ord och inga visor

Här kommer ett något försenat boktips för vecka 51. Jag vill tipsa om Skynda, kom och se av Lotta Lundberg. Det är en sorglig men otroligt välskriven berättelse som borde få mer uppmärksamhet än den fått. Såhär skrev jag när jag läste boken för några år sedan - och det får säga det mesta:

Jag sitter uppkrupen i soffan och läser. Inom mig går något sönder. Sakta ställer jag ifrån mig kaffekoppen. Ute regnar det, förstås. Så passande på något vis. Skynda, kom och se gör mig ont att läsa, det ska inte förnekas. Och ändå, jag älskar den.

Nu börjar det dra ihop sig till jul och i helgen har jag på samma gång haft fullt upp och varit orkeslös, vilket har lett till väldigt lite tid framför datorn. Imorgon bitti bär det av upp till Norrland för ett ovanligt julfirande med min släkt där uppifrån. Många timmars bilresa väntar. Tyvärr hör jag till skaran som lätt blir åksjuk, så jag får ta sällskap av iPod-musik och börja läsa när vi väl är framme. Men det blir mysigt.

Lucka 18

Bakom lucka 18 finns en Cocorosie-text to die for. Den är så sjukt nyskapande och vacker, och blir bara ännu bättre med musik. Men här är det poesi som gäller. Läs och njut. Den heter Werewolf.

In a dream I was a werewolf
My soul was filled with crystal light
Lavender ribbons of rain sang
Ridding my heart of mortal fight

Broken sundown fatherless showdown
Gun hip swollen lip bottle sip yeah i suck dick
Loose grip on gravity falls sky blinding crumbling walls
River sweep away my memories of
Children's things a young mother's love
Before the yearning song of flesh on flesh
Young hearts burst open wounds bleed fresh
A young brother skinny and tall my older walks
Oceanward and somber, slumber sleeping
Flowers in the water, but I’m just his daughter
Walking down an icy grave leading to my
Schizophrenic father. Weeping willow won't you wallow louder
Searching for my father's power

I'm a shake you off though
Get up on that horse and
Ride into the sunset
Look back with no remorse

He's a black magic wielder some say a witch
Wielded darkness when he was wilein' on his mom's
And born child and he was the bastard the that broke
Up the marriage evil doer doing evil from a baby carriage
And he was born with the same blue eyes
Crystal ships dripping with ice, diamonds coruscate
In the night fireworks electric bright
And now he's got his own two sons
Tries to hide his tears in a world of fun
But loveless bedrooms filled with doom
Bring silent heartache July to June
Swoon over new young hot flame
Mourn the memories later
Laugh now alligator

In a dream my father came to me
And made me swear that I’d keep
What’s sacred to me
And if i get the choice to live in his name
I’ll pray my way through the rain
Singing oh happy day

I don't mean to close the door
But for the record my heart is sore
You blew through me like bullet holes
Left stains on my sheets and stains on my soul
You left me broke down begging for change
Had to catch a ride with a man who's deranged
He had your hands and my father's face
Another western vampire
Different time same place
I has dreams that brings me sadness
Rain much deeper than a river
Sorrow flow through me
Tiny waves of shivers
Corny movies make me reminisce
They break me down easy on this generic love shit
First kiss frog and princess

I'm a shake you off though
Get up on that horse and
Ride into the sunset
Look back with no remorse

Lucka 19

Det finns rimmad poesi som ändå är så vacker och totalt oklyschig. Här läser Leonard Cohen sin dikt A thousand kisses deep. Riktigt vackert tycker jag.



Lucka 20

Vad vore väl en poesijulkalender utan åtminstone en låt av Kent? Enkelt vore det väl att ta med typ Utan dina andetag men jag tycker att Jocke skriver så mycket vackrare när han skriver som han gör i texten bakom lucka 20. Hur många gånger har man väl inte lyssnat på den här i tonårsrummet - sjungit med trots att man inte kan sjunga och ryst till vid de första två raderna? Många gånger, svarar jag.

Frank

Han fångade sparken med huvudet
han hade tänkt alla tankar ändå
Han stod inte upp när han fick den
för full för att ens kunna gå
Långsamt glömmer man bort allt
också pojkar i manchestertyg
men jag minns våra skrikiga stolar i köket
och virveln på min kula av porslin
Min vän hade kritvita tänder
Hans kläder luktade rök
så levande att det känns
som om det jag som är död

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank

Han fångade sparken med huvudet
Som att nicka en fotboll i mål
Som att kasta en sten högt över taken
och klättra dit ingen kan nå
Långsamt glömmer man bort allt
också träskor och Gul Blend i smyg
men jag minns saker han sa som gjorde mig större
äldre inte så blyg
På hans jacka satt fyra märken
Hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet, året när Pinups var ny

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank

Nu är jag större, nu är jag äldre
äldre än du
Nu är jag större, större än du

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank

Lucka 21

Bakom lucka 21 döljer sig ett enkelt Strindberg-citat som dessutom finns skrivet i backen uppför Drottninggatan, den textbacke som leder till Strindbergs bostad. Jag tycker att Sverige borde inspireras av detta citat, att vi borde kasta ut jantelagen i snöyran och glömma bort den. Såhär lyder citatet:

Min eld är den största i Sverige.

