Viktigt inlägg (revival!) och ny rss

Nu hörnini, så har jag gjort om min blogg till något alldeles enastående (om man får säga det själv).
Men jag vet att de flesta prenumererar via blogg.se-adressen (eller alla, det var det enda som gick förut) , så ställ om era rss-läsare till ordochingavisor.se istället. Den här sidan och alla inlägg kommer finnas kvar, men inte uppdateras mer. Istället sker allt bloggande direkt på .se-adressen. Ni får jättegärna sprida ordet så att alla hittar dit, och säg gärna vad ni tycker om bloggens nya look.
Vi ses där!

Förvirring och teater

I sådan här behaglig miljö läste jag boken, hemma hos min pojkväns släktingar i Örebro.

I Repetitionen av Eleanor Catton är gränserna mellan teater och verklighet flytande. Eftersom jag hört redan innan jag började läsa boken att det där kunde ställa till med rejäl förvirring, så valde jag direkt att tänka bort det. Att det inte alltid spelade så stor roll vad som var på riktigt och vad som var en repetition, vad som bara var skådespeleri. Den strategin blev min räddning, tror jag. För det spelade och verkliga innehåller ofta samma personer och en förklaring till det kommer så småningom.

Cattons debutroman utspelas i high school-miljö – alltså en miljö där många känner sig osäkra och är upptagna av sig själva. Plötsligt kommer det fram att en flicka i skolan haft ett hemligt förhållande med en av lärarna. Självklart blir det en stor skandal som ska komma att påverka fler än man kanske kan tro. Till exempel hamnar flickans syster Isolde i centrum mot sin vilja, och får stå ut med många viskningar. Saxofonlärarinnan spelar också en stor roll. Med sin kyliga iakttagelseförmåga tänker hon elaka saker om sina elever men får dem ändå att öppna sig för henne och berätta om sina liv. Det handlar också om elever på en teaterhögskola och vad som händer dem, och det är när den historien kommer in i boken som det hela blir tillkrånglat.

Ibland tycker jag att vissa av karaktärerna faller platt och inte känns under läsningen sådär som jag tycker att bra böcker ska göra. Sedan glimrar det till, särskilt bankar mitt hjärta för den oansenliga och lite beiga flickan Bridget, som saxofonlärarinnan har särskilt svårt för.

Sammantaget är Repetitionen en intressant bok, men ingen fantastisk läsupplevelse. Den är förvirrande och obegriplig ibland, rolig eller sorglig andra gånger. Men jag drar trots allt en lättnadens suck när den är  utläst.

Har ni läst den?

Anne på Grönkulla inte så mesig som man kan tro

I och med delkursen i barn- och ungdomslitteratur som är en av de kurser jag läst under våren, så fick vi bland annat läsa Anne på Grönkulla. Om Anne som hamnar hos brodern och systern som egentligen ville ha en pojke (som kunde hjälpa dem hemma) från ett barnhem men som fick Anne.

Anne säger precis vad hon tänker och ser världen med öppna ögon, så förbehållslöst att hon till och med lyckas värma de kyliga personerna hon hamnar hos. Ändå är boken i sin helhet en socialiseringsprocess – Annes väg från bångstyrigt barnhemsbarn till belevad student som klarar av att sköta hemmet på oklanderigt (nåja, nästan) sätt. Till en början tyckte jag att boken var alldeles för storblommig och moraliserande.

Men när jag läste sekundärtexter kring den så insåg jag att den, med dåtidens mått mätt, faktiskt var väldigt progressiv och gick mot strömmen. Om Montgomery varit än mer "radikal" så hade hon dock förmodligen inte blivit utgiven och framför allt inte läst, så hon valde förmodligen att hellre skilja sig lagom mycket än skräckinjagande mycket. Det är intressant det där, hur man kan läsa texter OM en bok och få hela sin upplevelse av boken förändrad – en av de största fördelarna med litteraturvetenskap. Jag tänkte faktiskt skriva en krönika i ämnet så småningom så jag avslutar det resonemanget här.

Anne på Grönkulla blev alltså intressant av att läsa texter kring boken, men i sig var den för en nutida läsare ganska lame.

