Feberboken: Stoffet till en roman av Stina Aronson
ÅH. Jag måste bara säga att jag är inne i en sådan underbar läsperiod. Helst vill jag bara läsa hela tiden. Jobb, plugg och vänner går dock förstås före läsningen och tur är väl det. Men det känns skönt att vara så läsig igen, efter en något o-harmonisk start på året. Nu har jag några utlästa böcker att skriva om. Jag börjar med Feberboken.
I min värld klingar beteckningen kärleksroman väldigt illa. Jag tänker på taffliga kärleksdikter, dikter som gett poesin sitt svåra rykte: mycket subjekt och objekt, abstrakta uttryck som inte tilltalar åtminstone mig. Och så vidare. Och visst innehåller Aronsons 30-talspärla mycket jag och mycket du. Men trots att den har så otroligt många år på nacken så skulle den kunna vara skriven nyligen. Nyligen men inte nu, med tanke på att det är en brevroman och sådana är sällsynta i tider då ingen längre orkar skriva "riktiga" brev. Som läsare får jag följa brevväxlingen mellan Mimmi och hennes kärlek (som ömsom är i Paris, ömsom i Sverige), blandat med Mimmis egna förtvivlade reflektioner. Allt är väldigt fragmentariskt som ju undertiteln Stoffet till en roman antyder.
Jaget i boken, Aronsons alter-ego Mimmi, dignar under tyngden av kärleksoket hon bär på. Hon är inte van vid att vara så underställd någon, enbart pga att hon inte kan kontrollera sina starka kärlekskänslor. Det är som om hon är sjuk. Hon har inte längre makt över sina känslor och det förvirrar henne. Feberboken ingår i den fördjupningskurs jag läser nu i kandidatkursen (litteraturvetenskap om någon missat) : Svensk litteratur under mellankrigstiden. Tydligen visste alla när boken kom ut, att bokens Hugo var en förtäckt Artur Lundkvist- en framgångsrik författare under denna era. Men det gör inget att man inte har koll på den kärlekshistorien. Man missar inget. Och dessutom förtydligar Ebba Witt-Brattströms förord en hel del.
En intressant aspekt är att boken är skriven innan kvinnans frigörelse och ändå känns den som en trampolin till det. Mimmi är modern och har kontakt med sina känslor på ett sätt man kanske föreställt sig att 30-talskvinnor inte hade 'råd' med. Att skrivandet står i fokus i kärleksbreven ger bara läsningen ytterligare en inspirerande dimension.
Och efter denna extremt okritiskt lyriska utläggning, tänker jag nu exemplifiera med några fantastiska citat:
Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...
*
Tror du nu att jag inte har ett enda kulört inslag i mitt väsen. Du skriver ju till mig som om jag vore helgrå, lite strimmig du vet - "det är tråkigt med min passivitet". Tråkigt, strimmigt. Hugo, Hugo. Jag har i alla fall varmt blod som skulle spruta högt om inte min hud vore...
*
Det vore storartat att se H. i den här omgivningen. Han skulle liksom spränga den, betyda en katastrof för den.
*
Jag ÄLSKAR det kort och gott. Boken för tankarna språkligt till Sara Stridsberg och innehållsligt till Söderbergs underbara sekelskifteskärleksromaner. Och samtidigt är den alldeles, alldeles annorlunda (disclaimer: ok, den når inte riktigt Stridsbergska/Söderbergska höjder men liknar litegrann).
Har ni läst Feberboken?
Nej, jag har inte läst den, men nu vill jag ju! Var väldigt tagen av hennes Hitom himlen, men den här låter nästan bättre. Ifall hon inte är alltför självutplånande, jag står inte ut med självutplåning.
Jag har läst den och blev nog inte riktigt klok på den. Tyckte om men samtidigt... ja... var det något som inte riktigt klickade eller nådde ända fram. Ungefär så.
Feberboken hör till de absoluta favoriterna för mig! Håller med om allt du skriver ovan (och tycker att disclaimern inte behövs, för den når ju faktiskt de där höjderna).
Snowflake - Jag tycker inte att hon är självutplånande, det känns snarare som boken handlar om hennes kamp mot att inte bli utplånad, att få förbli självständig.
snowflake: Åh, hitom himlen är gripande alltså? Den vill jag verkligen läsa. Nej jag kan bara hålla med Anna S om att hon försöker kämpa emot just självutplåningen och det är också en av de sakerna som gör boken så intressant!
Tekoppen: Jaså, ja böcker kan inte alltid klicka till 100 procent förstås. Måste säga att Svårläst klickade ännu bättre för mig än Feberboken. De rör sig kring samma tema också ju.
Anna S: Vad kul! Har du läst något mer av henne? Jag fick en känsla av att bara vilja sluka allt hon har skrivit med alla sina olika pseudonymer (mimmi palm och allt vad det var). Fast jag tycker nog att disclaimern behövs trots allt, men så är också Hjalmar och Sara mina favvoförfattare så ribban är inte direkt låg.