Om fler skulle (våga) tänka så, så tror jag också att fler mästerverk skulle skapas. Jag vet inte om ni håller med mig, annars kan man ju skratta åt hans storhetsvansinne. Men faktum kvarstår: Han är obligatorisk läsning för alla elever i Sverige. Och det hundra år efter att han var verksam.

Ännu ett mastodont julkalender-inlägg kommer här.

Lucka 15

När jag var yngre trodde jag att följande dikt var Kurt Cobains självmordsbrev. Jag var väldigt nirvana-frälst, femton år och ännu fanns inte wikipedia. Det är mina ursäkter. Faktum är att jag tror han avslutade sitt självmordsbrev, eller en dikt han skrev kort innan, med denna dikts sista rader. Men det kan vara lika o-sant det. Wikipedia informerar mig vänligt men bestämt om att diktens författare hette Mary Elizabeth Frye. Vi litar mer på det, va? Här kommer den vackra dikten:

Do not stand at my grave and weep;

I am not there. I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.

I am the diamond glints on snow.

I am the sunlight on ripened grain.

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning's hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circled flight.

I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and cry;

I am not there. I did not die.

Lucka 16

Jag har en bok som heter Svenska kärleksbrev. Än har jag inte läst den från pärm till pärm men det ska jag göra. Däremot har jag förstås läst (de få) Hjalmar Söderberg-brev som finns med i boken. Ett av dem tycker jag är som poesi på något vis. Kan det vara det gammeldagsa språket som förför? Eller att det är just Hjalmar med stort H? Läs och njut, hur som helst:

Hjalmar till Emelie
Januari 1908

... jag är för trött och eländig att skriva långt idag. Det är sjukt hemma; lilla Mikael ligger i mässling. Tom har nyss haft den och är ännu klen, jungfrun är sjuk i influensa, min hustru är hysterisk och halvtokig som vanligt, och hushållerskan vill flytta... Det är bara elände.
Men jag kysser dig.

Lucka 17

Bob Hansson har länge varit en av mina favoritpoeter. Han är så härlig som person, och skriver fantastisk och befriande poesi. Här är han i sitt galna esse med knallrött hår och Institutet för höghastighetskonst som ackompanjemang. Gotta love it!

Idag kommer en bit ur en dikt av Bruno K. Öijer, som jag länge haft en eller annan bok av men inte läst mycket sedan i gymnasiet. Nu har jag blivit påmind igen. Det är jag glad över, för titta hur bra det kan bli när Bruno har ordet (minns det jag har sagt om att det inte måste förstås eller analyseras, bara njut ordflödet!) :


jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna, den osynliga bollen
jonglören tappade och spökets dun i
spädbarnets kudde, jag var livsberusningens
taxikö utan körningar, det genomvåta
huset som knackade på och steg in, kvinnan
som pressats av söndagar och
rymdavfall, jag var en antik värld
med cigaretter av porslin, kombinationen
till den andra sidan
i kassaskåpssprängarens blick, jag var
slutet på en långtråkig film, landskapsmålningens
ljus som torkat och flagnat av, jag var
människan med ensamhet till
för- och efternamn och spådd lägga en väg
ut härifrån, spådd att
bli spådd, spådd syssla
med sånt som flimret av vita lakan
vecklade från pol till pol
...

Jag hoppas ingen blir arg på mig för att jag publicerat detta och jag hoppas att det kan få er att läsa denna magnifika poet, för det är han värd! Detta var en del ur dikten Skisser till ett av dödens tal. Var det inte fantastiskt? Jag blir inspirerad av öset, att dikten bara fortsätter och fortsätter och aldrig saktar ner.

Oj, vet ni vad? Jag ska lämna in min B-uppsats på torsdag så julkalendern har blivit lidande av det. Och läsningen för den delen. Men här kommer - för den som vill - hela fyra ljuvliga poesiluckor. Ni andra kan hoppa över och läsa imorgon istället. Då kommer nämligen veckans boktips och en ny bokrecension.

Lucka 9

Bakom lucka 9 döljer sig en favorit i repris, nämligen Anis Mojgani som läser en dikt. Det är nästan magiskt.



