Nu var det 1914 av Eyvind Johnson
Inte för att jag har gått runt och tänkt särskilt mycket på Eyvind Johnson. Men om jag har hört hans namn så har jag alltid tänkt att det måste vara världens tristaste böcker och att de absolut inte skulle tilltala mig. Det är roligt att ha fel ibland och det hade jag den här gången.
Nu var det 1914 är egentligen inte en händelserik roman. Inga egentliga konflikter äger rum, åtminstone inga uttalade sådana. Däremot sker så mycket i de typiskt kortfattade norrländska dialogerna. Sådant som inte sägs. Som när Olof kommer hem efter att ha bott hos släktingar, och hans mor ser på honom länge och stryker honom lätt över håret. En sådan scen kan säga så otroligt mycket mer än femton sidor dialog. Åtminstone när Eyvind Johnson håller i pennan.
Olof är fjorton år och det är sannerligen dags att bli vuxen, morska upp sig och arbeta för sitt levebröd. Han sliter och drar i timmerstockar tills hans händer är mer valkar än händer. Han försöker förstå sig på jargongen för att passa in i gänget, eftersom han är yngst på arbetsplatsen. Han är man nu, tänker han, och så minns han hur han brukat springa runt i skogen nära sitt barndomshem och vara bara barn. Men han lägger in en enorm stolthet i att ha ett jobb, vara en karl. Han drömmer om att gå till sjöss.
Nu var det 1914 är en av delarna i Romanen om Olof och jag får lust att läsa resten. Det är något med det där karga språket, det som kanske är klassiskt autodidaktiskt, som verkligen tilltalar mig - och jag som alltid brukar prata om hur svårt jag har för kargt och avskalat språk! Det här är dock inte avskalat på samma sätt som en svensk debutroman utvecklad på skrivskola och redigerad tills det enda som återstår är ångest mellan raderna. Sådant gillar jag nämligen inte. I den här romanen passar kargheten in, det är som att boken inte skulle kunna vara skriven på annat sätt. Jag läser om klassklyftor, om att arbeta de flesta av dygnets timmar, om ett påtagligt mindervärdeskomplex. Och om att gå från barn till vuxen i en ålder som idag känns väldigt ung. Jag tycker mycket om den här romanen.
Kuriosa: När jag googlade på boken för att hitta lämplig bild, så sprang jag på en mindre positiv text om boken. Men det fascinerande är att den texten sägs vara skriven 1986. Innan internet, så att säga. Någon har bemödat sig med att lägga in den här texten. But why? Kolla själva.
Det ska bli spännande att följa dig i uppsatsskrivandet. Uppsatsen blir säkert mycket bra eftersom du skriver så känsligt och kunnigt här på bloggen om de böcker som du läser.
Varmt lycka til!
lena: Åh men gud vad fint skrivet, tack! Vi får hoppas att uppsatsen går bra. Det jobbiga med en såpass stor uppgift är att den kan kännas lite övermäktig. Det gäller att dela upp den i små, små delar så att den blir lättare att hantera. Annars blir det lätt att man bara sitter där med en massa lånade böcker och inte vet i vilken ände man ska börja.
"Strändernas svall" av EJ ingår i Littvet 1 på SU och är INTE ordkarg. En av de få böckerna i den kursen som jag inte orkade läsa.
Tekoppen: Jag läste den inte heller, det var ju typ omöjligt att hinna läsa allt om man ville läsa självvalt också. Men det låter konstigt att den skulle vara helt o-ordkarg med tanke på hur Nu var det 1914 var skriven. Måste nästan undersöka saken bara därför! Själv orkade jag inte läsa klart Svindlade höjder. Den var en läsmardrömsupplevelse för mig...