ord och inga visor

Det här är en oerhört självutlämnande roman och det är svårt att skriva om den. Skulle kunna diskutera Myggor och tigrar hur länge som helst (och vilken tur att det här är boken vi ska läsa till min bokcirkel nummer ett . Om en vecka ska vi ses och då har man nog hunnit smälta lite).

Handlingen är ganska diffus och ibland med lite bloggkänsla över sig. Lundgren sitter på sin balkong i Neapel och studerar gatulivet nedanför. Spekulerar i vilka som är maffia och vad de gör. Hon hänger på sitt stammiscafé, pratar italienska, och spanar på grannfamiljen.
Men dessutom smutskastar hon vissa kulturpersonligheter, som författaren Carl-Johan Vallgren och föredetta kulturchefen på Aftonbladet. Kritiserar den patriarkala kulturvärlden.
Hon hävdar även att camorran och kultureliten i Sverige inte är så långt ifrån varandra som man kan tro. Det är en modig roman, det här.

Något som märks boken igenom är en stundtals underliggande, stundtals uttalad paranoja. Ett drag som kanske karakteriserar både kulturmaffian i Sverige och den riktiga maffian. Alltid vara på sin vakt. Oroa sig.

Jag vet inte riktigt om hennes medel helgar målet; att få upprättelse för sexuella trakasserier hon utsatts för etc. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag gillar Myggor och tigrar och tycker det är bra att hon skrivit den. Språket är fint och lättläst. Det enda jag kan sakna är en slutsats/closure. Och så är det en väldigt arg bok

Ska garanterat läsa även Pompeji (av samma författare) som står i bokhyllan och pockar på min uppmärksamhet. Har ni läst Myggor och tigrar? Vad tyckte ni?