Om Tornet (eller: En magisk inblick i DDR:s mörkaste byråkratigränder)

Tornet är en riktig tegelsten på över 900 sidor, och en sådan bok som är omöjlig att snabbläsa. Den kräver att man lägger ner energi i den och liksom verkligen tar till sig allt som står. Och det är positivt för det är absolut värt mödan. Jag tyckte mycket om boken på många sätt (förutom vissa långtråkiga stycken). Jag skrev SÅHÄR om boken i Tidningen Kulturen och låter den texten tala för sig själv. Har ni läst den?

Nu kan man läsa min recension av Efter honom, syndafloden



Jag skrev
lite kort här i bloggen om den fantastiska romanen Efter honom, syndafloden som är löst baserad på den senare delen av Jack Kerouacs liv. Nu finns en längre text om boken även att läsa i kulturtidningen Nya Upplagan. Man kan hämta den gratis lite varstans i Stockholm och Skåne. Men det går också att ladda ner den på tidningens hemsida. Anledningen till att jag återigen tar upp den här boken är dels att jag är ganska nöjd med recensionen, men också att boken är så sjukt bra. Den har blivit totalt ohajpad i bokbloggsvärlden tyvärr, men då får jag hajpa lite extra istället.

Nere för räkning i Paris och London (eller: I love George Orwell)


Nere för räkning i Paris och London är som en blandning mellan roman och reseskildring. Visserligen har jag ingen koll på Orwells egen biografi men åtminstone ger berättelsen ett autentiskt intryck. Skitiga miljöer presenteras, loppiga hotell och härbärgen. Vad som händer när man har absolut noll pengar - hur allt liksom kretsar kring just pengar, att överleva dagen, och hur inga övriga tankar ryms. Orwell beskriver jakten på jobb i Paris, att bli avvisad gång på gång. Att stå i ett smutsigt diskrum tretton timmar i sträck för att därefter behöva sova direkt, så att man orkar med även nästa dag. Småningom förflyttas handlingen från Paris till London och där fortsätter ungefär samma desperata jakt. Det går aldrig att tänka "om en månad" eller "om en vecka". Allt kretsar kring just precis nu. Måste hitta mat nu, måste hitta ett jobb nu. Måste ha någonstans att sova.

Också luffarlivet presenteras, utan att romantiseras på något sätt. Istället tar Orwell kål på diverse fördomar som cirkulerar om luffare (som att man nödvändigtvis gärna bryter mot lagen bara för att man tvingats vara luffare) och berättar om olika karaktärer han mött under sina utfattiga år.

Nere för räkning i Paris och London är en väldigt tunn och snabbläst roman men den innehåller både många intressanta karaktärer och tankeväckande samhällskritiska inslag. Det är den tredje romanen jag läser av George Orwell (1984, Djurens gård) och jag har nyligen beställt två böcker till (Resan till Katalonien och Essäer). 

Om 1984 har jag skrivit flera gånger. En gång skrev jag om Djurens gård. George Orwell var också med i min författarjulkalender.

Har ni läst den här pärlan?

Att läsa Pippi Långstrump som vuxen

När jag var liten så älskade jag Pippi Långstrump, både i film- och bokformat. Även om jag var ett lugnt barn, och inte typen som rusade runt och busade – utan snarare satt med näsan i en bok – så fascinerades jag av att Pippi hade ett alldeles eget hus, en apa och en häst. Och hur hon drev med Prussiluskan. Jag tror ni är många som känner igen er. Det är nog få i det här landet vars barndom är opåverkad av Astrid Lindgren.

Det är roligt att läsa den här boken i vuxen ålder, för man lägger verkligen märke till nya saker. Jag har läst den i samband med fördjupningskursen i barn- och ungdomslitteratur som jag läser i litteraturvetenskapen nu. Till seminariet om Pippi och Anne på Grönkulla (som ska få ett eget inlägg) så hade jag och en klasskamrat till uppgift att jämföra böckerna och karaktärerna. Det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett inlägg om vad vi kom fram till i den jämförelsen. Vi hittade en hel del aspekter som gjorde läsningen av bägge böckerna än mer intressant i efterhand.

