ord och inga visor

Det är inte likt mig att skämmas för sådant jag gillar. Jag brukar köra mitt race och strunta i vad folk tycker om min smak. Det gäller musik, kläder, filmer, killar och ja- naturligtvis även litteratur. Dock har vi alla en skämskudde, så även jag.


För några år sedan hade jag en period då jag fullkomligt slukade boats-böcker. Based on a true story, alltså. Dessa böcker är ofta taffligt skrivna, svulstigt nostalgiska och tråkigt realistiska. Ofta har personen som skrivit boken/som boken handlar om, varit med om något hemskt. Blivit bortgift mot sin vilja, levande bränd av sin egen faster, smugglat heroin och fått sitta i thailändskt fängelse under flera år eller liknande.
Ofta känns boats-litteraturen mest som en form av terapi för den drabbade. Språket är sekundärt om det ens skänks en tanke. Dramaturgin platt kronologisk och ointressant.

Ändå hällde jag, bokmalen nummer ett, i mig dessa böcker för några år sedan. I efterhand har jag undrat varför. Kanske för att jag själv hade det lite krångligt då? Kände ett behov av att läsa om andra som hade det värre? Vill inte tro att jag är en sådan person men det kanske jag var. Är det inte längre.


Nu har jag gjort mig av med de flesta boats-böckerna och de återstående skäms i en kasse i garderoben. Det finns ett fåtal som verkligen fångade mig och får stå längst ner i bokhyllan men annars är detta sannerligen min stora litterära skämskudde.

Observera dock skillnaden mellan boats-böcker och reportageböcker. Reportageböcker är oftast välskrivna, researchade och faktaspäckade. Inte sällan skrivna av journalister. Ska tipsa om mina favoritreportageböcker inom kort!

Har du någon litterär skämskudde?