ord och inga visor

Jag gav upp Tigertämjerskans bekännelser. Temat var intressant men romanen höll inte riktigt måttet språkligt. Dessutom var den alldeles för lång. Inte alldeles för lång som en roman, för ibland vill man aldrig att böcker ska ta slut, men alldeles lång för sin genre och kvalitet. Jag skulle nog ha läst ut den om den var 200 sidor liksom. Alltså inte nu. Nog om den.

Nu har jag ju nämligen läst en bok av herr Bukowski själv och fler lär det bli. Denna bok är en av hans sista och handlar om författaren Chinaski (Bukowskis alter-ego) som blir erbjuden att skriva ett filmmanus. Sagt och gjort. Själva romanen handlar om hur huvudpersonen och hans fru dras in i en galen hollywood-värld av brutna kontrakt som sedan återuppstår, yta och kamerablixtar. Hur de ändå fortsätter sitt enkla liv, åker hem för att mata katterna om kvällen. Är trevliga mot de fattiga grannbarnen. Dricker. Dricker lite till. Spelar på hästar.

Boken lunkar på i en härligt harmonisk takt, som aldrig slår över och blir tråkig. Jag släpper den inte, om jag så ska åka endast två tunnelbanestationer så hafsar jag upp boken och böjer huvudet över den. Sänker musiken i lurarna för total koncentration. Är där, sitter där med Chinaski och häller upp vodkaglas efter vodkaglas medan kvällen lider mot sitt slut i det Kaliforniska landskapet. Så mycket lever jag mig in. Så, mina vänner, kanske bör jag på sommarens läslista från förra inlägget tillägga X antal Bukowski. För det känner jag på mig, att mer lär det bli av den varan.

Vad tycker ni om Bukowski? Det här var ju första boken jag läst av honom och mina förväntningar är nu ganska höga. Har ni några givna Bukowski-tips? eller exempel på nutida dylika författare? (förutom Marcus Birro och James Frey för de finns redan med på min tycka-om-lista).

Läs den här boken. På balkongen i solen, i skuggan, på cafét medan din vän är på toa, tunnelbanan, bussen. Läs den.

Förresten. Förvänta dig inga stora händelser, magnifika spänningsmoment eller utsvävande beskrivningar. För det här är enkelt, klockrent, vardagligt, ganska händelselöst. Som vardagen. Dialogerna är enkla och trovärdiga. Kanske är det vad som gör att jag gillar boken så mycket. Den är antagligen precis som det var när Bukowski hängde med sina vänner. Så och inte mer än så.