Lucka 10

Bakom lucka 10 finns en låttext till av Lars Winnerbäck. Den heter Järnvägsspår.

det fladdrar till som i en dröm
en pojke gräver ner sitt fynd
och röjer undan bevisen
dom tysta kvällarna i snön
dom höga lamporna som tänds
över den spolade isen

jag var inte ensam
jag är inte ensam nu
vi känner varandra genom
tusen fenomen

du var redan där
min dröm var redan du
den metalliska luften
där i åttiotalets sken

du säger väl till om jag ska gå
du säger till
eller följ mig till dom gråa, höga husen
bakom järnvägsspåren
om du vet vad du vill
om du vet
har du ingenting att hämta här
ingenting att hämta här

den lilla pojken i ett blänk
med knäna hårt mot frusen jord
han gömmer nåt därunder
långa rader av garage
långa rader av små ord
och allting som gick sönder

jag var inte sjuk
fast lite blek i hyn
när dagarna gick framåt
blev jag kvar nån annanstans
du tog mig in i cirkeln
och begåvade min syn
med sövande narkotika
och vaken stimulans

du säger väl till om jag ska gå ...

det jag minns när jag är här
det som verkligen satte spår
är skymningen och ljuset
mellan husen där vi var
jag vet ingenting om dig
inte om du ens förstår
du var tonen från en tid
från en vinter i en stad

du säger väl till om jag ska gå ...

Lucka 11

Här läser Charles Bukowski dikten Bluebird. Need i say more?




Lucka 12

Jag är inte förtjust i supergammaldags poesi egentligen, tycker att det är just sådär svårt och komplext och påklistrat som jag vill att poesi inte ska vara. Men det finns några meningar från A-kursen i litteraturvetenskap i våras som har etsat sig fast. Jag vet inte om någon håller med mig om att de är vackra men jag tycker om båda hemskt mycket. Och därför får de utgöra dagens lucka.

O jord, varför rämnar du ej?

*

Lättinglivet vållar dig ve, Catullus

Citat ett var från Dante och tvåan från Catullus. Det kan vara så att jag tycker om citaten så mycket för att de innehåller ord som ve, lättingliv (underbart ord), och ve. Men det kan också vara så att de har väldigt många år på nacken och ändå kan säga något till nästan alla.

Bakom lucka 8 döljer sig två vackra stycken (av många) ur Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som även råkar vara en av mina absoluta favoritböcker någonsin. Men det vet ni nog redan om ni läser bloggen regelbundet. Därför ska jag inte tråka ut er än en gång med att berätta varför och hur boken är fantastisk. Istället ger jag er denna ovanligt inspirerande inspirationspoesi:

Himlen över Ventor är rosa som en sömntablett eller gammalt kräks när Dorothy blir telefonintervjuad av New York Magazine på en dålig telefonlinje. Det är aldrig någon som kommer och lagar ledningarna i Ventor längre, ökenfåglarna har intagit den svarta förtvinade telefontråden och de stör alla samtal och skrattar åt Dorothy och hennes sätt att fortsätta vara offer för olyckliga omständigheter. Hennes ord flaxar som presentpapper i vinden.

***

Ökendjurens desperata skrik i bakgrunden. Solen brinner över Georgia och ökenhuset utan tavlor och böcker och pengar och framtidsplaner. En rosasvullen Ventorhimmel pressar sig in genom fönstren och allting är inbäddat igen i den där heta, våta mattan av lycka. Dorothy har hittat gamla brända klänningar i en resväska och ni är antagligen på väg till havet igen, till Alligator Reef och evighetshimlarna, bara du och hon. Hon snurrar framför spegeln med cigaretterna brinande omkring sig i rummet. I blomkrukorna, på nattduksbordet, i puderdosan.

Här kommer en liten specialare med dubbel inspirationspoesi, för igår och idag.

Lucka 6


De två systrarna som utgör CocoRosie

Bakom lucka 6 döljer sig en underbar låttext av CocoRosie, fast här i diktversionen. I en av versionerna av låten läser nämligen en släpig amerikansk kvinnoröst upp poesi mellan verserna. Det är utsökt sorgligt och underbart vackert tycker jag. Läs hela och njut som av en tavla - som sagt, man behöver inte analysera eller förstå poesi för att kunna njuta av den tycker jag!