Tommy och Annika är de ordentliga barnen som i slutändan alltid lyssnar mest på sina föräldrar. Pippi är den som inte lyssnar på någon, som skrämmer slag på tjuvar och gömmer leksaker i stubbar och träd. Ni vet ju redan vad det handlar om. Jag kan verkligen rekommendera er att läsa boken i vuxen ålder. Det går fort men ger nya perspektiv på en berättelse man tycker att man kan utantill.

Selma fascinerar som alltid

Under påskhelgen läste jag En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf. Det är en berättelse med drag av forntida sägner. Som alltid i Selmas böcker så är skogen och naturen väldigt närvarande i människors liv och medvetanden. Berättelsen handlar om Gunnar Hede, en lovande ung student som hellre spelar fiol än pluggar. Så blir han galen och driver runt som handlare från hem till hem. Folk kallar honom Getabocken och skrattar bakom hans rygg.

I sin barndom har Ingrid gått runt med cirkusfolk. En dag hör hon Gunnar Hede (innan han blir galen) spela fiol och han ser i hennes ögon att hon kommer att bli något stort. Småningom förbarmar sig en rik familj över flickan och låter henne bo i deras hem som en dotter. Åren går och Ingrid glömmer aldrig bort mannen med fiol, som en gång påverkade henne så mycket.

Så korsas deras vägar igen, men om ni vill veta mer om det så får ni allt läsa boken. Jag har skrivit tidigare om Selma Lagerlöf och hur jag älskar hennes så kallade sagor för vuxna. Och hur jag liksom sparar på hennes böcker och bara läser en då och då. Det finns ju bara ett visst antal och kommer knappast bli fler.

Tidigare av Selma har jag läst några böcker i gymnasiet (men jag minns inte riktigt vilka) och Nils Holgersson som barn. Lite bonus är att Selma var med i min författarjulkalender. Här skrev jag lite mer om min relation till hennes författarskap. En gång hade jag en julutmaning där man skulle läsa något av Selma. Här hyllade jag Gösta Berlings saga och här tyckte jag till om dagboken.

Skriver jag, andas jag dikten, låter meningarna komma och gå, som godståg

Nu är det som en slags spänning i kroppen bara, som om jag vore elektrisk, som om det när som helst kunde slå över. Om jag inte hade haft dikten, om jag inte kunde skriva varje vaken minut, så skulle jag gå under, brinna upp från insidan. Också nu: nu när allt är torrt och dödsbringande – skriver jag, andas jag dikten, låter meningarna komma och gå, som godståg.
- Fint citat ur YARDEN


Kristian Lundbergs Yarden har ju verkligen hypats sönder och samman under en ganska lång tid nu. Ändå har jag, precis som i fallet med Min kamp, hela tiden velat läsa den eftersom jag tyckt att den låtit intressant. Det känns nästan överflödigt att beskriva handlingen, så jag gör det i några korta ord: Man som jobbat som poet och kulturskribent får gå tillbaka till att jobba i hamnen i Malmö, ett tungt och fysiskt krävande jobb. I boken varvas berättelsen om detta, och reflektioner kring skillnaden mellan de olika jobben, med glimtar från en tung barndom. En schizofren mamma som aldrig riktigt gick att känna sig trygg hos, bland annat.

Yarden är en lågmäld berättelse på inte så många sidor. Ändå tycker jag att den säger så mycket och jag läste den nästan i ett svep. Trots att den är så lågmäld så är den svår att släppa taget om. Lundberg tecknar ett intressant porträtt av hur det är att jobba med ett jobb bara för pengarnas skull och om hur han hela tiden tänkt att han någon gång ska komma att hamna där igen. Tvingas falla in i den råa jargongen om han inte vill bli utstött.

I vanliga fall brukar jag ha svårt för böcker som är svepande och lågmälda men så blir det aldrig när jag läser den här boken. Istället blir jag genast sugen på att läsa den nya boken av samma författare. Har ni läst Yarden – vad tyckte ni?

