ord och inga visor

Den här boken ska vi läsa till en av mina bokcirklar som är i början av augusti. Det är en både hemsk och vacker historia. Titeln får mig att rysa, kanske är det den perfekta titeln? Vem blir inte sugen på att läsa, liksom?

Boken utspelas under balkankriget på 90-talet och handlar om en familjs våndor, hur kriget kan hjärntvätta nästan vem som helst. Boken handlar också om ondska och godhet, om vapen och rädsla, gevärskott som är till ingen nytta eftersom de som skjuter knappt vet varför. Det handlar om en mors sorg över att hennes unga barn måste kriga, om kärlek som visar sig tom i krigstider. Om flykt och kärlek som bara blir ännu starkare när det blir krig. Om grannar som plötsligt inte kan prata med varandra längre, eftersom de råkar tillhöra olika folkgrupper (något de aldrig brytt sig om tidigare). Och så vidare.

Förutom en intressant inblick i balkankriget, så ger Sista kulan sparar jag åt grannen även en lika intressant läsupplevelse, som roman. Språket är vackert och kristallklart. Och det gör så ont att se hur mamman verkligen gör allt för sina barn, för att det är så fint.

Det som är lite tråkigt, är hur boken emellanåt kan bli lite långdragen. Det kan bli lite för mycket prat om kriget. Men allt som allt tycker jag mycket om Marianovics debutroman (svenska är originalspråket). Det finns nog en hel del att diskutera, så jag ser fram emot bokcirkeln. Har ni läst boken?