Veckans boktips, vecka 48
Veckans boktips kommer i grevens tid för snart är det faktiskt vecka 49. Den här veckan vill jag tipsa om två böcker som jag har tipsat om många gånger tidigare, men som nu förtjänar en plats på veckans boktips-piedestalen.
Böckerna är skrivna av författaren Sisela Lindblom. Jag vill dock vara tydlig med att jag inte tipsar om hennes författarskap i sin helhet, eftersom jag blev föga imponerad av hennes senaste (De skamlösa). Tvärtom var det en av de sämre böckerna jag läst på mycket länge.
Men här pratar vi underbar litteratur. Det är nämligen hennes pärlor Lisa för själen och Jägarinna jag vill rekommendera hela världen att läsa. De är skrivna på ett ganska enkelt språk, som ändå har en väldigt personlig prägel (jag jämförde nyligen den nyutgivna Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli med just Lisa för själen, förresten).
Lisa för själen handlar om en elak och lite hänsynslös tjej som bara säger precis vad som faller henne in, för att få lite spänning i den annars tråkiga tillvaron. En gång är hon till exempel på en bar och går på toaletten. Där står en jättefull tjej och stönar att hon mår illa. Lisa hjälper henne in i ett bås och ställer henne mot väggen. Säger att allt kommer bli bra ska du se. Man blir lite förvånad som läsare, eftersom hon inte har haft någon altruistisk personlighet tidigare i boken. Men så händer det. Det som gör den här boken så äckligt cool och bra. Hon säger att allt nog snart känns bättre, till den stupfulla tjejen och smeker henne omtänksamt över håret. Klipper av hennes långa fläta och lägger den i sin väska. Går ut från toaletten och fortsätter kvällen. Detta gör hon utan någon speciell anledning. Det är bara ett av många exempel på bokens härlighet! Som läsare accepterar man på något vis hennes värld, tills konsekvenserna hinner ikapp henne. Först då kan man börja känna en viss skepsis mot denna Lisa. Det händer inte så mycket i romanen och jag tycker att det funkar ändå, eftersom den är så otroligt välskriven och känns nyskapande än idag. Låna den på biblio eller kolla om den finns på bokborsen.se för det är den värd. Första gången läste jag den i kanske 18-årsåldern och så läste jag om den för något år sedan. Den var precis lika bra bägge gångerna.
Jägarinna handlar bland annat om en synsk kvinna som ställer till med obehagligheter, om kärlek, förvirring och Stockholm. Olika människor knyts ihop på ett sådär härligt roman-aktigt sätt och tro mig - det tar emot att lägga ifrån sig boken när den är utläst.
För alla som vill bli överraskade och läsinspirerade vill jag alltså rekommendera dessa bortglömda 90-talspärlor. Läs, läs, läs! Eller har ni redan läst dem?
Lördagens boklängt
Jag läste ett inlägg hos pocketpocketpocket om en bok av Carl-Johan Vallgren och kom att tänka på den enorma kärlek jag förut kände inför boken Den vidunderliga kärlekens historia. Jag skulle säkert tycka om den ifall jag läste om den, men min längtan efter att läsa allt som verkar så bra gör det svårt att läsa om böcker.
Så kom jag på att jag faktiskt har en oläst bok av Vallgren i bokhyllan, just den som pocketpocketpocket skriver om. Däremot har jag inte lust att läsa den just nu, för vem vet när hans nästa bok kommer? Den jag längtar efter nu är Kunzelmann & Kunzelmann, som kommer på pocket i december. Jag såg i princip alla intervjuer som gjordes med Vallgren i samband med att boken släpptes i vintras/våras, och han kallade den själv en världsroman. Jag älskar människor som inte låter jantelagen trycka ned dem i marken utan som vågar stå för att de känner stolthet inför sitt eget skapande.
Och sedan ska det självklart inte spela någon roll hur en författare ser ut. Jag hör till en av dem som inte är förtjust i det här med att Camilla Läckberg och Jens Lapidus får (om möjligt) ännu lite mer uppmärksamhet för att de ser bra ut. Och det har inte med bitterhet att göra, jag tycker bara inte att utseendet spelar någon roll överhuvudtaget när det är böcker man sysslar med att skriva. Men jag kan ändå inte låta bli att utbrista: Mon Dieu! när jag ser bilden nedan (som får agera skrivbordsbild i min dator nu ett tag) :
Så kom jag på att jag faktiskt har en oläst bok av Vallgren i bokhyllan, just den som pocketpocketpocket skriver om. Däremot har jag inte lust att läsa den just nu, för vem vet när hans nästa bok kommer? Den jag längtar efter nu är Kunzelmann & Kunzelmann, som kommer på pocket i december. Jag såg i princip alla intervjuer som gjordes med Vallgren i samband med att boken släpptes i vintras/våras, och han kallade den själv en världsroman. Jag älskar människor som inte låter jantelagen trycka ned dem i marken utan som vågar stå för att de känner stolthet inför sitt eget skapande.
Och sedan ska det självklart inte spela någon roll hur en författare ser ut. Jag hör till en av dem som inte är förtjust i det här med att Camilla Läckberg och Jens Lapidus får (om möjligt) ännu lite mer uppmärksamhet för att de ser bra ut. Och det har inte med bitterhet att göra, jag tycker bara inte att utseendet spelar någon roll överhuvudtaget när det är böcker man sysslar med att skriva. Men jag kan ändå inte låta bli att utbrista: Mon Dieu! när jag ser bilden nedan (som får agera skrivbordsbild i min dator nu ett tag) :
Inspirationspoesi, 4
Idag vill jag bjuda på lite inspirationspoesi till min poesiutmaning. Egentligen är detta inte poesi utan en låttext av världens bästa Lars Winnerbäck. Men det är ju också poesi, förutom att den har musik som ackompanjemang. Dessutom har nyligen en bok släppts som heter 112 sånger och som innehåller just 112 sånger plus lite foton och annat av Winnerbäck. Den ska jag önska mig i julklapp, känns som en perfekt sak att önska sig. Här kommer inspirationspoesin:
En av alla dom
En av alla dom
Jag är en av alla dom som flyttat hit, till stora stan, för karriären.