Ögonblicksapparaten (eller ett intressant bokformat)

Bok + en massa smycken som jag nyligen gav bort.
För ett tag sedan läste jag en bok vid namn Ögonblicksapparaten / The Moment Machine av Julie LaMendola. Det var så coolt för boken innehöll teckningar och text blandat. Fragment, dikter, låttexter och så dessa skissartade illustrationer. Längst bak i boken låg en skiva med en massa låtar av LaMendola. Roligt med sådana format och boken var helt okej läsning dessutom.
Såhär skrev jag om den i Tidningen Kulturen.

Mer Beskow-sweetness

Jag sitter och läser Tornet, en maffig roman på över 900 sidor. Som en motsats till det tänkte jag visa lite bilder från en annan fin bok jag nyligen läste.
Jag minns att jag älskade den här boken som liten. Tydligen var Elsa Beskow tvungen att ändra slutet och lägga till en pytteliten notis om att allt slutade bra och katten kom hem igen, för att de yngsta läsarna inte skulle oroa sig för mycket för det bortsprungna husdjuret. Under återstoden av veckan kommer det dyka upp en hel del roligt här, så håll ögonen öppna.

Om Elsa Beskows himmelska bilder

Jag läser ju en fördjupningskurs nu i barn- och ungdomslitteratur och tänkte skriva lite fler blogginlägg kring det då kursen har väckt många intressanta tankar. Det dyker alltså upp lite barn- och ungdomslitteraturrelaterade inlägg här de kommande veckorna, men inte ur ett puttinutt-perspektiv, det lovar jag (eftersom jag själv har svårt för det). Jag läste mycket Elsa Beskow när jag var liten och hade helt glömt bort att Tomtebobarn faktiskt rimmar. Berättelsen är en moraliserande liten sak, där barnen ska vara lydiga och far är rar och mor ror ungefär (som i den gamla läroboken, ni vet). Men bilderna är helt magiska tycker jag och skulle kunna rama in nästan alla.
Vi fick läsa en bildanalys av bilderna i bland annat just den här boken. Jag tycker det blir överdrivet ibland när saker sönderanalyseras. Den skribenten menade att fadern alltid var aktiv i alla bilder och höll i något redskap förknippat med manlighet (en yxa till exempel). Jag tycker det är lite fjantigt då man måste ta hänsyn till både Beskows samtidskontext och mamman och barnen är också hela tiden aktiva på olika sätt.
En sak som däremot var intressant var att barnen ofta står eller sitter med ryggen mot läsaren, så att säga, vilket inte är vanligt. Men det fungerar som en inbjudande gest så att barnet känner sig delaktigt i berättelsen. Annars verkar det i högre grad vara så att man kopplar ihop Beskows biografi med hennes böcker. Sådant gillar jag inte, jag tycker att böckerna är tillräckligt fina för att stå för sig själva. Vad tycker ni?

De hemlösa förvånade mig också

Yiyun Lis De hemlösa kräver lite tid och koncentration för att komma till sin rätt. I början läste jag otåligt men när jag insåg att det krävde lugn och ro att uppskatta den här boken så såg jag till att göra det, och blev väldigt berörd av de olika människoödena som porträtteras och vävs samman. Tunga ämnen tas upp, allt i Kina under 70-talet. Bokens utgångspunkt är att kontrarevolutionären Gu Shan ska avrättas och den händelsen berör alla karaktärer på något sätt. Jag skrev även om den här boken i Tidningen Kulturen, en lite längre text.
Har ni hunnit läsa boken?

Jag trodde det var en frälsningsbok men hade lyckligtvis fel

Det är ju verkligen lätt att tro att den här boken är en religiös biktelse om hur någon gick från förtappad till religiös och nu är allt halleluja och änglarna sjunger på farstubron och solen skiner med gudomlig kraft. En sådan bok hade jag verkligen inte pallat med. Folk får vara religiösa och jag dömer det inte men orkar inte läsa en bok om det. Nej, nej. Det här är något helt annat. Jag berördes av den här boken även om jag inte trodde att jag skulle det och tyckte att den var en helt okej bok. Jag skrev om den i Tidningen Kulturen också. Har ni läst den här boken?

