Kvinnogatan av Agnes von Krusenstjerna
Älskar den här framsidan!
OBS. Mycket litteraturvetenskap-kuriosa i min åsiktstext den här gången:
Om det inte vore för att Kvinnogatan är en del av den litteratur vi ska läsa till min fördjupningskurs nu, så hade jag nog föredragit att börja från första boken - Den blå rullgardinen. Men nu blev det att jag började med den här boken ändå, och det fungerade bra det också. Von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-serie består av sju böcker och jag får lust att läsa dem alla. Varför? kan man undra.
För jag måste säga att Kvinnogatan är ålderdomligare än sin tid på en rad olika punkter. Den kom ut under 30-talet. Efter att ha läst Feberboken och Kvinnor och äppelträd (som jag ska skriva om i dagarna, fortfarande inte återhämtat mig helt! Så bra!) så vet jag att det gick att skriva på ett annat sätt. Då pratar vi rent språkligt. För Krusenstjerna använder sig av gammeldagsa former som 'voro', 'gingo' osv. Något jag faktiskt inte stör mig på, men det är anmärkningsvärt att hon höll i dem så hårt, så sent i tiden. Man får förstås ha i åtanke att von Krusenstjerna tillhörde en helt annan samhällsgrupp än Moa Martinson & co, och att hon innan den här romanserien också hade skrivit böcker under en lång period. Hon hade vanan inne helt enkelt. Oh well. Förutom språket så är också värderingarna väldigt gamla. Som att en antisemitism ibland skymtar förbi i beskrivningarna av den snikne läkaren Levin. Och bilden av galenskap känns också extremt ålderdomlig. En kvinna föll in i ett nervöst sammanbrott och var därefter liksom borträknad.
Ändå är det en fin historia hon målar upp, om Angela som skickas till hushållsskola i Stockholm. Där lär hon känna en annan flicka, som hon blir väldigt nära vän med. Det är den första vännen hon haft. På hushållsskolan är reglerna stränga, fröknarna snipiga och de andra barnen skvallriga och fnissiga. Angela och Stanny (som hennes nya kompis heter) har haft det väldigt olika i livet. Och trots alla undersköna överflödiga beskrivningar så rasslar sidorna snabbt förbi. Jag tror att jag tycker (hyfsat) om boken just för att den är så gammaldags, och speglar en helt annan värld än den man själv kan relatera till. Och det är väl det som är grejen med litteratur egentligen, så det var ju verkligen ett stating the obvious-uttalande.
Dessutom vore det intressant att läsa hela serien eftersom vi på seminarierna fått höra så mycket om Krusenstjerna-fejden som dessa gav upphov till. Det var en stor fejd som engagerade många skribenter och författare. Man var liksom antingen för eller emot Krusenstjerna. I slutet av serien blev den så pass omdebatterad att Bonniers tog handen från de sista böckerna och inte ville ge ut dem. Fejden handlade om att böckerna av olika anledningar ansågs extremt omoraliska. Kanske inte så mycket i de första böckerna, alltså. Men det gör mig extremt nyfiken på vad som var så anstötligt. Det känns som perfekt sommarläsning, att sitta i skuggan och läsa Von Pahlen-sviten.
Förresten! Idag läste jag en analys av Von Pahlen-romanerna som var väldigt rolig (det hör till kursen att läsa den). Den måste ha många år på nacken och skribenten tar fasta på allt det röda och blå i böckerna. Det röda temat - den svulstiga rosen (?) - och det blå temat - det isiga.. och så vidare. Han pratar också om att tidigare konstnärer hade fångat kvinnan genom att måla henne naken på porträtt för att komma henne nära (ÖH?). Det Von Krusenstjerna gör är att ta sig ännu längre; nämligen under kvinnans hud. Och det är där den verkliga kvinnan finns. Något i den stilen. Det är fördelen med att läsa litteraturvetenskap. Man får liksom det lilla extra chockerande.
Är det någon som har läst alla sju böcker i serien?
Inte läst dem. Dock inhandlat dem! Ska ta itu med den första någon gång under året är det tänkt.
Jag har lyssnat på Den blå rullgardinen som ljudbok en gång typ ... 1991? eller 1994? Det var i alla fall en sommarkväll när jag höll på och rensade 40 liter jordgubbar som jag plockat. Jag förstår att din intresseklubb antecknar så blyertsstiften går av, men poängen är att jag då tänkte att jag skulle läsa alla sju böckerna, men jag minns inte ens om jag hann lyssna klart på rullgardinen, trots att jag tyckte den var bra. Dags att ta tag i det igen, tror jag!
(Men jag förstår inte varför ni skulle hoppa på andra boken i serien på kursen?)
ja, o ja! Jag minns fortfarande känslan av att ligga på pappas säng (han hade den bästa läslampan) och fullkomligt sluka dessa böcker för snart 10 år sedan. Det var sommar, jag var nyss hemkommen från Florens och det regnade i en vecka. Jag tyckte de var väldigt bra, efter att ha läst litteraturvetenskap har jag ständigt återkommit till tanken att läsa dom igen för att kanske analysera mer. Men samtidigt är jag rädd att det ska förstöra min första upplevelse av böckerna.
Jag tycker du ska ge serien en chans..Möjligtvis även läsa lagercrantz bok om Krusenstjerna.
Tekoppen: Ja, gör så. Glöm inte att blogga om det när du gör det. Då kanske jag hakar på och läser ettan om inte annat.
