ord och inga visor

Det har varit en väldig frånvaro här i bloggen, beroende på långa sköna veckor på landet. Läst har jag däremot gjort en del, och tänkt ut massa roliga blogginlägg som kommer igång med den nya veckan i övermorgon. Då kommer det dessutom bli en hel del sommartipsare här i bloggen, som har fått bida sin tid under min semester.

Just nu läser jag Doris Lessing. Boken var väldigt svår att komma in i men har nu fångat mitt intresse, även om det tar längre tid än vanligt att läsa. Det är kompakt och varje ord känns viktigt - på gott och ont.

Jag har också hunnit fascineras av Ut ur skuggan, uppröras av Lolita, och fångas av Mordets praktik. Men det skriver jag mer om i veckan.

Vad har ni läst sedan sist?

(och förresten - om någon vill sommartipsa så är det inte försent än. Kommentera på det här inlägget inklusive din mailadress bara så blir du en av augustitipsarna!)

Det var ett tag sedan jag skrev om min poesiutmaning, men visst glömmer ni den inte? Idag vill jag inspirera med ett gäng riktigt bra dikter av Jens Åberg. Läs och njut.

Ni kan inte skada mig
känner mig inte
vet inte mitt riktiga namn

*
Jag väver min saknads tanke
som en hinna genom rännstenes strupe
här rinner sanningen
här rinner floden som släcker evighetens eviga törst

*
Höghusen skriker våra namn
regnar ner över våra givna platser
ännu en sista flaska
ännu en sista påse
snön vill aldrig ta slut
för gammal för att leva
för ung för att dö
&
vi går gatan fram
tagsen talar om oss
till oss stolta betongskepp
som ser nåt vackert i nattens spegel
när bara ensamma fönster vakar
kampen tar vid
när tv-dunklet lamslår
det behövs tusen flaskor till
det behövs tusen påsar till
och hundratusen drömmar som föds
glöder
ristar in våra födelsedatum
under gatlyktornas drogade sken
vår egen himmel
vi kommer aldrig dö

*
Viftar inte bort det
när det blänker till
skriver ner min formel
på närmaste fasad
vi är alla skepp
som väntar på vår avgång

*
Ramar in
det som är värt att rama in
det tar inte plats
men det räcker
för att rädda en hel nation

*
En morgon vaknar jag
blandar till min egen färg
drar ett penseldrag över din kropp
&
äntligen avgår båten i tid

Alla dikter är hämtade ur hans diktsamling Rännstenens laserblick som kommer i höst. Jens är född och uppväxt i Stockholmsförorten Hökarängen. Han har levt ett kringflackande nomadliv med pappret som enda fasta punkt. Han har slagit sig ner lite här och där, bland annat i Malmö, Göteborg och Köpenhamn med rännstenen som vardagsrum, alltid med en dikt i rörelse. Hans texter skildrar en naken tillvaro, bländande bakgator, mörkrets kristaller, demoners schackspel och tankar som vill smälta. Just nu sammanställer Jens sin diktsamling, jobbar med spoken word-projektet Askkoppens ansikte och rapalbumet I en port nära dig. Ifall ni blir nyfikna och vill ha kontakt med Jens kan ni maila honom på jens.aberg@live.se

Vad tycker ni? Har ni läst någon bra poesi på sistone?

Ikväll åker jag ut till min pojkväns mammas lantställe och blir där någon vecka. Den stora frågan (förutom huruvida det är okej att gå helt svartklädd på landet mitt i sommaren - och svaret är ja) är förstås vilka böcker som ska packas med. Jag har skrivit tidigare om hur lätt det är att plocka med sig alldeles för många böcker, och flera av er verkar lida av samma syndrom. Rekordet slog jag nog när jag åkte till Amsterdam för några veckor sedan och packade tre böcker för tre nätter. Jag läste inte ens ut den första (som jag påbörjat innan resan).

Med landet är det förstås lite annorlunda. Själva tanken är väl att hinna läsa mer än vanligt och varva ner. Efter mycket om och men har jag bestämt mig för att dessa böcker får följa med (och ja - återigen är det säkert för många):





Jag tänkte plocka med mig två böcker till men får inse att det vore helt överdrivet. Jag ska ju självklart ha med mig den jag läser nu också - Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn (har börjat uppdatera Just nu läser jag och Läst tidigare i högermenyn här intill förresten). Så detta blir nog bra. Jag är så sugen på alla mina packade böcker. Det är sådana jag velat läsa länge men där läslängtet ändå inte mattats av. Har ni läst någon bok ur min bokpackning?