Jag är en av alla dom som håller käft och går förbi i mataffären,
om jag kan.
Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
se tiden an.
Och jag går gärna vilse just inatt.
Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.
Jag vill vara lite mer för dig inatt.
Men ibland så är jag fast.
Kan du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.
Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.
Jag är en av alla dom som går och tror att livet ordnas upp med tiden.
Jag är en av alla dom som kan ge upp, när jag är söndagkvällsförvriden.
Vad gör man då?
Jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngrå vinterdagar.
Är du en av alla dom som vill försvinna, när det känns
som mörkret klagar,
så är vi två.
Och jag försvinner gärna just inatt.
Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm,
eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för dig inatt.
Men ibland så är jag fast.
Kan du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.
Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan...
Kan vi gå vilse genom storstan..
kan vi gå vilse genom stan...
Jo, det blir två julutmaningar
Eftersom jag drog ut en visdomstand igår (eller tekniskt sett så var det tandläkaren som drog ut den) så har jag varit hemma och knaprat smärtstillande idag. Det har också gett mig en del lästid, även om jag inte orkat läsa hela dagen utan dessutom städat och tittat på hjärndöd tv-serie. Och pluggat lite. Och jobbat lite hemifrån. Under kvällen har jag läst lite poesi till min egen poesiutmaning, mer om vad jag läst imorgon.
Men som Tekoppens tankar så klokt påpekade i kommentarsfältet till Selma-julutmaningen, så ska det ju också läsas Bodil Malmsten i jul. Jag ska försöka klämma så mycket jag kan av de tre loggböckerna, eftersom jag ju vann en av dem hos Bokmania häromsistens. En kvinnlig läsjul alltså, och förhoppningsvis trevlig. Jag funderar på att välja Jerusalem av Selma. Eller så tar jag någon av de tunnare böckerna. När det ska packas inför Norrlands-resan så tar jag det jag känner för helt enkelt. Men än är det ett tag kvar, och nu ska jag spendera även återstoden av kvällen med att läsa. Så härligt!
Om ni inte känner för att läsa, men ändå bli bokigt inspirerade, så har jag ett perfekt tips. Jag tittar aldrig på teve själv, alltså på den fysiska teve-apparaten, utan gör det i efterhand på nätet istället. När det passar mig. Jag brukar försöka pricka in Debatt, Uppdrag granskning, Kvällsöppet, Agenda och ibland annat som faller mig i smaken. (Visst gör det mig till en tråkmåns? Men det kan jag stå ut med). Men framför allt vill jag rekommendera att se Babel på svtplay. Där finns många avsnitt att välja bland och det vet nog de flesta. Även Malous Efter tio har boktema på onsdagar. Så skippa alla avsnitt men se de från onsdagarna under hösten. Där pratas böcker. Ibland med så intressanta personer som Klas Östergren. I like, I like.
Men som Tekoppens tankar så klokt påpekade i kommentarsfältet till Selma-julutmaningen, så ska det ju också läsas Bodil Malmsten i jul. Jag ska försöka klämma så mycket jag kan av de tre loggböckerna, eftersom jag ju vann en av dem hos Bokmania häromsistens. En kvinnlig läsjul alltså, och förhoppningsvis trevlig. Jag funderar på att välja Jerusalem av Selma. Eller så tar jag någon av de tunnare böckerna. När det ska packas inför Norrlands-resan så tar jag det jag känner för helt enkelt. Men än är det ett tag kvar, och nu ska jag spendera även återstoden av kvällen med att läsa. Så härligt!
Om ni inte känner för att läsa, men ändå bli bokigt inspirerade, så har jag ett perfekt tips. Jag tittar aldrig på teve själv, alltså på den fysiska teve-apparaten, utan gör det i efterhand på nätet istället. När det passar mig. Jag brukar försöka pricka in Debatt, Uppdrag granskning, Kvällsöppet, Agenda och ibland annat som faller mig i smaken. (Visst gör det mig till en tråkmåns? Men det kan jag stå ut med). Men framför allt vill jag rekommendera att se Babel på svtplay. Där finns många avsnitt att välja bland och det vet nog de flesta. Även Malous Efter tio har boktema på onsdagar. Så skippa alla avsnitt men se de från onsdagarna under hösten. Där pratas böcker. Ibland med så intressanta personer som Klas Östergren. I like, I like.
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Människor helt utan betydelse är 165 sidor klaustrofobisk storstadsångest. Egentligen skulle jag kunna skriva bara det, för det sammanfattar boken ganska väl. Men det vore lite torftigt, så jag utvecklar en aning:
Vi får följa ett jag som flanerar på Stockholms gator, med ständig koll på mobiltelefonen. Han väntar på att flickvännen ska ringa, en flickvän han verkar ha ett ovanligt platoniskt förhållande med. Han går på några meningslösa möten där ingenting egentligen sägs, han träffar på några bekanta utan att säga något viktigt. Det känns som att han går i en glasbubbla, där ingenting riktigt når fram - ej heller äkta känslor. Allt i ett hett och tomt sommarstockholm.
