ord och inga visor

Naturen är en typisk nutidsbok. Den handlar om en ung tjej, som reflekterar kring sin vardag och sitt liv samt människorna runt omkring henne. Såväl de hon känner som främlingar på stan/hemlösa/random people. Du kanske direkt tänker: Åh nej, inte en till sådan bok. Men sluta inte läsa än. För i Naturen finns ett tonfall, som är så svårt att beskriva men som känns precis så nutida och mitt i prick att det får mig att läsa sida efter sida utan att släppa boken.

Det jag kan ha svårt för hos unga svenska debutanter, är att de ofta skriver avskalat och bara det nödvändiga. Inte sällan är det en abstrakt, flytande och karg värld de rör sig i, och språket rimmar ofta med det karga och avskalade. Jag ser framför mig trettio unga människor på en skrivkurs, där läraren gång på gång slår pennan i katedern och utropar: Skriv inte läsaren på näsan! Och det kan jag bli så trött på. All energi kan rinna av mig, all läsinspiration flyr sin kos, när jag läser en sådan bok. Jag kan inte komma på något exempel på rak arm, men sådana böcker faller mig verkligen inte i smaken. Jag föredrar böcker med för mycket ord, för mycket poesi, för mycket tankar och känslor, än motsatsen. Oftast i alla fall.

När Naturen bestämdes som den bok vi skulle läsa till min ena bokcirkel, så tänkte jag direkt: Åh, nej. Avskalad, karg svensk prosa. Jag står inte ut. Men det här är något annat. För det som skrivs är relevant, alltigenom är boken politiskt inkorrekt på ett skönt och - som jag uppfattar det - fräscht sätt. Det är lite luddigt i vilken stad karaktären befinner sig vid vilket tillfälle, men det gör inget för hennes tankar är alltid konkreta och rappa på något sätt. I bakgrunden flyter tankarna kring hennes bror, han som dog i en bilolycka i ett land långt borta. Några vaga tankar kring naturen kunde ha skalats bort, jag tycker de känns överflödiga, som om de bara är ett sätt att knyta ihop något som inte behöver vara ihopknutet.

Något hos Naturen för mina tankar till en annan bok som jag verkligen älskar. Den heter Lisa för själen och är skriven av Sisela Lindblom. Den tycker jag alla ska läsa, för den är ett litet glömt mästerverk. Antagligen drunknar den också i all negativitet som överöstes Lindbloms senare alster De skoningslösa (som jag för övrigt inte kan rekommendera).

Visst kan man bli lite mätt på det blipp-bloppigt meningslösa i svensk, sprillans ny nutidslitteratur. Och även i Naturen ryms en meningslöshet, tråden är inte röd igenom boken. Men det kanske är en ganska naturlig reaktion på det flöde som omger oss dagligen. Man orkar inte skriva sagor om tomtar och troll. Man skriver istället om här. Nu. Idag. Visst är jag väl mitt i prick i målgruppen, andra i min bokcirkel var inte lika nöjda med läsupplevelsen. Och visst suckade jag ibland under läsningen och tänkte att det kanske ändå närmade sig att tippa över till tråkig läsning. Men jag parallelläste Aprilhäxan, så jag höll ändå intresset uppe igenom de cirka 200 sidorna. Jag är inte överväldigad, men gillade boken helt enkelt.

Har ni läst Naturen? Vad tyckte ni?