ord och inga visor

I helgen har jag haft massor av lästid, utöver filmkollande och midsommarhäng. Och tur var det minsann, för jag har läst en hel tegelsten som hade blivit tung att släpa på tunnelbanan. Som alltid med tegelstenar, eller böcker som jag verkligen gillar, har jag nästan svårt att veta var jag ska börja. Och vad som ska sägas.

Men låt oss börja enkelt: Illusionisten är nästan 800 sidor lång, dvs ungefär 300 sidor för mycket för att det hela inte ska kännas övermäktigt. Men det tänker jag inte på under läsningen. Det finns 200-sidiga böcker som får mig att undra om de kan ta slut någon gång (fast då brukar jag lägga ner dem). Så det handlar inte om sidantalet utan om förmågan att berätta en historia. Och den förmågan har Fowles, sanna mina ord.

Berättelsen utspelas mest på en ö i Grekland (och lite i London) under tidigt 50-tal. Det handlar på det ytliga planet om en lärare som får jobb på den grekiska ön och som där dras in i en rad mystiska händelser. Han utsätts för komplicerade scenarior som får honom att tvivla på vad som är sanning och inte, någonsin. Berättigade funderingar, visar det sig snart. Det är hela tiden spännande, och när några sidor blir tråkiga så är det just bara några sidor - sedan drar berättarjaget tag i mig igen och gör att jag vill veta mer. Trollkonster (eller?), skvaller, kärlek, intriger, kultur, exotism, filosofi, ensamhet, alienation, illusioner, psykologi, tillit etc. Det är mycket som får plats på de 800 sidorna, och tur är väl det.

Och visst kan man störa sig på de något förlegade könsrollerna, på att politiskt inkorrekta benämningar för mörkhyade personer används, på vissa fördomsfulla uttalanden (som i och för sig tillhör huvudkaraktären och inte alls nödvändigtvis författaren), på att somliga gåtor aldrig får svar. Men sådant bortser jag alltid ifrån när boken har många år på nacken, i det här fallet över fyrtio år. Och när den har så många andra kvaliteter.

Häromdagen skrev jag om varför jag läser. Och några av er svarade fint varför ni läser. Den här boken bekräftar och påminner om hur fint det kan vara att läsa. Inte nog med att boken ger en inblick i en värld av intellektuella på en avlägsen grekisk ö under 50-talet, dessutom nås åtminsotne jag av insikt efter insikt, fundering efter fundering. Det här var en av de bästa böckerna jag läst på länge!

Ta chansen nu i sommar, investera semesterläsningen i Illusionisten. Så diskuterar vi sedan. Har ni läst den? Vad tyckte ni? Jag ser fram emot bokcirkeln då vi ska diskutera boken. Men innan dess står en Romresa på schemat och packningen (särskilt bokpackningen) inför den måste planeras pronto.