Boken väcker faktiskt exakt samma känslor som filmen Darling, en film jag älskar väldigt mycket. Skillnaden är att Darling också innehåller så mycket känslor och möten under den rostfria ytan. Jag ser Människor helt utan betydelse som en talande samtidskommentar, om en ytlig värld där allt slutat spela roll och där man hakar sig fast vid ytliga saker för att överhuvudtaget ha något att sysselsätta tankarna med.
Och titeln talar sitt tydliga språk, under läsningen så känner jag ofta att det jag läser också är totalt meningslöst. Men det är det inte, eftersom det säger så mycket om en del av samhället, en del av Stockholm där alla har allt och därför inte riktigt orkar engagera sig helt i något. Även om boken handlar om egentligen ingenting, så tycker jag att den är läsvärd. Det klaustrofobiska i det meningslösa blir så oerhört tydligt när någon skriver ner det.
Däremot blir jag lite irriterad när jag, mina vana trogen, läser utdragen ur recensionerna på bokens omslag. Där skriver någon att Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd om han läst boken. Jag tycker inte att det här kan jämföras med Söderberg, men så är Hjalmar å andra sidan en av mina favoritförfattare så det är inte särskilt förvånande.
Vad tycker ni om Människor helt utan betydelse?
Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
Dödgrävarens dotter är en sorgesaga på drygt 600 sidor. Den handlar om Rebecca som är just dödgrävarens dotter. Tillsammans med sina två bröder, sin neurotiska mor och dödgrävare till far bor hon i ett slitet hus nära kyrkogården. Familjen har flytt från Tyskland där nazismen härjar för fullt och ordet jude är förbjudet i hennes barndomshem.
Genom boken får läsaren följa Rebeccas resa från barn till vuxen, från Rebecca till Hazel, från dotter till mor. Från en personlighet (som misshandlad kvinna, en Rebecca som vuxit upp) till en annan (som Hazel, den blida kvinnan som aldrig gråter). Det är oundvikligt under läsningen av en såpass tjock bok att inte på något sätt tycka att man lär känna huvudkaraktären. Så är också fallet här.
Däremot drabbas jag av en känsla, särskilt under bokens första hälft, av att 'det här har skrivits för skrivandets skull, och inte berättelsens.' Det känns som att JCO har tvingat sig själv att skriva, något som lyser igenom och gör boken seg och inte särskilt engagerande. Någonstans i mitten vänder känslan och då blir jag som läsare genast mer nyfiken på att läsa vidare och veta hur det ska gå för Rebecca, eller jag menar Hazel Jones. Problemet är att när intresset ska hållas uppe under 600 sidor så kan det bli träigt att läsa 300 sidor som aldrig fastnar. Visst är handlingen spännande och sorglig, många tragedier drabbar huvudkaraktären och relationen mellan USA och Tyskland eller snarare amerikaner/tyskar skildras på ett intressant sätt.
I Rebeccas liv är män inget att lita på. De blir fulla och slåss, kan till och med plocka fram en pistol om man inte aktar sig. I Rebeccas liv är hennes son allt, och för sonen är pianospelandet allt.
Joyce Carol Oates har mycket höga förväntningar på sig när jag ska läsa något av henne, och det kanske är orättvist. Men jag tycker ibland att språket blir repeterande och lite slött, att hon kunde ha skalat bort ett par hundra sidor för en mer tät roman. Alltså är slutbetyget att jag tyckte om boken hyfsat men inte älskade den. Förlåt, Joyce. Jag är säker på att jag ska trivas bättre i ditt sällskap nästa gång igen.
Är du sugen på en av världens mest produktiva författarinnor, så rekommenderar jag istället varmt Blonde. Där kan vi snacka läsupplevelse deluxe.
Har ni läst Dödgrävarens dotter? Vad tycker ni?
Halvvägs i många
Nu är jag verkligen halvvägs i många böcker. Som tur är kommer jag nog ha lite mer lästid den här veckan, om inte annat för att jag faktiskt ska ta bort en visdomstand imorgon och kommer bli sängliggande imorgon och lite halvt som halvt på torsdag.
Det är så mycket jag vill läsa. Framför allt vill jag bli klar med de tre böcker jag håller på med samtidigt nu, för att kunna börja med andra. Det ligger nämligen mycket lockande i att-läsa-snart högen (för att inte tala om alla olästa böcker överhuvudtaget, som är många fler och mycket mer lockande. Men de böckerna får inte plats i detta inlägg).
Jag hoppas att jag blir klar med de jag håller på med nu för här får ni se hur lockande min att-läsa-härnäst hög är:
Har ni någon rolig läsning att se fram emot?
Det är så mycket jag vill läsa. Framför allt vill jag bli klar med de tre böcker jag håller på med samtidigt nu, för att kunna börja med andra. Det ligger nämligen mycket lockande i att-läsa-snart högen (för att inte tala om alla olästa böcker överhuvudtaget, som är många fler och mycket mer lockande. Men de böckerna får inte plats i detta inlägg).
Jag hoppas att jag blir klar med de jag håller på med nu för här får ni se hur lockande min att-läsa-härnäst hög är:
Har ni någon rolig läsning att se fram emot?
Julutmaning: Läs något av Selma, kära Selma
Här kommer en julutmaning. Jag läste snowflakes inlägg där hon publicerade ett utdrag ur Selma Lagerlöfs nobeltal. Det gav mig genast en idé. För jag kom att tänka på hur härligt Selma skriver. Och vad passar bättre över jul än mörka värmländska skogar, sagolikt språk och svunna tider? Inte mycket, skulle jag säga.
