ord och inga visor

"Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit."

Jag vill slå ett slag för poesin. Poesi är fint och bra och underbart. Själv har jag väldigt svårt för prettopoesi (typ "träd, kärlek, varför, undran" etc - no, no!) eller naturromantisk sådan. Jag gillar bara poesi när det är någons inre som bara sprutas ut över sidorna, i all sin förvirring och fulhet och kärlek. Jag gillar när poesi är kaotisk, inte ordnad enligt särskilda versrader eller rimmat. Poesi ska ju återspegla en företeelse eller person enligt mig, och människor tenderar inte att vara så perfekta att de kan ordnas i verser och jamber och sådant.

Det här blev väldigt mycket mer pretto än jag tänkt.

Såhär är det: Eftersom jag tycker så mycket om poesi, ska jag börja läsa någon diktsamling varje månad och skriva om här. För er som inte är intresserade av det, är det lätt att hoppa över de inläggen och läsa om romanerna istället.

Poesi känns ju som den perfekta nutidslitteraturen. Det handlar om kortare texter som man kan läsa på tunnelbanan, bussen eller i väntrummet. Det kräver inga långa koncentrationsstunder. Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå? Det härliga är att bara översköljas av ordflödena och metaforerna utan att analysera dem, att läsa en diktbok som man tittar på en tavla (om man är amatör som jag). Sällan sitter jag och grubblar på vad en viss dikt betyder. Eller rättare sagt: aldrig någonsin.

Har du svårt för poesi? Testa:



Vad gör jag här av Lukas Moodysson. En enda lång, brutal, underbar dikt.



Halleluja liksom av Bob Hansson. Bob i sitt esse! Men allt av honom är bra och inspirerande, åtminstone diktsamlingarna.



Sång från hjärtats bakgård av Anna Jörgensdotter (ny-roman-aktuell i höst!) minns jag att jag tyckte mycket om när jag läste den, även om jag inte läst om den sedan dess.

Det senaste året har jag typ inte läst poesi alls, så det börjar bli dags att slänga in någon åtminstone då och då. Dock vill jag även slå ett ännu större slag för poesicommunityn haket. Där samsas klyschiga tonårssmäktande kärleksdikter med riktigt bra och inspirerande poesi.

Gillar ni poesi? Vilken?

snowflake: hej! ja, såklart man inte måste förstå. Åh, jag ska kolla upp, har bara läst karin boye av de du nämnde. Leonard Cohens blev jag särskilt nyfiken på. Katarina F. har jag hört talas om men fått för mig att det är sådär abstrakt som jag ogillar? Haka på min poesiutmaning, vet jag!

Leonard Cohen - och Patti Smith som jag glömde bort! - är ju musiker och poeter i ett. Men bara för att det är musik till så slutar det ju inte vara poesi, tycker jag.

Hej!



Det är intressant det där med poesi (och av en händelse skrev jag ett <a href="http://yasylum.se/?p=2859">inlägg om det idag</a>), för jag kan hålla med om att poesi är en intressant litteraturform som borde läsas i än större utsträckning. De bra dikterna kan tala till mig på ett sätt som inga andra texter kan och de behöver inte nödvändigtvis förstås. Å andra sidan finns det dikter som jag inte alls kommer nära, inte för att de inte passar mig utan för att barriären poeten bygger upp kring sig och sin dikt är för tjock för mig. Någon typ av inbjudan till förståelse tycker jag ändå att man kan kräva av en dikt, oavsett om det handlar om känslomässig, strukturell eller åsiktsmässig förståelse.



Jag är dock inte säker på att jag har rätt (tvärtom är jag sällan säker på just det), jag utforskar främst ett för mig relativt obekant område och tar mina tidiga stapplande steg för att lära mig mer om poesin. :)