Jag har för övrigt semester i tre veckor nu, så hoppas på att hinna läsa ännu fler böcker än dessa. En del författardagböcker ligger till exempel och ser lockande ut här hemma. Det kommer antagligen finnas internet där jag är så det blir en del bloggande därifrån.

Vad packar ni med er för böcker i semesterväskan?

Först och främst: Vilken vacker titel romanen har! Den innehåller alla ljuvliga titelingredienser - lockande, lång och lite poetisk. Vem kan låta bli att bli nyfiken på en bok med en sådan titel? Då har vi klarat av det. Lite om boken nu.

Ellen Key har en kärlekshistoria med en gift man vid namn Urban. På detta baseras Jordahls roman, men romanen är fiktiv och kärleksbreven mellan Ellen och Urban påhittade. Jag tycker så mycket om när en författare tar ett korn av (någon annans) verklighet och sedan broderar ut och hittar på. Exempel på böcker jag älskar och där man har gjort så, är till exempel I skuggan av ett brott av Helena Henschen och självklart - nu blev ni förvånade va! - Drömfakulteten och Happy Sally. Och jag tycker att Jordahl gör det bra, och med ett fint språk.

Men det tar tid innan jag fastnar i boken och får det där läslängtet som en bra bok kan framkalla. Jag läser vidare eftersom jag ju så gärna vill tycka om boken, men fastnar inte förrän de sista 50 sidorna kanske. Jag tror det är kärleksbreven som gör det svårt för mig att fastna, överhuvudtaget har jag lite svårt för brev i romaner (undantaget Iselin C. Hermanns A prioritaire och Stina Aronsons Feberboken förstås) och det är något alldeles personligt för mig och inget man kan beskylla Jordahl för. För breven är välformulerade och knyter an till historien och förstärker den hela tiden. Men jag skummar dem liksom ändå, lite halvengagerat.

Det jag tycker är intressant med bokens ämne är hur Ellen Key ju kämpade för kvinnors rättigheter och var stark och engagerad i samhället. Och hur hon ändå blir så svag under kärleken till Urban, och låter honom styra hennes dagliga mående. Jag tycker det är något fint ändå, hur även den starkaste inte kan stå emot eller styra sina kärlekskänslor. Även om det i Ellens fall mest slutade sorgligt i romanen. Men just detta fenomen handlar också Feberboken om, så på så vis påminner de lite om varandra.

Jag tycker så mycket om när Ellen bor på sin gård och relationen mellan henne och hennes hushållerska. Då bränner det till och engagerar. Jag tycker också om att Selma Lagerlöf, Victoria Benedictsson och några till lever i periferin. Det ger boken en sorts högtidlighet. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är en vackert skriven, intressant berättelse. Jag gillar boken och kommer nog tänka på den då och då, men blev ändå inte superimponerad.

Vad tyckte ni?

I en intervju jag såg för längesedan, kallade C-J sin senaste roman för en världsroman. En roman som på något sätt omfattar allt, innehåller alla ingredienser en roman möjligen kan innehålla. Jag tycker ett sådant självförtroende är härligt. Det kan vara så tröttsamt med författare som ursäktar sina texter och aldrig blir nöjda med något. Nej inte ska väl jag... liksom. Självklart ska man vara stolt när man har skrivit en bra bok, och inte sticka under stol med det. Om inte ens den som skriver tycker om sin text så kan man undra varför någon annan skulle gilla den. Det här kunde bli ett blogginlägg i sig, det där med jantelag och sådant. Men jag nöjer mig med att säga att jag gillar att C-J sade så om sin roman, och det gjorde mig ännu mer sugen på att läsa den.

Ändå är det just samma uttalande som sätter käppar i hjulet för min läsning. För jag reagerar på att boken innehåller lite kärlek, lite förintelsen, lite död, lite sorg, lite glädje, lite faror och olika typer av karaktärer. Det är något jag annars säkerligen inte skulle ha noterat, men nu klingar världsromanen i bakhuvudet och då undrar jag ibland om C-J tänkte att han ville skriva en sådan innan han började skriva. Och därmed har jag fått fram det enda jag egentligen ogillar med boken.

Ni har säkert redan läst på annat håll vad boken handlar om, men jag kan sammanfatta lite kort: Viktor är konstförfalskare och har hållit på med det och tjänat stora summor under många år. Detta får hans barn reda på först när han redan är död. Sonen Joakim är luspank och tänker att det ändå borde gå att sälja faderns mästerliga förfalskningar, vilket drar in honom i knipor han nog helst hade varit utan. Parallellt med son-historien nystas faderns egen berättelse upp - om hur det var att vara homosexuell konsthandlare mitt under rasande andra världskriget, om hur han istället valde att leva och mycket annat.