Därför kommer här en utmaning helt inriktad på Selma: Över jul ska vi läsa en bok av Selma. Man får själv välja vilken bok och därför passar det bra att jag tillkännager utmaningen så tidigt. Du har gott om tid på dig att hitta en passande bok. Själv har jag många böcker av henne, ska fundera lite kring vilken som kan passa över jul.
Så, vilka är på utmaningen? En Selma-bok över jul eller i mellandagarna som man sedan förstås bloggar om och gärna ger mig länken så jag inte missar inläggen.
Här skrev jag om Gösta Berlings saga. Och här skrev jag ett annat inlägg dedikerat bara Selma. Där finns också fina Selma-tips i kommentarsfältet som ni kan inspireras av.
Därför kommer här en utmaning helt inriktad på Selma: Över jul ska vi läsa en bok av Selma. Man får själv välja vilken bok och därför passar det bra att jag tillkännager utmaningen så tidigt. Du har gott om tid på dig att hitta en passande bok. Själv har jag många böcker av henne, ska fundera lite kring vilken som kan passa över jul.
Så, vilka är på utmaningen? En Selma-bok över jul eller i mellandagarna som man sedan förstås bloggar om och gärna ger mig länken så jag inte missar inläggen.
Här skrev jag om Gösta Berlings saga. Och här skrev jag ett annat inlägg dedikerat bara Selma. Där finns också fina Selma-tips i kommentarsfältet som ni kan inspireras av.
Veckans boktips, vecka 47
Den här veckan vill jag tipsa om en riktig klassiker: Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Det är en enkel och ganska tunn bok, skriven på Hemingways ständigt enkla språk. När jag tänker på Hemingway så tänker jag att det var han som uppfann isbergsteniken. Fast då är nog Och solen har sitt gång ett mer talande exempel. Med isbergstekniken åsyftas att man kan skriva om helt triviala saker fast det egentligen pågår mycket annat under den puttrande textytan. Jag har dock bara läst halva Och solen har sin gång. Nåväl, åter till veckans boktips. I vanliga fall tycker jag inte om böcker som bara säger det nödvändiga, men i och med att även handlingen här på något sätt är så basic så tycker jag att det fungerar.
Den handlar om den gamle fiskaren som varit ute på sjön i över åttio dagar utan att få fisk. Slutligen nappar en fisk på hans krok; en svärdfisk, lika stor som fiskarens båt. Han kämpar mot fisken i många långa timmar, ensam ute till havs. Det där lät ju inte särskilt lockande, antagligen. Men jag tycker att boken är läsvärd och när jag hade läst ut den så lämnade den mig med en fin känsla.
Jag kan tycka att det är fint att emellanåt läsa böcker som har ett enda budskap och som inte krånglar till det. Jag skulle aldrig orka läsa bara sådana böcker, men det funkar att klämma in dem då och då. Om människans kamp, ni vet.
Jag ser den här boken som en fin julklapp att ge bort till kanske en förälder eller ett syskon. De flesta kan nog uppskatta den eller finna något tilltalande i den. Annars kan man ju alltid köpa den till sig själv, sådant brukar också vara trevligt! Har ni läst Den gamle och havet?
Roligt kuriosa om Hemingway: Drinken daquiri uppfanns i Havanna, på en bar vid namn La Floridita. Det sägs att Hemingway slog rekord där i flest daquiris på en kväll, då han drack 68 stycken. Jo, du läste rätt. Sextioåtta daquiris. Jag antar att de inte var lika stora som de frozen daquiris man ofta ser idag, men ändå. Han sov nog rätt länge den natten.
Aprilhäxan av Majgull Axelsson (omläsning)
Den B-uppsats i litteraturvetenskap som jag håller på med nu, ska som sagt handla om Aprilhäxan. Boken kvalar in under den magiskt realistiska ettiketten men jag ska fokusera på något helt annat i min uppsats. Men nu ska jag säga något om boken.
Första gången jag läste den var för tre år sedan och jag tyckte mycket om den. Efter en närläsning nu igen, så märker jag att boken håller lika bra även idag. Men du som letar efter solskenssagor kanske ska leta någon annanstans.
Aprilhäxan handlar om de fyra systrarna Birgitta, Christina, Margareta och Desirée. Fast i Desirées fall är det bara hon som vet om att hon är syster till de övriga. Hon är ett bortslängt barn som vuxit upp i vetskapen om att hennes mamma inte ville ha en cp-skadad dotter och därför placerade henne på ett hem. Lås och bom och så glömmer vi barnet. Som tur är kan Desirée ändå tänka och monologiserar boken igenom, om sin kärlek till läkaren Hubertsson, om sina systrars liv och bristen på ett eget sådant, och om de utflykter hon kan göra genom att ta sig in i andra väsen. Som fåglar till exempel.
Birgitta är en sönderalkoholiserad gammal tant som skyller det mesta som hänt henne på andra. Talande för hennes karaktär är att de första orden hon sade som barn var: "Inte mitt fel!" Jag kan tycka att Majgull Axelsson går lite hårt åt Birgitta. För trots att det förvisso är hennes fel hur hennes liv utvecklat sig, så var även hon bortglömd och oönskad som barn.
Christina är den pedantiska läkaren, som greppar tag i saker med fingrarna formade till pincetter. Som har de två barnen, mannen, villan och jobbet som väl symboliserar ett kontrollerat liv. Och ändå måste hon viska sitt mans namn som en besvärjelse när hon är ensam, för att inte bli alldeles övermannad av allt det ensamma.
