ord och inga visor

Mitt exemplar av Tycker ni om Brahms... är sådär antikvariatiskt slitet. Sidorna har börjat gulna och framsidan är bara beige med titeln tryckt litet på sig. Så även boken i sig är lite magisk.

Det jag tycker så mycket om med Francoise Sagan (som är en av mina favoritförattare), är hennes enkelhet. Något paradoxalt med tanke på att jag annars inte alls brukar uppskatta enkelhet i språket i det jag läser. Men det handlar nog om att Sagan hade magiska fingertoppar som tillät hennes skrivmaskin att få med så många fina tankar och reflektioner, att allt annat förlåts.

Jag vill inte säga att hon använder isbergsteknik, men nästan ändå. Hon säger väldigt mycket genom enkla historier och ett väldigt basic språk.

Den här gången berättar hon om en kvinna som är kär i sin pojkvän Roger. Kvinnan närmar sig 40 och är inte överförtjust i att kväll efter kväll bli hemkörd efter sena lyxmiddagar av Roger, för att därefter somna själv i Parislägenheten. Medan han gör natten med andra kvinnor.
Därför är kvinnan heller inte sen att nappa när den unge vackre mannen dyker upp och förälskar sig handlöst i henne. Och någonstans där börjar huvudpersonens kval.

Ni hör själva hur enkelt det är. Och ändå glimtar de där intressanta tankarna till på var och varannan sida. Och ändå vill jag läsa vidare, och veta hur kvinnan ska välja. Är det Parismiljön som charmerar så? Kanske, delvis. Den och en förmåga att berätta som få andra.

Tidigare av Francoise Sagan har jag läst Bonjour Tristesse (fantastisk!) och underbara Den obäddade sängen. Jag ser fram emot att läsa fler böcker (har de flesta, de finns på antikvariat).

Se även filmen Bonjour Sagan, en helt underbart inspirerande (men tragisk) berättelse om Sagans liv.