Jag har läst i flera bokbloggar att många ogillar delen som handlar om sonen. Nu minns jag inte vem som skrev det tyvärr (hojta till om det var du), men någon tyckte att Joakim-delen kändes fejkad eller tillgjord. Andra tyckte att boken bara borde handla om fadern. Själv håller jag faktiskt inte med. Jag tycker att son-och farhistorierna kompletterar varandra. Delarna om sonen ger boken lite tempo och delarna om pappan ger den ett djup.

Språket känns till en början slingrigt och krångligt men det kommer jag snabbt in i och sedan flyter det bara på.

Jag hade svårt att slita mig från Kunzelmann & Kunzelmann och ska garanterat låta den lilla tavlan av C-J sitta kvar på min tavelvägg. Boken går inte att jämföra med Den vidunderliga kärlekens historia, men så är det också två helt olika typ av böcker.  Även om Kunzelmann inte är något av det bästa jag läst så är det en intressant bok som jag kan rekommendera.

Och vad tyckte ni?

Under sommaren låter jag alla möjliga människor tipsa om en eller flera bra böcker, skriva om en författare de tycker om eller något annat bokigt. Sommaren kommer alltså vara full av olika typer av boktips! Först ut är Åsa Backman.

Åsa är marknadskommunikatören, fyrabarnsmamman, långdistanslöparen och träningsnarkomanen som läser så snart tillfälle ges. Hon bloggar här och twittrar här. Hon sommartipsar om På andra sidan solen av Maria Ernestam. Varsågoda, här är hennes text:

När jag fick Maria Ernestams debutroman Caprinha med döden 2005, släppte jag den inte förrän den var slut. Språket, idén med döden som knackar på, karaktärerna, kontrasterna och den kittlande leken med liv och död, komponerad i en underbar förening. Spelet med våra starka inre känslor fortsatte till viss del i efterföljarna Busters öron och Kleopatras kam, men skärpan hos Caprinha med döden saknades.

Istället gick Maria Ernestam över till historia – hur livet idag påverkas av vad som hände tidigare i livet för huvudpersonen eller någon annan. Historia vävs ihop med nuet och jag letar förgäves efter den inspirerande leken med gott och ont, liv och död, svart och vitt. Det kommer inte tillbaka i Alltid hos dig 2008 heller, men när jag står i bokhandeln och tittar på den rykande färska På andra sidan solen, iklädd ett blodrött omslag, är det just det jag hoppas hitta mellan pärmarna. Det kittlar till lite i magen och jag köper den direkt.

Vi kommer in i berättelsen när Viola och hennes familj reser till Skåne istället för till Italien; en trevande resa och en likaledes trevande ankomst till huset. Trevande för att familjen tvingas trippa på tå för make och far och för att åtminstone Viola verkligen vill att det ska bli en bra semester. Till viss del finns den efterlängtade leken med känslor och inre krafter där, med den äkta maken Axel som blir konstigare och konstigare och de suggestiva berättelserna som den kloka gumman Lea förser Viola med.

Istället för att rida på den vågen hela vägen, väljer Maria Ernestam dock återigen att koppla in det förflutna i berättelsen. Inte Violas förflutna, utan Leas, vilket blir lite svårt att få ihop. Om caprinha-glansen fått fritt spelrum hade Lea varit behäftad med mer övernaturliga förmågor, snarare än agera som tillflykt för en allt olyckligare Viola.

 

På andra sidan solen är definitivt en en läsvärd och lättsmält historia att avnjuta i sommarsolens hängmatta, men förvänta dig inte någon caprinha-briljans från Maria Ernestam den här gången heller. Jag är inte den som är den. Nästa gång det står en gäckande nyutgiven Ernestam i bokaffären kommer jag att köpa den, med det där lilla pirret i magen.

 

Om några dagar kommer nästa sommarboktips. Tipsa gärna om bra böcker i kommentarsfältet eller hör av dig om du också vill gästblogga här under sommaren!

Nu ni! Jag har äntligen kommit igång med läsningen och plöjt flera tunnisar den här veckan. Det är så härligt med vatten, cola light, progg i bakgrunden och så läsning i soffhörnet. Och imorgon publiceras den första sommargästbloggaren i mitt sommarprojekt.

Jag har dessutom bilder från en härlig bokaffär i Amsterdam att visa, lite adlibrisshopping som ska klickas hem imorgon, inspirationspoesi och annat att skriva om. Förutom de böcker jag har läst, förstås.

Vad läser ni just nu?