Margareta är fysikern som valt ett liv utan barn och man. Som kanske ser sig som självständig men som ändå, livet igenom, alltid anpassat sig till olika situationer.
I bakgrunden står Tant Ellen, den kvinna som förenade systrarna då de kom som fosterbarn till hennes varma hem.
Alla karaktärers historier knyts ihop och isär. Nu blandas med då, tankar blandas med realiteter och en vacker och sorglig berättelse blandas med en svidande samhällskritik. Språket är talspråkligt på ett lagomt och fängslande sätt och det är inga problem att sträckläsa boken. Snarare svårt att låta bli. Jag kommer att skriva mer om boken, dels i min uppsats förstås men också här i bloggen då flera av er varit nyfikna på vad jag kommer fram till.
Kontentan är alltså: Har du inte läst Aprilhäxan ännu, så är det dags nu.
Apropå Columbine (igen) och habegär (som vanligt)
Jag tänkte lite på Hej Nostradamus! efter att ha tipsat om den igår, som veckans boktips. Om du blev sugen på att läsa den så tycker jag du också i samband med det ska se filmen Elephant. Det är en ångestframkallande och lågmäld film om två unga killar och den leder fram till en skjutning i en skola, inte helt olik Columbine-händelsen.Ingen feel good-rulle men en väldigt stark film. Se den i sällskap med någon så ni kan prata bort känslorna efteråt.
Sedan fick jag ett sådant där suktande mail från Adlibris och fick stora habegär. Jag vill ha boken med Savianos samlade krönikor (tror jag det var). Men ännu hellre vill jag ha Dansat med lyckan. Det är tydligen Edith Piafs självbiografi och känns som ett måste i mina hyllor, så den lär jag klicka hem inom kort. Dock är jag lite short on money så det får nästan vänta tills nästa lön kommer. Jag har gillat Edith Piaf hur länge som helst och har henne som ständigt inslag i min iPod.
Men årets julklapp i Jessica-världen måste ändå vara 112 sånger. Den innehåller en massa Lars Winnerbäck-texter i snygg utgåva, med foton och illustrationer vad jag har förstått. Jag tror att bokbegäret aldrig tar slut och det är nog bara att vänja sig vid tanken. Men när löningen närmar sig den här månaden så lovar jag mig själv att köpa lite mer böcker än jag brukar göra på mina spontana pocketshop-rundor. Även om julklappar ska köpas, så är jag också värd lite böcker (och här protesterar överfulla bokhyllor ljudligt, men jag är på universitet nu och hör dem således inte).
Veckans boktips, vecka 46
Den här veckan tänkte jag tipsa om två böcker, eftersom det inte blev något tips förra veckan. Böckerna jag vill tipsa om är sinsemellan väldigt olika men när jag läste dem för några år sedan så blev jag väldigt förtjust i dem bägge.
Den första boken jag tipsar om denna vecka är Hej Nostradamus! av Douglas Coupland. Det är en ganska vemodig men gripande berättelse som innehåller bland annat en dödsskjutning i en matsal någonstans i USA. Några tonåringar börjar skjuta vilt omkring sig. Känns det igen? Antagligen har Couplands berättelser rötter i Columbine-händelsen, den första av många dödsskjutningar som har skakat världen de senaste åren. Dödsskjutningen är som en central punkt i boken, men där finns också så mycket mer. Romanen är uppdelad i fyra delar som berättas utifrån fyra olika jagperspektiv.
Det fina med boken, utöver den starka känsla som drabbar under läsningen, är att vi kommer så nära karaktärerna. Det gör det samhälleliga problemet (dödsskjutningen) till något angeläget och engagerar mer än vad debattartiklar någonsin kan. För att vara skriven av Coupland är Hej Nostradamus! osedvanligt allvarlig. Men han klarar även allvaret, och när han vågar kliva bort från det sarkastiska så blir det nästan ännu bättre. Är du inte sugen på den här boken än så finns det också många andra bra böcker av samme författare. Här skrev jag i somras om boken Microslavar. Jag har också läst Jpod och Alla familjer är psykotiska. Missa honom inte på twitter heller, för guds skull. Vilken är eran Coupland-favorit?
Den andra boken jag vill tipsa om är Tackar som frågar: Historien om några människor av Jennie Dielemans. Framsidan är hemsk tycker jag, och gör inte alls boken rättvisa. Men om man lyckas tänka bort den och ger boken en chans så blir det en fin och snabbläst berättelse om några olika människor i förorten Fisksätra. Ibland är den väldigt rolig, andra gånger mindre så. Men läsningen går fort och stannar kvar.
Varför stormar en kille iklädd rosa kanindräkt in på OnOff och hotar personalen, till exempel? Sådana relevanta frågor får du svar på under läsningen. Haha. Det tog mig många månader innan jag kunde se på varumärket Tre på ett normalt sätt efter att ha läst boken också, även om problematiken med dem väl har försvunnit sedan dess (säger jag utan att egentligen veta, trogen Tele2-kund som jag är). Jag tycker att Tackar som frågar är en otroligt skön och bra bok och ser fram emot Dielemans nästa roman (som hon håller på att skriva nu, läste jag på hennes hemsida). Hon har också skrivit en reportagebok om turism, som jag ännu inte läst. Har ni läst Tackar som frågar?
Den första boken jag tipsar om denna vecka är Hej Nostradamus! av Douglas Coupland. Det är en ganska vemodig men gripande berättelse som innehåller bland annat en dödsskjutning i en matsal någonstans i USA. Några tonåringar börjar skjuta vilt omkring sig. Känns det igen? Antagligen har Couplands berättelser rötter i Columbine-händelsen, den första av många dödsskjutningar som har skakat världen de senaste åren. Dödsskjutningen är som en central punkt i boken, men där finns också så mycket mer. Romanen är uppdelad i fyra delar som berättas utifrån fyra olika jagperspektiv.
