Världens sista roman av Daniel Sjölin
Det här är en väldigt svårrecenserad bok. Jag vet nämligen inte vad jag tycker om den.
Jo, visst är den delvis magnifik. I början häpnar jag och kan knappt fatta hur någon har förmågan att skriva så bra.
Senare i boken kommer jag på mig själv med att skumläsa.
Men visst. Daniel Sjölin pratar mycket om "skvalet". Sedan kommer ett långt kapitel med vad jag förmodar är skval. Självklart är det inte roligt att läsa skvalet när det står uppradat sådär, men det omger oss ändå dagarna i ända med skitteveprogram, tidningsrubriker, skvaller, banners och annat.
Sedan det där med dialog. Han säger hur onaturlig dialog alltid blir i böcker. Sedan kommer ett långt stycke med dialog, som vill han visa hur rätt han har. Jag gillar tanken väldigt mycket men läsningen av de partierna blir ganska tråkig.
Jag kan inte göra en klassisk recension av Världens sista roman. Tyvärr. Jag älskar den! men ibland vill jag slänga den ifrån mig och börja på något nytt. Kanske är det en riktigt bra bok, en som gör lite motstånd? Eller äh, nä.
Världens sista roman handlar om huvudpersonen med en senil mamma. En halvalkad författare/programledare som gör upp med barndomskompisen CJ, som reflekterar kring hur människor härmas. Som lever storstad, cyniskt kan se en människas hela liv bara när personen kliver in på samma café som han.
Nu har jag bestämt mig. Jag älskar den.
Och hatar den.
Älskarhatarälskahrht.
Läs den så diskuterar vi istället, okej? Om ni redan har läst den, så kommentera gärna!
Redan läst och älskar! Fascinerades otroligt mycket av "Världens sista roman" och blir varm i magen bara jag tänker på den! För att den leker så med dualism och antites på det sätt du beskriver, hur den är så mycket META, för att den är så symbolisk, för allting! Inte blev det sämre av följande rader heller:
<i>Man var född. Skrika var det enda som gick att göra åt saken; öppet förkasta sin förlorade kosmiska värdighet, sitt fråntagna bildrike. Man var född och det var åt helvete.</i> (286)
Jag dör nästan, så vackert är det!
jag håller på och läser den nu. blev lite skeptisk till det starka självbiografiska. snacka om att se sig själv som sitt eget epicentrum. men jag vet inte, jag har bara kommit 1/4-vägs. things can change! kram! /karin
Så här skrev jag en dag för inte så länge sedan:
http://fullbokhylla.wordpress.com/2008/08/14/varldens-sista-roman/
La biblio: Det där citatet är övervackert, helt klart!
karin: Jag tror inte den är självbiografisk alls. Tror bara han använder sitt namn och sina yttre omständigheter som ett dragplåster, just eftersom boken är väldigt meta. Kram!
Full bokhylla: Oj, vilken diss!