Idag åker jag till Amsterdam över helgen, och kommer tillbaka på måndagskvällen. Jag fick väldigt fina Amsterdam-boktips av er när jag bad om det för ett tag sedan. Ifall någon annan är på Amsterdamhumör så kommer här hela tipslistan:

En sorts kärlek av Ray Kluun
Om så hela världen rasar av Maarten 't Hart
Tulpanfeber av Deborah Moggach
Böcker av Harry Mulisch

Dock har jag ju haft så ont om lästid på sistone så jag kommer avvakta med Amsterdam-tipsen till efter resan. Istället packar jag med mig följande böcker:



Med tanke på hur lite jag läser numera så är det en extremt överdriven packning, men inte lika överdriven som den brukar vara. Dessutom är både Jag skulle vara din hund... och Tjuvarnas stad tunnisar och Kunzelmann har jag läst lite mindre än halva hittills. Det är bättre att vara säker än att riskera att bli boklös. Nej, nu är det dags att sätta igång med packningen.

Vad läser ni i helgen?

Jag har precis tittat på det avsnitt av Babel som handlar om poesi. De har en lite halvtöntig grej att försöka hitta en kärleksdikt skriven av någon tittare - som kan läsas på Vickans tröttsamma bröllop. Men de pratar också om poesi i allmänhet, och har gjort ett periodiskt system för poesin. Lite roligt. I det periodiska systemet ingår typiska poesiord, som hjärta och smärta, moln och pistiller, kärlek och tungor.

Avsnittet är intressant, som Babel väl alltid är. Men jag sitter ändå där och irriterar mig så att jag nästan sätter kaffet i vrångstrupen. För hela tiden tänker jag: Men hallå, det här är ju inte poesi för mig. Den poesi som jag gillar är aldrig abstrakt och fåordig, aldrig naturmetaforisk och öm. Jag gillar den råa, vardagliga poesin. Den där man inte är rädd för att slänga in en hora eller gatstenar. Den där också presidenter och krig får vara med. Jag skulle aldrig få för mig att läsa renodlad kärlekspoesi, och om jag gjorde det så skulle jag antagligen tröttna efter någon minut.

Och varför denna aversion mot kärleksdikter? Det handlar inte om att jag är halvbitter och kärlekslös, för det är jag verkligen inte. Det handlar om att jag aldrig känner något när jag läser kärleksdikter. De vaga ordalagen, de tradiga klichéerna ger mig inget. Det finns visserligen underbara kärleksdikter, råa och fantastiska. Den andra typen av kärlekstexter. Tänk en låttext av Hole. Tänk Lukas Moodysson. Tänk Bob Hansson. Men tänk för guds skull inte Sapfo eller Karin Boye (förlåt Karin, jag tycker mycket om din bok Kallocain men mäktar inte med din poesi).

Poesi som innehåller lite kärlek, lite bomber, lite sorg, lite äkthet, lite presidenter, lite FRA-lag och lite alkohol - ge mig! Det är nog blandningen av ämnen och konkretionen som gör att jag känner så mycket mer inspiration och engagemang när jag läser den här typen av poesi. Och jag är rädd att Babel snarare skrämmer bort fler från poesin, än skapar sug till att läsa den genom sitt poesiavsnitt.

Jag skulle vilja ha en timme i den statliga etern då jag fick prata om hur jag tycker att poesin inte behöver förstås, att man bara kan njuta av ordflödet. Jag skulle läsa citat ur ovan nämnda poeter, lite beat-poesi, lite Bukowski såklart, ur min vän Karins smashing dikter (ska fråga om jag får publicera något här så ni får läsa), min pojkväns dito och efter min etertimme skulle alla genast rusa till biblio för att upptäcka den här underbara genren.

Tror ni inte det? Vilken typ av poesi gillar ni bäst - den abstrakta kärlekstexten eller den engagerande konkreta samhällsdikten?

Glöm förresten inte min poesiutmaning. I juni månad ger jag Eva-Stina Byggmästar en chans, även om jag känner på mig att hon inte är min kopp te. Jag återkommer om det. Vad läser ni för poesbok i juni?

Tidigare år har jag peppat inför sommaren och tänkt ut vad jag ska hinna läsa. Nackdelen med det är bara att man kanske inte känner för att läsa just den eller den boken just då. Det blir liksom en onödig press. Och dessutom hinner jag aldrig läsa ut alla sommarböcker jag har valt, vilket gör det hela lite onödigt.

I sommar ska jag alltså bara plocka fram den bok jag för stunden känner för att läsa. Inga måsten och ingen press men förhoppningsvis en massa lästid. Hur gör ni med er sommarläsning? Listor, listor, listor eller mer spontant?