Det fina med boken, utöver den starka känsla som drabbar under läsningen, är att vi kommer så nära karaktärerna. Det gör det samhälleliga problemet (dödsskjutningen) till något angeläget och engagerar mer än vad debattartiklar någonsin kan. För att vara skriven av Coupland är Hej Nostradamus! osedvanligt allvarlig. Men han klarar även allvaret, och när han vågar kliva bort från det sarkastiska så blir det nästan ännu bättre. Är du inte sugen på den här boken än så finns det också många andra bra böcker av samme författare. Här skrev jag i somras om boken Microslavar. Jag har också läst Jpod och Alla familjer är psykotiska. Missa honom inte på twitter heller, för guds skull. Vilken är eran Coupland-favorit?
Den andra boken jag vill tipsa om är Tackar som frågar: Historien om några människor av Jennie Dielemans. Framsidan är hemsk tycker jag, och gör inte alls boken rättvisa. Men om man lyckas tänka bort den och ger boken en chans så blir det en fin och snabbläst berättelse om några olika människor i förorten Fisksätra. Ibland är den väldigt rolig, andra gånger mindre så. Men läsningen går fort och stannar kvar.
Varför stormar en kille iklädd rosa kanindräkt in på OnOff och hotar personalen, till exempel? Sådana relevanta frågor får du svar på under läsningen. Haha. Det tog mig många månader innan jag kunde se på varumärket Tre på ett normalt sätt efter att ha läst boken också, även om problematiken med dem väl har försvunnit sedan dess (säger jag utan att egentligen veta, trogen Tele2-kund som jag är). Jag tycker att Tackar som frågar är en otroligt skön och bra bok och ser fram emot Dielemans nästa roman (som hon håller på att skriva nu, läste jag på hennes hemsida). Hon har också skrivit en reportagebok om turism, som jag ännu inte läst. Har ni läst Tackar som frågar?
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Naturen är en typisk nutidsbok. Den handlar om en ung tjej, som reflekterar kring sin vardag och sitt liv samt människorna runt omkring henne. Såväl de hon känner som främlingar på stan/hemlösa/random people. Du kanske direkt tänker: Åh nej, inte en till sådan bok. Men sluta inte läsa än. För i Naturen finns ett tonfall, som är så svårt att beskriva men som känns precis så nutida och mitt i prick att det får mig att läsa sida efter sida utan att släppa boken.
Det jag kan ha svårt för hos unga svenska debutanter, är att de ofta skriver avskalat och bara det nödvändiga. Inte sällan är det en abstrakt, flytande och karg värld de rör sig i, och språket rimmar ofta med det karga och avskalade. Jag ser framför mig trettio unga människor på en skrivkurs, där läraren gång på gång slår pennan i katedern och utropar: Skriv inte läsaren på näsan! Och det kan jag bli så trött på. All energi kan rinna av mig, all läsinspiration flyr sin kos, när jag läser en sådan bok. Jag kan inte komma på något exempel på rak arm, men sådana böcker faller mig verkligen inte i smaken. Jag föredrar böcker med för mycket ord, för mycket poesi, för mycket tankar och känslor, än motsatsen. Oftast i alla fall.
När Naturen bestämdes som den bok vi skulle läsa till min ena bokcirkel, så tänkte jag direkt: Åh, nej. Avskalad, karg svensk prosa. Jag står inte ut. Men det här är något annat. För det som skrivs är relevant, alltigenom är boken politiskt inkorrekt på ett skönt och - som jag uppfattar det - fräscht sätt. Det är lite luddigt i vilken stad karaktären befinner sig vid vilket tillfälle, men det gör inget för hennes tankar är alltid konkreta och rappa på något sätt. I bakgrunden flyter tankarna kring hennes bror, han som dog i en bilolycka i ett land långt borta. Några vaga tankar kring naturen kunde ha skalats bort, jag tycker de känns överflödiga, som om de bara är ett sätt att knyta ihop något som inte behöver vara ihopknutet.
Något hos Naturen för mina tankar till en annan bok som jag verkligen älskar. Den heter Lisa för själen och är skriven av Sisela Lindblom. Den tycker jag alla ska läsa, för den är ett litet glömt mästerverk. Antagligen drunknar den också i all negativitet som överöstes Lindbloms senare alster De skoningslösa (som jag för övrigt inte kan rekommendera).
Visst kan man bli lite mätt på det blipp-bloppigt meningslösa i svensk, sprillans ny nutidslitteratur. Och även i Naturen ryms en meningslöshet, tråden är inte röd igenom boken. Men det kanske är en ganska naturlig reaktion på det flöde som omger oss dagligen. Man orkar inte skriva sagor om tomtar och troll. Man skriver istället om här. Nu. Idag. Visst är jag väl mitt i prick i målgruppen, andra i min bokcirkel var inte lika nöjda med läsupplevelsen. Och visst suckade jag ibland under läsningen och tänkte att det kanske ändå närmade sig att tippa över till tråkig läsning. Men jag parallelläste Aprilhäxan, så jag höll ändå intresset uppe igenom de cirka 200 sidorna. Jag är inte överväldigad, men gillade boken helt enkelt.
Har ni läst Naturen? Vad tyckte ni?
