Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren
I en intervju jag såg för längesedan, kallade C-J sin senaste roman för en världsroman. En roman som på något sätt omfattar allt, innehåller alla ingredienser en roman möjligen kan innehålla. Jag tycker ett sådant självförtroende är härligt. Det kan vara så tröttsamt med författare som ursäktar sina texter och aldrig blir nöjda med något. Nej inte ska väl jag... liksom. Självklart ska man vara stolt när man har skrivit en bra bok, och inte sticka under stol med det. Om inte ens den som skriver tycker om sin text så kan man undra varför någon annan skulle gilla den. Det här kunde bli ett blogginlägg i sig, det där med jantelag och sådant. Men jag nöjer mig med att säga att jag gillar att C-J sade så om sin roman, och det gjorde mig ännu mer sugen på att läsa den.
Ändå är det just samma uttalande som sätter käppar i hjulet för min läsning. För jag reagerar på att boken innehåller lite kärlek, lite förintelsen, lite död, lite sorg, lite glädje, lite faror och olika typer av karaktärer. Det är något jag annars säkerligen inte skulle ha noterat, men nu klingar världsromanen i bakhuvudet och då undrar jag ibland om C-J tänkte att han ville skriva en sådan innan han började skriva. Och därmed har jag fått fram det enda jag egentligen ogillar med boken.
Ni har säkert redan läst på annat håll vad boken handlar om, men jag kan sammanfatta lite kort: Viktor är konstförfalskare och har hållit på med det och tjänat stora summor under många år. Detta får hans barn reda på först när han redan är död. Sonen Joakim är luspank och tänker att det ändå borde gå att sälja faderns mästerliga förfalskningar, vilket drar in honom i knipor han nog helst hade varit utan. Parallellt med son-historien nystas faderns egen berättelse upp - om hur det var att vara homosexuell konsthandlare mitt under rasande andra världskriget, om hur han istället valde att leva och mycket annat.
Jag har läst i flera bokbloggar att många ogillar delen som handlar om sonen. Nu minns jag inte vem som skrev det tyvärr (hojta till om det var du), men någon tyckte att Joakim-delen kändes fejkad eller tillgjord. Andra tyckte att boken bara borde handla om fadern. Själv håller jag faktiskt inte med. Jag tycker att son-och farhistorierna kompletterar varandra. Delarna om sonen ger boken lite tempo och delarna om pappan ger den ett djup.
Språket känns till en början slingrigt och krångligt men det kommer jag snabbt in i och sedan flyter det bara på.
Jag hade svårt att slita mig från Kunzelmann & Kunzelmann och ska garanterat låta den lilla tavlan av C-J sitta kvar på min tavelvägg. Boken går inte att jämföra med Den vidunderliga kärlekens historia, men så är det också två helt olika typ av böcker. Även om Kunzelmann inte är något av det bästa jag läst så är det en intressant bok som jag kan rekommendera.
Och vad tyckte ni?
Jag är en av dem som inte gillade Joakims del i boken, så jag känner mig lite träffad här... ;)
Jag tyckte mest att hans delar hade lite för högt tempo, att de nästan blev lite farsartade med alla sina vändningar.
Men jag gillade ändå boken rätt bra, även om jag håller med dig i att det inte något av det bästa jag har läst.
Även jag hojtar lite grann! Tycker precis som Anna att det blev lite överdrivna svängningar emellanåt, att berättelsen om fadern hade ett jämnare (bättre) tempo
Som de flesta så föredrog jag delarna om fadern. Sonen kände man ingen sympati med och ibland känns han lite fars-aktig.
Undrar vad du refererar till när du nämner tavlan på din tavelvägg. Har du en tavla av CJ? Eller du menar boken?
Anna S: Jag tänkte inte på alla vändningarna men jag kanske borde ha lagt in en liten brasklapp för att jag tenderar att vara okritisk när jag läser Vallgren. ;)
Bokbabbel: Jag kan tycka att delarna om pappan var mer engagerande, kanske för att hans berättelse var mer gripande rent handlingsmässigt. Sedan var väl Joakim som karaktär lite farsartad, en karaktär man kan tänka sig att författaren kanske inte respekterar till fullo och det kanske är därför många känner att de delarna är sämre? Eller så är det jag som bara snackar i nattmössan (har precis suttit i solen så det kan vara lite solsting). :P
Emeli: Ja, jag har en tavelvägg här hemma med massa små tavlor och då bland annat en av CJ själv. :)
Emeli igen: Alltså en bild av honom som jag har ramat in i en pytteliten ram. På väggen sitter också Cornelis Vreeswijk, Charles Bukowski, Selma Lagerlöf, Sylvia Plath, Hjalmar Söderberg, Thåström och sen en del små konstbilder jag har hittat här och var på nätet. Så det är inte CJ ensam, så stort fan är jag inte :D
Tavelväggen låter grymt snygg! Jag blir lite inspirerad att göra en vägg med mina författarfavoriter... :)
Yay! En författarvägg, vad kul!
Fast först trodde jag det var en tavla målad av CJ och blev mäkta impad...
Anna S & Emeli: Ja, tavelväggar är härliga! Väggen innehåller inte bara författare. Där finns också någon Bukowski-dikt, lite konstbilder, något bokomslag, Cornelis och en del snygga fotografier (som jag har hittat på nätet och skrivit ut). Men den är härlig. Jag kanske borde fota den och lägga i bloggen? Den innehåller trots allt en del författare så på så vis är den bokrelaterad.