Nu sparkar mitt gästbloggprojekt snart igång också, så ni som har anmält ert intresse - håll koll på mailen!

Igår var jag på bokhoras bokbloggsträff. Det var hur trevligt som helst. På den norrländska restaurangen Vinter i Birkastan samlades ca 20 bokbloggare för lite vin och mycket prat. Jag satt vid samma bord som en av skribenterna på wind up women, nystartade kafka på jobbet och så Johanna L från bokhora. Vi pratade om alltifrån Åsa Linderborg, Murakami och förlag till Gaza (obligatoriskt samtalsämne) och sommarläsning.

Dessutom fick alla en härlig bok-goodiebag med sig hem:








Inte illa, eller hur? Tack ni som var där för en inspirerande kväll!

Bilden är snodd från Folkes facebook. Men det borde vara okej eftersom hans stickers
sitter här och var i Stockholm.

Jag har inte haft tid att blogga, men i torsdags var jag på en riktigt cool releasefest för en bok. Boken ifråga heter Vit skit och är skriven av pseudonymen Oldbrind Pseudonymf, som också sätter upp klistermärken runtom i Stockholm under namnet Folke.

Boken verkar riktigt bra, och som titeln antyder, skitig. Bara det som står på första sidan är riktigt lovande:

Alla älskar en vinnare.
Den här boken är tillägnad alla som förlorar
och de som älskar er ändå.

Riktigt starkt tycker jag. Det är en roman som Oldbrind har gett ut på eget förlag. Ifall ni vill följa honom eller blir sugna på att köpa boken så tycker jag ni ska lägga till honom som kompis på facebook. Där heter han Folke Folkeson.

Releasefesten var på baren Sjögräs vid mariatorget. Självklart köpte jag ett (signerat) ex av boken. Bokhora har haft ett måndagsmöte med Oldbrind, som ni kan läsa här. Var ni också där?

Åh, vad jag har saknat att hinna blogga och läsa böcker. Men nu är kandidatuppsatsen inlämnad och opponeringen är nästa vecka. Sedan kommer jag få opponera på en uppsats senare i juni (som handlar om Drömfakulteten, bara det är en lyx). Jag ska också skriva om vad jag kommit fram till i uppsatsen. Dessutom har jag massa bokfunderingar, böcker att tipsa om och andra böcker att läsa, poesiutmaningen att hålla vid liv och mycket annat. Jag är tillbaka i bloggvärlden helt enkelt.

Om några veckor sparkar mitt sommarbloggprojekt igång också och det är ganska många som vill gästblogga om bra böcker/författare. Kul! Läs mer om projektet i några inlägg längre ner på den här sidan - kanske vill du också vara med? Jag hör av mig till alla när det blir aktuellt att sätta igång.

Idag ska jag jobba halva dagen och sedan gå hem, sätta mig på balkongen och umgås med Carl-Johan Vallgren i bokform. Kunzelmann & Kunzelmann har väntat länge på sin beskärda del av uppmärksamheten. Vi hörs lite senare idag!

Är det inte något charmigt med helstylade vykortsbilder? Som en photoshoot i Elle fast med hus istället för människor.

Om inga askmoln behagar ställa till det så kommer jag åka till Amsterdam om en månad, med en mycket fin vän. Antalet böcker jag har läst som utspelas i Paris, New York, Kalifornien, Stockholm, Kairo och till och med Kabul är oräkneliga. Men var gömmer sig Amsterdam-pärlorna? Jag har ett svagt minne av att en bok som heter Morfin och som jag läste för många år sedan utspelades delvis i Amsterdam (men kan ha fel). Annars står det helt stilla.

Det jag efterlyser nu är alltså alla era skönlitterära Amsterdam-pärlor. Det vore kul att hinna peppa med åtminstone en bok inför denna underbart våriga långweekend (och nej, jag ska inte gå till horor och vara hög, men har inget emot att läsa om sådant som ni vet!).

Så, ge mig alla tips ni har så blir jag väldigt glad.

Åh, hurra. Nu anordnar Bokhora en bokbloggarträff i Stockholm (snacka om att inleda med exakt samma formulering som rubriken). Det blir middag, vin och självklart hur mycket bokprat som helst. Även Bokstävlarna har pratat om att arrangera något liknande och så har jag kommenterat om det i Bokbabbels blogg. Så det är kul att någon äntligen tar tag i det, och dessutom någon som förhoppningvis når ut till de allra flesta bokbloggarna.

Jag har anmält mig förstås. Ses vi där?