ord och inga visor

Världen i Min oskuld och Pearl Harbour är hård och kall. Mammor är svaga, pappor är kalla och arga. Lärare är skitstövlar och klasskamrater är väl bara skit de också egentligen. Man spelar baseboll och är snygg och rik, eller så är man fattig och jävlig som Henry Chinaski. Henry Chinaski som barndomen igenom måste trimma gräsmattan till perfektion men som aldrig lyckas få det perfekt och därför blir slagen av pappan. Henry Chinaski som, första gången han dricker tänker: Varför har ingen berättat för mig hur det här känns? Det här ska jag fortsätta med. Henry Chinaski som går runt i slummen för att han tänker att han måste ha koll på sin framtid (som han alltså förutsätter kommer vara just i slummen). Henry Chinaski som kollar under kvinnors kjolar lika ofta som andra byter skjorta. Som börjar dricka mer och mer, nerspydd t-shirt uppkasad över magen. Ett mobbat barn som ingen tror på, som växer upp till tuffing.

Så kan man väl sammanfatta romanen. Henry Chinaski är Bukowskis eviga karaktär (och alter-ego kanske?) och det här är en barndomsskildring där USA och vuxna är fienderna och där allt handlar om att överleva eller bli överkörd. Körd. Jag tycker ibland att det blir lite tradigt med all baseball- amerikansk fotboll- skolmiljö. Men annars är det lika vasst, avskalat och bukowskigt som alltid. Det är som ett isberg, där det som syns på ytan bara är en del och där resten känns i magen medan man läser.

Och när jag ändå har Bukowski-tråden uppe så måste jag bara undra hur översättaren tänker ibland. Min oskuld och Pearl Harbour heter Ham and rye på engelska. En titel som säger något helt annat (även om jag gillar den svenska titeln också). Samma sak har hänt med översättningen av Play the piano drunk like a percussion instrument until your fingers begin to bleed a bit (mitt motto under rubriken på den här bloggen). På svenska har det blivit Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköra. En titel som säger något helt annat men som ändå är fin.