Utan nåd eller the sound of speed


Nu var det ett tag sedan jag läste ut Peter Birros Utan nåd eller the sound of speed men jag har ändå ganska klara minnen av den. Berättelsen utspelas i London och handlar om att vara ung och förvirrad, att fly från verkligheten, att vara kär och olycklig (eller ibland kär och lycklig). Den handlar självklart om Morrissey också. Och Dylan Thomas är med på ett hörn.

Min kärlek beskrev den som en bok som även de som inte läser i vanliga fall kan uppskatta, och det håller jag med om. Därmed inte sagt att den är dålig, alltså. Men det är en rak berättelse som är lätt att komma in i och som känns äkta på något sätt. Det är ingen wow-upplevelse men en bra bok ändå liksom.

Har ni läst den (eller någon annan av Peter Birro)? Jag vill även rekommendera Birros serier. Både Hammarkullen och Upp till kamp är fantastiska och sorgliga mini-tv-serier.

VARNING! Den här boken är beroendeframkallande (Min kamp)

För mig personligen utfärdas en stor osugenhetsskylt i mitt huvud när en bok hyllas, kramas, älskas och hypas till dess den knappast längre är en bok, utan ett fenomen. När man inom sig hör den klassiska inledningsmeningen gällande en bok eka utantill i huvudet (... gör upp med sin alkoholiserade far ... ni vet) så är varningsskylten i huvudet blinkande i rött. När min bokcirkel därför bestämt sig för att läsa Min kamp så var känslorna blandade.
För jag menar, jag har tänkt att jag nog skulle gilla Min kamp. Och jag har tänkt att jag säkert skulle vilja läsa alla 6 (var det väl?) delar som ska komma ut. Samtidigt har ju den där varningsskylten blinkat och pipit i huvudet så fort jag hört Knausgårds namn uttalas. Men så tog jag alltså tjuren vid hornen och hör och häpna – jag blev allt annat än besviken.

Istället sögs jag liksom in i romanens universum och blev ibland så utmattad efter en lång lässession att jag var tvungen att lägga mig och vila (!) som en annan pensionär. Jag tänker bespara mig att berätta vad boken handlar om för det vet ni säkert alla mer än väl. Istället vill jag säga att jag tycker himla mycket om den och vill varna för hur pass beroendeframkallande den faktiskt är. Det är något i Knausgårds sätt att beskriva det lilla och vardagliga som gör att det känns extra mycket. Det har han visst själv sagt i intervjuer också, att han märkt hur folk uppskattar och tar till sig av det han själv uppfattar som lite väl internt och personligt. Ni vet, Ekelöfs klassiska tanke om att det som är botten i mig också är botten i andra.

Någon i min bokcirkel påpekade, när vi pratade om den här romanen härom veckan, att hon stört sig på de mer filosofiska delarna och tyckte att det kändes som en "tonåring som precis läst Camus Främlingen och fått lite stora tankar om livet och döden". Det håller jag inte alls med om. Jag uppskattar de djupare styckena väldigt mycket och tycker att de ger bäring åt boken, berör och ger ett ännu intensivare intryck.

En lång del av romanen utspelas hemma hos Knausgårds farmor och är otroligt starka. Annars är det en del barndom blandat med nutiden då han sitter och skriver. Jag ser fram emot att läsa tvåan och tror, till skillnad från flera av mina fellow bokcirklare, att jag kommer vilja läsa alla delar. I den här boken är det mycket fokus på pappan, så jag undrar vad tvåan fokuserar mer på.

Nu får det här svamliga inlägget vara slut och jag undrar istället: Vad tycker ni om Min kamp? Ris och ros, sugna på nästa?

Martina Haag får mig att skratta

Fånge i hundpalatset är en krönikesamling som jag verkligen kan rekommendera. Under läsningen så skrattade jag flera gånger högt. Jag har läst flera böcker tidigare av Martina och tyckt att de alla varit lika roliga. Underbar och älskad av alla, Hemma hos Martina och Martina-koden är alla bra tips om man vill bli glad.
Jag har också recenserat Fånge i hundpalatset i Tidningen Kulturen och skrivit såhär.

