tanken på. Smaken är verkligen olika. :D



Edith: Nej, du det kan jag verkligen inte heller förstå. Jag tycker det var en väldigt dålig roman men har som sagt fortfarande hopp om Allt som återstår. Har du läst den? Har fått för mig att den ska vara såå fantastisk nämligen men det verkar ju de flesta tycka att Mot ljuset också är..