ord och inga visor

Varning för lite för lång text. Jag fick knappt plats att skriva om bokens handling kände jag, för att det blev så långt. Men handlingen framgår förhoppningsvis hyfsat i texten ändå:

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag väldigt svårt för konventionella-stockholmska/svenska-kärleksromaner-om-lite-relationstrassel-och-håhå-jaja, som jag härmed väljer att döpa genren till. Och jag trodde att Vi har redan sagt hejdå skulle vara en sådan bok, trots att jag ofta läser Daniel Åbergs blogg och tycker om den (varför trodde jag det då? Titeln? Nej, det är ju en fin titel! Vet inte varför). Men vad skönt det är att få skriva att jag hade helt fel!

Boken är väntan på sms, kärlek eller icke, mingel, häng med den trygga fristaden som kompisen Amanda utgör, vardag, fest, sorg, glädje, Vasastan och Södermalm, är man vuxen eller inte, dyker den rätta kärleken upp av en slump eller inte. Boken är nutid, förvirring, promenader, alkoholenheter och mediamänniskor-livet. På ett originellt och fängslande språk.

Visserligen handlar romanen om en kärleksrelation, eller snarare en komplexfylld karaktärs kärlekstrubbel och dito funderingar. Men skulle man döma ut alla romaner på temat kärlek så skulle inte mycket i världshistorien finnas kvar att läsa. Och det här är något alldeles eget ändå. Romanen känns mycket nyskapande med alla oväntade funderingar kring relationer, väntan på sms, velande hit och dit, mailkonversationer och annat. Jag påbörjade en lista med sådant jag tyckte kändes nyskapande när jag under läsningen märkte att det vimlade av sådant. Tyvärr tappade jag min förvirring trogen bort samma lista, så jag nöjer mig med det jag nyss sagt på det området så får ni själva upptäcka.

Det jag gillar mindre bra med romanen är att jag ibland tyckte att den blev lite upprepande, till exempel med de mail från tjejen som finns infogade i romanen. Mail och brev insprängda i romaner = no no i min värld. Å andra sidan är det den moderna tidens kärleksbrev, något som blir uppenbart i Vi har redan sagt hejdå. Så oftast funkade det ändå. Och ibland skummade jag ett par sidor här och där. När det faktiskt blev lite väl konventionell-relation-aktigt till exempel (turligt nog inte ofta). Och när huvudkaraktären befinner sig på konventionella hemmafester hos uttråkade par som egentligen bara borde göra slut så tycker jag att läsningen blir lite tråkig. Om det beror på att karaktärens egen leda förmedlas och smittar av sig, eller på att det blev lite tråkigt i texten kan få vara osagt.

Lite mer positivt: Jag tycker det är fint att Vi har redan sagt hejdå många gånger känns så meta, så mitt i prick 2000-talet. Funderingarna är konkreta och väldigt mänskliga, den där gnagande oron i magtrakten - man vill att den man är intresserad av ska höra av sig och ändå vet man inte om man verkligen är intresserad av just den personen eller kanske någon annan osv osv. Detta beteende tror jag nästan alla har för sig, åtminstone jag och alla i min omgivning, men det hade knappast våra mor- och farföräldrar. Det är på så sätt en funderingslyx tillägnad endast människor med många yttre privilegier. Även intressant att läsa en roman som handlar om en stockholmskilles sätt att se på relationer och dylikt. Inte för att alla är som han, men säkert många. Det skrivs inte många sådana romaner, mig veterligen, så det var kul att läsa.

Så. Inte en av de bästa böckerna jag läst, men en välskriven och framför allt nyskapande roman som är väl värd en läsning. Kanske med ryggen lutad mot Snaps-huset på Medis i solen på deras nyss utställda uteservering! Vad tycker ni om den här romanen?

Tack Sockerförlaget för recensions-ex!