ord och inga visor

Jag läste ut den här boken sent igår kväll. Det är en liten tunnis på ungefär 150 sidor och lagom för min förkylda hjärna. Eller, där ljög jag. Storleksmässigt är boken kanske sådan men innehållsmässigt är den tung, stundtals mörk och stundtals skimrar där ljusglimtar som tränger igenom dödsångesten.

För det är nämligen döden som är temat i Stundande natten. På ett sista vilohem/sjukhus ligger några män och kontemplerar. Till slut är bara en av dem (bokens jag) kvar och känner en obehaglig press från läkare och sköterskor. I deras blickar läser han: ska han inte dö snart?

Det är en ganska tung bok, tycker jag, med funderingar kring terminalvård och döden. Som den mesen jag är har jag svårt att läsa om just döden (yikes, liksom), kanske också för att min morfar i våras låg på ett liknande vårdhem och senare avled. Därför kan jag inte säga att jag tyckte om den här boken. Den fick mig mest att må dåligt. Men den är väldigt välskriven och ger mig många insikter, och någon slags hisnande känsla inför hur jobbigt det kan vara att bli gammal. Jag förstår också bokens syfte och det viktiga i att någon vågar beröra även vid döden på det här djupa planet.

Boken vann Augustpriset 2007.