Författarjulkalender, lucka 18
Bakom lucka 18 finns: Jonathan Safran Foer.
Ingen av författarna jag hittills haft med i den här julkalendern har krävt någon särskild fundering. Texterna om dem har kommit av sig själva, nästan utan eftertanke, sprungna ur den starka relation jag har till författarna – genom de böcker jag läst av dem.
Med Jonathan Safran Foer är det inte riktigt så. Jag har läst Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära. Jag har älskat dem. Jag har pratat om dem med alla som orkat höra efter att jag läst ut dem. Tipsat om dessa böcker. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och ändå så sitter jag här och vill förklara varför man ska läsa Jonathan Safran Foer. Varför man ska ta sig in i hans världar – en post-9/11-värld i New York med döda pappor och förvirring och konstiga saker som måste nystas upp. Och en östeuropeisk värld med gamla rötter och berättelser. Jag vill förklara varför hans språk är så fascinerande. Det är inga problem för mig att lovorda Lukas Moodyssons språk – de skönsjungande beskrivningarna hoppar ur mig av sig själva. Så är det inte i det här fallet. Jag har inte fått den starka relationen till Safran Foer. Jag har bara blivit väldigt förtjust i hans romaner.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker att ni alla ska läsa något av honom. Och så avslutar jag med en av tidernas (av mig) mest citerade filmreplik – ur en så chickflick-aktig film som Djävulen bär Prada: That's all.
Ingen av författarna jag hittills haft med i den här julkalendern har krävt någon särskild fundering. Texterna om dem har kommit av sig själva, nästan utan eftertanke, sprungna ur den starka relation jag har till författarna – genom de böcker jag läst av dem.
Med Jonathan Safran Foer är det inte riktigt så. Jag har läst Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära. Jag har älskat dem. Jag har pratat om dem med alla som orkat höra efter att jag läst ut dem. Tipsat om dessa böcker. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och ändå så sitter jag här och vill förklara varför man ska läsa Jonathan Safran Foer. Varför man ska ta sig in i hans världar – en post-9/11-värld i New York med döda pappor och förvirring och konstiga saker som måste nystas upp. Och en östeuropeisk värld med gamla rötter och berättelser. Jag vill förklara varför hans språk är så fascinerande. Det är inga problem för mig att lovorda Lukas Moodyssons språk – de skönsjungande beskrivningarna hoppar ur mig av sig själva. Så är det inte i det här fallet. Jag har inte fått den starka relationen till Safran Foer. Jag har bara blivit väldigt förtjust i hans romaner.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker att ni alla ska läsa något av honom. Och så avslutar jag med en av tidernas (av mig) mest citerade filmreplik – ur en så chickflick-aktig film som Djävulen bär Prada: That's all.
Kommentarer
Trackback