Utrop av Céline Curiol
Utrop är en väldigt fransk roman och det gillas. Fast den är inte fransk på det där sättet som Ellinor i min ena bokcirkel brukar kalla puttrigt. Tänk typ tjej sitter uppkrupen i fönsterkarm och tänker på kärleken, tänk katter och garnnystan, tänk myspys och Carla Bruni i bakgrunden (som jag iofs gillar). Tänk "punkt, punkt punkt" efter varannan mening. Nej, i Utrop får det vara mörkt och ledset, förvirrat och ångestfyllt.
Huvudkaraktären har ett ganska ovanligt - eller kanske snarare ouppmärksammat - jobb, nämligen som utroperska på en parisisk tågstation. Det är hon som meddelar resenärerna från vilken perrong tågen går och vilken tid. Hon lever ett ganska ensamt liv, men har en man som hon tänker mycket på. Han är redan tillsammans med Ange, ängeln, och vet knappt vem hon är. Hon kysser honom i fyllan på en fest och skäms sedan fruktansvärt mycket.
Hon är namnlös i romanen och anonym i sitt jobb som utropare. Generellt verkar hon leva ett ganska anonymt liv. På ett sätt påminner hon mig om Mimmi i Feberboken, eftersom hon anpassar sina tankar och sitt liv mycket till den hon är förälskad i.
Jag tyckte om språket i Utrop och läste den väldigt snabbt, eftersom den liksom fastnade. Att säga att den är en fantastisk läsupplevelse vore att överdriva, men jag tyckte om den. Och som vanligt när jag läser Paris-böcker får jag sådan lust att åka dit.
Andra franska författare som jag tycker mycket om är Marguerite Duras, Francoise Sagan och Irène Némirovsky bland andra. Vilka parisiskor gillar ni?
Jag gillar verkligen din inledning. "Puttrigt". Jag tänker genast på Amelie från Montmartre och Anna Gavalda... ;)
Men Utrop låter intressant. Den verkar finnas inne på Stadsbiblioteket, så det blir kanske en sväng dit i veckan.
Tack för recensionen! Det kanske är masochistiskt av mig, men jag tycker om att läsa om ensamma människor. Speciellt tycker jag om att det finns ganska många böcker på det temat från Frankrike, landet man förknippar med heta romanser och ständigt flirtande. Den här skriver jag upp på min läslista!
Anna S: Jo, det är nog sådana associationer jag också får av puttrigt. Men tacka inte mig för den talande termen, tacka Ellinor. :) Faktum är att jag älskade Tillsammans är man mindre ensam när det begav sig men tror inte jag skulle bli lika förtjust idag. Eller så har det hänt något konstigt i det fallet: att filmen fick mig att gilla boken mindre. Som om jag insåg hur puttrigt och klyschigt det var först när jag såg filmen. Vilket är lite konstigt, för filmen kan ju ha gjorts dåligt. Nåväl. Amélie kommer iaf alltid att förbli en av mina absoluta favoritfilmer oavsett puttrighet eller inte. I just love it! Testa att läsa Utrop. Som sagt, det är inget storslaget men fin och tänkvärd läsning.
Jenny B: Så lite så ;) Ja, du har rätt i att många Frankrike-böcker är ensamma. Och det är både fint och sorgligt. Kanske kan klichébilden av Frankrike som kärlekslandet göra att de parismänniskor som inte riktigt har någon kärlek i sitt liv känner sig ännu mer ensamma än de gjort om de bodde i t. ex ensamhetslandet - Sverige. Återkom gärna med vad du tyckte om boken sedan ifall du kommer ihåg. Det känns som att det finns en del att diskutera kring den.