ord och inga visor

Okej, för det första. Titeln. (Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret). Nejnej! Jag kallar boken Sugar rätt och slätt, något annat behövs inte. Med tanke på bokens tjocklek (nästan 900 sidor) så blev den min kompis. Över en vecka har jag hållit på med den och det är ytterst ovanligt. Jag har lärt känna Sugar, horan som bor i ett sjaskigt rum på sin mammas bordell och blir knullad tills hon börjar hata män. Jag har lärt känna mr Rackham, den rike mannen som kommer till Sugar som kund och blir förälskad i hennes rödlätta hår. Som köper henne ett eget hus så att hon ska slippa sälja sig. Jag har fått veta hur det känns när han ändå på många sätt sviker henne ändå. Jag vet hur Sugar våndas över sin roman där hon sprätter upp man efter man. Jag vet hur bahytterna känns att bära när man går på gatan i London under det sena 1800-talet. Jag vet hur mr Rackham oroar sig över sin sinnessvaga fru Agnes, men hur han egentligen inte ödslar mycket tid att fundera över hennes tillstånd så länge hon inte ställer till spektakel. Han är trots allt en respekterad herre, det måste man ha i åtanke. Jag vet hur hushållerskan, kokerskan, diskerskan - hur de rusar runt, alltid alltid vara till lags.

Kort sagt har jag läst den här boken intensivt. Den är en roman i ordets rätta bemärkelse. Du längtar till tunnelbanan för att få plocka fram den, du längtar tills din vän går på toa när ni är och äter lunch någonstans. För att få läsa några sidor. Språket flyter på, inget anmärkningsvärt men heller inga störningsmoment. Det är historien som bygger den här sagan. Perfekt sommarläsning som jag kan rekommendera (även om jag kanske rekommenderar hela favoritbokstapeten i förra inlägget  ännu mer, det kan jag inte sticka under stol med!)

Nu är det dags att sitta på balkongen och läsa en något tunnare roman jag precis börjat med.