Deckar-thriller-kräkkänslor-grejsimojs (kråkflickan)


Katt, kantnaggad kopp, köksgolv och KräkKråkflickan

Jag får inse att det där med deckare/thrillers fortfarande verkligen inte är min grej. För att vara ärlig så var det _MÅNGA_ år sedan jag sist provade på en deckare, och inte har jag provat många i hela mitt liv. Så jag har känt lite halvskamkänslor då jag fortsatt påstå att jag har så svårt (personligen) för att läsa deckare trots att jag inte testat på evigheter.

Nu testade jag eftersom jag fick i uppdrag att recensera en deckare/thriller, vilket jag dock väljer att inte göra i fortsättningen. Hursomhelst så är det något med hur man vältrar sig i obscenitet, perversa tendenser, blodiga detaljer, mordvapen etc, som gör mig beklämd. Jag vet att inte alla böcker behandlar så starka och obehagliga ämnen som barnporr, incest och barnmisshandel (som är fallet med Kråkflickan). Men ändå. Den där tendensen att fläka ut texten i beskrivningar av det intorkade blodet på mordvapnet och klyschiga kommissariers korv med bröd-ätande i samma kapitel känns så konstigt. Jag fick ofta kräkkänslor under läsningen, just på grund av obsceniteten. Sedan gillar jag inte när böcker är spännande på ett sådär jag-vill-läsa-klart-snarare-pga-obehag-än-nyfikenhet-sättet. Och språket bara rabblar upp vad som händer. Att läsa Min kamp är som något överljuvligt i jämförelse. Det är det förvisso även utan jämförelse, men ändå. Tur att Kråkflickan åtminstone innehöll en del samhällskritik, det gav den mer behållning.

SÅHÄR skrev jag om Kråkflickan i min recension i Tidningen Kulturen. Sedan jag skrev recensionen har jag dock ändrat mig på en punkt – jag är inte längre nyfiken på vad som händer i del två.

Efter honom, syndafloden: en roman att ÄLSKA

Efter honom, syndafloden - en roman om Jack Kerouac. Av Per Planhammar. W&W.
Och på bilden syns också en liten plasthäst som jag fick på köpet när jag köpte en snygg burk härifrån.


Jag ska skriva om den här romanen i Nya Upplagan, men det dröjer himla länge innan det numret kommer ut (känns det som fast egentligen är det om någon månad) så jag tänkte skriva lite kort om boken även här. Hojtar dock till även när min recension finns att läsa.

Efter honom, syndafloden är nämligen en av de bästa böckerna jag läst på länge. Den är baserad på Kerouacs sista tid i livet och är skriven på ett helt magiskt språk. Många beskrivningar av amerikanska miljöer. Sådant är jag mycket svag för. Och så inblickar i Kerouacs liv, då han mest hängde på barer i småstäder, bodde med sin mamma, och skrev skrev skrev.

Det är destruktivt, naturligtvis, men också inspirerande. Hur skrivandet var den enorma kraft som höll beat-skaparen uppe. Det är sorgligt och svulstigt och deppigt och komplett omöjligt att sluta läsa.

LÄS BOKEN. Jag tycker att den hittills har blivit alldeles för o-hypad (bland t. ex bokbloggare) och undrar vad det beror på. Blir f. ö också sugen på att läsa Kerouac, kanske de mindre kända böckerna. Har ni någon att rekommendera?

Kim Thúy har skrivit en liten pärla till berättelse


Jag läste Ru på väldigt kort tid. Eftersom den hade ett så säreget språk och eftersom den var ovanlig i sin mix av självbiografiskt och poetiskt och anekdotiskt (om det ens finns ett sådant ord).

Men jag tycker ingen ska låta sig skrämmas av det självbiografiska inslaget för det är inte sådär jag-har-haft-det-jobbigt-och-ömkar-mig-på-ett-skitdåligt-språk-och-enbart-i-terapeutiskt-syfte. Absolut inte. Tvärtom så är det alltså väldigt gripande och handlar egentligen om var man hör hemma och om att flyktingar ibland bär på känslan av att inte höra hemma någonstans. Jag recenserade boken i Tidningen Kulturen och skrev såhär.

Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Jag är väldigt nyfiken och tror att denna passar bra som bokcirkelbok för den som är sugen på sådana tips.

Tidigare inlägg