Bokcirkelbrunch om Naturen + minishopping
Igår bokcirkelbrunchade vi på Sacre Coeur vid Nytorget, vilket var väldigt mysigt. Vi pratade om alla möjliga böcker men framför allt Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Jag tänkte skriva om den lite senare, men det har varit fullt upp hela helgen så jag har inte hunnit innan.
Läsningen är lite splittrad nu också, jag brukar aldrig parallelläsa böcker. Nu läser jag fyra böcker samtidigt, och det är min hjärna inte van vid. Därför blir det istället att jag hattar lite emellan, och inte kommer särskilt långt i någon av dem. Men Naturen läste jag i två "sittningar", skönt att få ett sådant flow i läsningen. Mer om det senare idag alltså. Först lite jobb.
Igår köpte jag tre böcker efter bokcirkeln. Jag hade lite tid över innan min träning, och gick till underbara Söderbokhandeln. Där kom han som jobbade i butiken fram och sade till mig och en annan kvinna som gick runt och tittade, att vi måste läsa Igelkottens elegans. 'Och', tillade han snabbt, 'Murakami om ni inte har läst honom. Jag har lurat på många kunder hans böcker'. Jag log och mumlade (mumlandet för att jag hade Winnerbäck på hög volym i öronen och inte ville riskera att skrika) att jag hade läst bägge, då såg han nöjd ut och gick tillbaka till kassan. Det är så fint med passionerade bokmänniskor.
Dessa köpte jag:
Jag har ibland lite dåligt samvete för att jag så sällan skriver om böckerna jag shoppar, ofta spontanshoppar jag på väg hem någonstans ifrån. Men visst var det härliga köp? Jag ser fram emot att läsa dem alla, men kanske mest boken längst till höger. Den har jag läst mycket fint om i olika bokbloggar nämligen.
Läsningen är lite splittrad nu också, jag brukar aldrig parallelläsa böcker. Nu läser jag fyra böcker samtidigt, och det är min hjärna inte van vid. Därför blir det istället att jag hattar lite emellan, och inte kommer särskilt långt i någon av dem. Men Naturen läste jag i två "sittningar", skönt att få ett sådant flow i läsningen. Mer om det senare idag alltså. Först lite jobb.
Igår köpte jag tre böcker efter bokcirkeln. Jag hade lite tid över innan min träning, och gick till underbara Söderbokhandeln. Där kom han som jobbade i butiken fram och sade till mig och en annan kvinna som gick runt och tittade, att vi måste läsa Igelkottens elegans. 'Och', tillade han snabbt, 'Murakami om ni inte har läst honom. Jag har lurat på många kunder hans böcker'. Jag log och mumlade (mumlandet för att jag hade Winnerbäck på hög volym i öronen och inte ville riskera att skrika) att jag hade läst bägge, då såg han nöjd ut och gick tillbaka till kassan. Det är så fint med passionerade bokmänniskor.
Dessa köpte jag:
Jag har ibland lite dåligt samvete för att jag så sällan skriver om böckerna jag shoppar, ofta spontanshoppar jag på väg hem någonstans ifrån. Men visst var det härliga köp? Jag ser fram emot att läsa dem alla, men kanske mest boken längst till höger. Den har jag läst mycket fint om i olika bokbloggar nämligen.
Apropå Bodil-vinsten
För ett tag sedan, så vann jag ju De från norr kommande leoparderna av Bodil Malmsten, mycket för att jag lovade att köra en Bodil-räd och läsa alla tre loggböckerna på raken. No worries, jag har inte glömt bort det. Däremot har jag en del recensions-ex och bokcirkelböcker som pockar på uppmärksamheten nu, så Bodil-räden tänkte jag faktiskt påbörja över jul. Då kommer jag sitta i en stuga uppe i Norrland, visserligen med många släktingar som nog vill prata. Men det känns som ett perfekt tillfälle att köra Bodil-räden. Jag kommer dock att parallelläsa hennes böcker med annat, men de ska läsas alla tre på raken. Vad sugen jag lär bli på att åka till Frankrike.
Dessa är de tre loggböckerna, som alla pryder mina hyllor:
Däremot vet jag knappt om jag gillar Bodil Malmsten, har tidigare läst Priset på vattnet i Finistère och blev inte superimponerad, men det var nog mest för att blommorna var så mycket i fokus hela tiden. Blommor rimmar inte med min boksmak eller personlighet. Men jag hoppas på att bli positivt överraskad, och om inte annat är det en konstupplevelse. Böckerna är ju så snygga.
Det kanske är någon mer som vill vara med?
Dessa är de tre loggböckerna, som alla pryder mina hyllor:
Däremot vet jag knappt om jag gillar Bodil Malmsten, har tidigare läst Priset på vattnet i Finistère och blev inte superimponerad, men det var nog mest för att blommorna var så mycket i fokus hela tiden. Blommor rimmar inte med min boksmak eller personlighet. Men jag hoppas på att bli positivt överraskad, och om inte annat är det en konstupplevelse. Böckerna är ju så snygga.
Det kanske är någon mer som vill vara med?
Läsrapport oktober
Jag har inte läst någon hel poesibok i oktober (med tanke på min poesiutmaning), men väl läst väldigt mycket Bukowski-dikter som vanligt. Jag tycker verkligen att alla borde läsa hans böcker och poesi. Visst kan det vara jobbigt att läsa om man har svårt för white trash-miljön, men hans texter säger så mycket genom en ganska enkel yta. Nåväl, jag ska ändå läsa två poesisamlingar den här månaden, de ligger i läshögen så snällt.