Vixxtoria: Jomen det var faktiskt intressant att höra att du lyssnade på boken efter så mkt jordgubbsplockning. Jag tänker mig nämligen att Krusenstjerna passar perfekt på sommaren? Det kändes nästan lite fel att läsa Kvinnogatan på vintern, även om jag nu inte minns vad det är för årstid i boken ens (brukar inte lägga sådant på minnet - förutom om det skildras på ett ovanligt sätt - eftersom jag generellt är extremt ointresserad av vädret hur konstigt det än låter). Hursomhelst - ja, ta tag i det vetja! Jag minns inte anledningen till att vi läste bok 2. Däremot minns jag att det fanns en logisk anledning. Hmm.
aidaho: Åh, vad härlig lässituationen läst! Jag känner på mig att läsupplevelsen inte förstörs om du läser igen. Men det du skriver får mig extremt intresserad av om du analyserar böcker mer sedan du läst littvet? Det gör nämligen inte jag, inte det minsta faktiskt. Det känns skönt eftersom jag generellt är lite skeptisk gentemot analysering av konst (såsom skönlitteratur och poesi). Det vore intressant att höra hur du ser på den saken. Ååh, jag visste inte att Lagercranz hade skrivit en bok om Krusenstjerna. Men den lät nästan mer intressant än romanserien i sig om man får säga så.
Oj, vilken fråga..men det tror jag att jag gör. Jag hoppas det i alla fall. Det känns som den kursen berikade min läsning.
Både på ett positivt och ett negativt plan.
När du säger att du är generellt kritisk mot analysering kan jag både hålla med dig och ha vissa argument för. Ibland kan jag uppleva att läsupplevelsen förstärks av en egen analys. så jag ställer en motfråga (med glimten i ögat): är inte all konst till för att analyseras?
Slutligen kan jag säga att mitt i en bok är det lönlöst för mig att prova göra en analys, då vill jag bara läsa. När man sen slår ihop pärmarna och får se helheten, det är då jag vill knyta det till något.
aidaho: Jag håller absolut med om att kursen/kurserna berikar ens läsande, såtillvida att man läser sådant man annars kanske inte skulle ha läst och att man får en ökad förståelse för vissa saker/viss litteratur. Littvet har inte påverkat mig negativt, har det påverkat dig negativt?
Jag vet inte om jag kan hålla med om att all konst är till för att analyseras. Det kan låta konstigt, men särskilt kritisk är jag mot att analysera poesi eftersom jag tycker det ofta blir så överdrivet. Särskilt minns jag en hemtenta i A-kursen, där en av uppgifterna var att analysera och ta hänsyn till andra analyser av Södergrans "Dagen svalnar". Det kan bli så otroligt navelskådande och kännas lite meningslöst. Vissa litteraturvetare säger att författaren vet minst om sin text, men i fallet poesi tycker jag inte att det stämmer. Jag tror ofta att en dikt skrivs snabbt och kanske inte behöver betyda så mkt. Jag har skrivit lite om det här under kategorin "Poesiutmaning". Poesi ska avnjutas som när man tittar på en tavla eller äter en god måltid, jag kan tycka att det räcker att bara njuta av ordflödet. Det blir överdrivet när man skär ner en dikt och analyserar alla de minsta beståndsdelarna. Om andra vill syssla med det så har jag full förståelse, men jag tror också det ger poesin ett oförtjänt svårt rykte. När jag skrev om min poesiutmaning så var det flera som tyckte det var befriande att man kan läsa utan att behöva tolka - och som började läsa poesi trots att de inte gjort det tidigare. Men jag förstår dig också, att du vill analysera det du läser. Oj vad långt och flummigt det här blev, hoppas att du hängde med någorlunda (jag har inte druckit dagens kaffe än)!
Åh, jag hoppas att du tar dig för med läsandet av denna romansvit! Jag har läst de sju romanerna, somliga av dem fler än en gång, och skriver nu min c-uppsats om dem. Jag förstår vad du menar när du skriver att det ibland känns gammaldags, men låt inte de första böckerna avskräcka dig. Porten vid Johannes, Älskande par och Av samma blod är någonting helt annat. Dekadens, lesbianism och transvetism är vad som bjuds i de senare delarna av sviten. Att läsa (nyare)analyser och forskning har i fallet med Pahlensviten bara varit positivt enligt mig.
Felicia: Ja, jag vill verkligen göra det! har nästan blivit mer sugen nu efter att ha smält boken lite och läst ytterligare någon text om romansviten. Jag blev dock också väldigt sugen på Lagercrantz bok om Agnes Von Krusenstjerna. Vad kul att du skriver din c-uppsats om dem, vilket universitet går du på? Läser du också fördjupningskursen svensk litt under mellankrigstiden? Läser jag sviten så lär jag inte självmant orka läsa analyser men jag ska absolut ha i åtanke att ägna själva böckerna desto mer uppmärksamhet. :)
" För Krusenstjerna använder sig av gammeldagsa former som 'voro', 'gingo' osv. Något jag faktiskt inte stör mig på, men det är anmärkningsvärt att hon höll i dem så hårt, så sent i tiden."
Ja, för det gjorde man när man skrev. Det gjorde dagstidningarna åtminstone fram till 1945. I gymnasiet skulle man använda särskilda numerusformer av verb när man skrev uppsats.
Under senare delen av 1940-talet ändrades detta, så att man kunde använda den ena eller formen, om man gjorde det konsekvent. Man noterade det i början av en uppsats genom att skriva t ex "S" i marginalen, för att visa att man använde singular-former.
Agnes von Krusenstjerna SADE förstås inte "voro" eller "gingo" i normalt tal. Det hade många slutat med redan år 1700.