Techno love song

I fell in love with a bad, bad man
Ever since I met him I been sad, sad, sad
June faded into blooms of September's moon waned and grooved
Your perfume haunted me long after I saw the swing of heaven's gate open in toward me

Luxurious in your arms, your smile is the cool sun in the dark
Misery rejoices when you're near and fever
No sign of sickness keeps me burnin' down in my heart

Winter melts, she shys away quite like the silence a dying star makes
I'm a jail bird to your music, a criminal in your prayers
I watch you in your sleep even when you're not there

Picture this: your lips on my lips
The mirror has to do for now 'cause you vanished like a cloud
Rainbows wept colour all over the streets
When you went away maybe one day we'll meet

"Oh woman," you're callin' me
I haven't slept a wink since 1916
I wasn't born then but sure feels time's been tickin'

Shadows parade outside my door
I wish we were dancin' across this old floor
Car horns honkin' down that dirty street
I wish you were yellin' tellin' to wash my feet

Lipstick I'd wear for one million years
Just to stop your eyes from fallin' them tears..

Lucka 7


Bakom lucka 7 döljer sig något kortare, nämligen ett poesicitat som Hemingway himself uttalade någon gång:

"Ta ner poesin från kristallkronorna och låt barnen klämma på den, för fan!"

Den här veckan vill jag tipsa om ännu en underbar läsupplevelse. I skuggan av ett brott är en berättelse som delvis är baserad på en sann historia men ändå inte. Grundstommen handlar om den von Sydow som tillsammans med två hembiträden och sin sons fru, blev mördad av sin egen son 1932 i Stockholm. Morfadern råkar vara författaren Helena Henschens morfar.

Utöver det så är det här en riktigt underbar roman med ett språk som gör att boken fastnar direkt. Författaren utgår från små korn ur verkligheten och broderar ut dem därifrån. Hur känner karaktärerna, vad gör de en vanlig dag, vad pratar de om?

Om du, som jag, har svårt för deckare så behöver du inte oroa dig. Det är nästan inget fokus alls på polisutredningar och så vidare - sådant som jag tycker kan bli så tråkigt att läsa. Istället är det en fängslande och välskriven historia om några stockholmska personer under tidigt 1900-tal. Jag kan varmt rekommendera den.

Ännu har jag inte läst Hon älskade, Helena Henschens andra bok, men har den i bokhyllan och hoppas att den är en lika underbar läsupplevelse som I skuggan av ett brott.

Har ni läst boken, och vad tyckte ni i så fall?

Förresten. För fler veckans boktips, klicka på ettikettnamnet nedanför inlägget (veckans boktips) så kommer alla samlade.

Bakom lucka nummer 4 döljer sig ännu en låttext, som ju också kan läsas som poesi. Bob Hund har ordet i en, enligt mig, helt fantastiskt vacker text från deras senaste skiva (som för övrigt också kan rekommenderas).

Blommor på brinnande fartyg

Det är inte för att du är mitt hjärta,
stuckit dig själv med nålar,
ätit spikklubba, kört in träpålar

Att du inte vet vad du vill,
är alltid någonting annat
du inte kan förklara,
du saknar det så förbannat

Blommor som du växer bara på brinnande fartyg
du är den renaste fisken, född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg

Varje hus i din stad, bygger på en ruin,
kombinationen som du spelar, kompis,
läcker bensin

Och all den törst som du släcker,
väcker spökena till liv,
först när minnet är raderat
blir glädjen intensiv

Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
du är den renaste fisken, född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
Du är den klaraste blixten,
men ingen hör smällen

Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
du är den renaste fisken, född i förgiftat vatten.

Jag är lite sen i starten med min julkalender. Men temat är att varje dag komma med inspirationspoesi. Alltså en låttext, dikt eller textrad som jag tycker är inspirerande. För er som inte tycker om poesi, kommer självklart andra inlägg också i december. I dagens lucka vill jag inspirera med något alldeles extra, som kan kompensera för att jag missat lucka ett och två. Nämligen en Bellman-text. Vackrast tolkad är den, enligt mig, av Cornelis Vreeswijk. Jag är en sådan person som gärna lyssnar på Cornelis året om, och som tycker att han var mästerlig på det han gjorde. Tråkigt att han bara fick leva i 50 år. Lucka 3, alltså:

(Ä'ke = är icke)


Ulla min Ulla, säj får jag dig bjuda

Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet,
middagstiden, en sommardag

Ulla, min Ulla, säj får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin?
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
blommor och granris vällukt ger;
duggande skyar de solen bebåda,
som du ser.

Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet, vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar som stå rad i rad,
med friska blad?
Än den lugna viken
som går fram? - Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
åkrarna!
Ä'ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga! Gudomliga!

Skål och god middag i fenstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan.
Och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan.
Räck mig ur fenstret där du ser mig stanna,
sömnig i sadeln, min cousine,
primo en skorpa, secundo en kanna
Hoglandsvin!

Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet, vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar som stå rad i rad,
med friska blad?
Än den lugna viken
som går fram? - Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
åkrarna!
Ä'ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga! Gudomliga!