I oktober läste jag:
Spår av Louise Erdrich
Ensamhetens vin av Irène Némirovsky (älska)
Vinterträdgården av Christine Falkenland
Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark
Flickvännen av Karolina Ramqvist (älska)
(mycket poesi av Charles Bukowski men ingen hel bok)
Bäst under oktober var förstås Flickvännen, som jag fullkomligt älskade. Jag tyckte också mycket om Ensamhetens vin och Jägarna på Karinhall. Däremot var Vinterträdgården en riktig besvikelse.
Och som veckans boktips tipsade jag om 1984 av George Orwell och om författaren Johanna Nilsson (allt av henne är bra!). Vilken var eran favoritbok under oktober?
I oktober läste jag:
Spår av Louise Erdrich
Ensamhetens vin av Irène Némirovsky (älska)
Vinterträdgården av Christine Falkenland
Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark
Flickvännen av Karolina Ramqvist (älska)
(mycket poesi av Charles Bukowski men ingen hel bok)
Bäst under oktober var förstås Flickvännen, som jag fullkomligt älskade. Jag tyckte också mycket om Ensamhetens vin och Jägarna på Karinhall. Däremot var Vinterträdgården en riktig besvikelse.
Och som veckans boktips tipsade jag om 1984 av George Orwell och om författaren Johanna Nilsson (allt av henne är bra!). Vilken var eran favoritbok under oktober?
B-uppsats om Aprilhäxan
Gud, vad svårt det är i början av en stor uppgift, typ som B-uppsatsen. Allt är lite förvirrat. Ofta är jag förvirrad lite längre än andra människor, och skriver allt dubbelt så snabbt som dem. Så det går väl jämnt ut i slutändan.
Bokbabbel var nyfiken på vad jag ska skriva B-uppsatsen om, så jag tänkte tillägna det ett litet inlägg. Det är ju ändå skönlitteratur vi pratar om.
Eftersom jag valde fördjupningskursen Magisk realism, så är det inom det området jag ska hålla mig för min uppsats. Jag väljer att skriva om Aprilhäxan av Majgull Axelsson, en bok jag läste för några år sedan och tyckte mycket om. Min frågeställning lyder:
Det jag har för avsikt att välja att skriva min B-uppsats om är Majgull Axelssons Aprilhäxan. Jag ska försöka titta närmare på romanens fyra huvudkaraktärer, och jämföra dessa kvinnor med varandra, för att finna skillnader och likheter. Jag kommer att ta hänsyn till såväl deras språk som personligheter.
Nu återstår bara att hitta en metod, sekundärkällor, avgränsa frågeställningen än mer och så vidare i all oändlighet. Men det är lugnt. Gör jag inget den här veckan, så kommer det nästa. Det är så det brukar vara.
Bokbabbel var nyfiken på vad jag ska skriva B-uppsatsen om, så jag tänkte tillägna det ett litet inlägg. Det är ju ändå skönlitteratur vi pratar om.
Eftersom jag valde fördjupningskursen Magisk realism, så är det inom det området jag ska hålla mig för min uppsats. Jag väljer att skriva om Aprilhäxan av Majgull Axelsson, en bok jag läste för några år sedan och tyckte mycket om. Min frågeställning lyder:
Det jag har för avsikt att välja att skriva min B-uppsats om är Majgull Axelssons Aprilhäxan. Jag ska försöka titta närmare på romanens fyra huvudkaraktärer, och jämföra dessa kvinnor med varandra, för att finna skillnader och likheter. Jag kommer att ta hänsyn till såväl deras språk som personligheter.
Nu återstår bara att hitta en metod, sekundärkällor, avgränsa frågeställningen än mer och så vidare i all oändlighet. Men det är lugnt. Gör jag inget den här veckan, så kommer det nästa. Det är så det brukar vara.
Veckans boktips, vecka 44
Såhär coolt är tyvärr inte min upplagas omslag. Innehållet är dock detsamma.
Den här veckan vill jag tipsa om en bok som kanske är ännu kändare som film. Filmen har jag inte sett, så den kan jag inte uttala mig om. Men jag minns att boken gjorde stort intryck på mig när jag läste den för några år sedan.
A clockwork orange av Anthony Burgess handlar om en grym och oempatisk gängledare, som kan slå utan att känna och begå brott utan att ångra sig. Han älskar våld och klassisk musik. Språket är ganska svårt att komma in i, då huvudpersonen och hans kompisar har ett eget språk, som jag har för mig ska vara någon blandning av ryska och engelska. Fast jag läste boken på svenska, så det blev väl ytterligare någon blandning då. Men när man väl vänjer sig, så går läsningen smärtfritt.
Boken kan nog ses som en dystopi, den utspelas i en framtid då våld är vardag. Huvudpersonen hamnar i fängelse och utsätts för ett experiment som ska slipa bort hans benägenhet för våld och göra honom till en god medborgare. Problemet är bara att det som sker i ett sådant experiment är att hans individualitet slipas bort. Nog kan han passa in i ett samhälle, men utan egna särdrag.
Mer behöver jag inte skriva om handlingen. Visserligen var det några år sedan jag läste boken, men den gjorde intryck på mig och jag tänker fortfarande på den ibland. Dystopier har ofta den effekten, att jag minns dem långt efteråt. 1984, som jag tipsade om för några veckor sedan, och även Kallocain tänker jag också på ganska ofta. A clockwork orange är en annan typ av dystopi, eftersom den fokuserar på individen snarare än samhället. Men den speglar också ett kallt och cyniskt samhälle, som vill stöpa alla i samma form.
Har ni läst boken, eller kanske något annat av Burgess? Han skrev tydligen runt 50 romaner under sitt liv, men själv har jag bara läst den mest kända än så länge.