Om min andra tegelsten - Anna Karenina
Varför? Jag skulle nog inte komma mig för att läsa Anna Karenina på länge om det inte var för min tegelstensutmaning (med många tappra deltagare). Men jag tyckte att det var ett bra tillfälle och har ändå velat läsa boken länge.
Handling? Boken handlar om en rad karaktärer i den ryska societeten under den senare delen av 1800-talet. Det är mycket fina middagar, balklänningar, brustna hjärtan, fångenskap i konventioner och hur det kan gå om man bryter mot dem, politiska diskussioner, staden vs. lantlivet och en hel del annat. Anna förälskar sig i Vronskij men är redan gift. I en tid då skilsmässa bara hänt ett fåtal gånger är det inte helt lätt. Hon blir utfryst ur den societet hon levt hela sitt liv i. En parallell kärlekshistoria äger också rum i boken. Och så självklart sjukdomar, frossa, svettningar - något som väl nästan är nödvändigt i en rysk storroman. Barn föds, folk är ute och jagar, rider runt på utflykter, skvallrar om varandra och lever loppan.
Vad tycker jag? Ibland var jag riktigt inne i boken och märkte hur sidorna flög förbi. Jag ville veta hur det skulle gå för Anna, Vronskij, Kitty och de andra som jag spenderat så mycket tid med. Men vissa stunder var det riktigt segt och jag hade kanske lagt den "tillfälligt" på hyllan om det inte var för utmaningen. Tappert kämpade jag på och det ångrar jag inte. Lite trist bara med det konventionella moralpredikande slutet på romanen. Det var snopet att efter 900 sidor matas med en moralkaka jag inte väntat mig. Men så har den också en hel massa år på nacken, så det är förstås bara att svälja och småle åt. Språket är snårigt förstås, och med många bisatser. Men inte så snårigt som man kunde föreställa sig.
För er andra som är sugna på att läsa boken har jag, för att underlätta läsningen, satt ihop en liten att-tänka-på-lista. Jag hade uppskattat att ha den tillhands innan jag började läsa och slippa en del huvudbry:
1. Smeknamnssystemet är obegripligt. Ryskan har smeknamn som för mig verkar helt obegripliga. Det tog flera hundra sidor innan jag fattade att ett visst smeknamn hörde till ett namn som lät som något annat. Jag satt alltså och trodde att jag läste om en annan person än den jag läst om några sidor innan.
2. Långa lässessioner är ett måste. Min vana trogen plockade jag ofta med boken på tunnelbanan. Men det tjänade inget till. Att läsa 4-5 sidor i den här boken är lönlöst helt enkelt. Man fattar ingenting, glömmer bort vilken av balerna eller middagarna man läser om och smeknamnen ovanpå det skapar en gegga i hjärnan. Plus att jag nästan kände mig lite fjantig när jag tog upp den här boken ur väskan för mina tre stationer till jobbet. Jag insåg att minst en timmes koncentrerad lästid är vad som behövs. Och då är det faktiskt värt det. Tog jag mig den lästiden så kom jag ofta in i boken.
3. Parallelläsning funkar inte. Jag började suktande läsa en annan bok någonstans mitt i. Det slutade med att jag knappt såg åt Anna Karenina. Och det i sin tur hade förmodligen lätt kunnat leda till "jaja jag läser en bok till emellan.." i all oändlighet. Så slalomläsning + Anna K är inte att rekommendera.
4. Det är mer än hundra år sedan. Det är mer än hundra år sedan. En tanke som kan vara värd att upprepa för att undvika onödig upprördhet. Jag började också till sist ta boken för vad den är - ett dokument från en svunnen tid.
Så, det var nog allt tror jag. Det återstår ännu ett antal veckor på utmaningen (till mitten av december) så jag kanske hinner läsa min bubblar-tegelsten också, Jonathan Strange & Mr. Norrell. Det är ett antal böcker jag vill läsa innan dess, men kanske kanske.
Hur går det för er, får ni några tegelstenar lästa? Jag tänkte imorgon publicera ett inlägg med alla deltagare i utmaningen så att vi kan följa varandras slutspurter.
Du har helt rätt i dina observationer! Det tog sin tid med kopplingen av smeknamn till rätt karaktär. Smeknamnen är en kultur i sig som vad jag vet, lever fortfarande.
Det var inte någon lätt bok att bara läsa från station A till B, utan den krävde den tid för att komma in i handlingen.
Tyckte att det var spännande med alla karaktärer, kärlekshistorier och livsöden. Det som var så tråkigt var alla sidor som handlade om ägorna de ägde... Det slutade med att jag hoppade över dessa sidor! Det var så långtråkigt (!) och inget intresse hade jag för dessa odlade marker...
Har börjat på den sista tegelstenen nu, Blonde, och har hunnit ungefär 130 sidor in i den.
Jag tror (hoppas..!) att Sugar har släppt sitt strypgrepp om mig så att läsningen nu flyter på och jag förhoppningsvis lyckas med halva tegelstensutmaningen :P
Jag kämpar med den sista tegelstenen, men det går lite sådär med just den om jag ska vara ärlig. Tar en liten paus och hoppas att bli klar till mitten av december eller så (för det var väl deadline där någonstans...?).
Ryssarna och deras namn kan vara helt omöjliga att hålla reda på. När jag läste Dostojevskij skrev jag upp fullständiga namnen plus smeknamnen plus några stödord. Har inte läst Anna K men Dostojevskij gillar ju att växla mellan förnamn, fadersnamn, släktnamn OCH smeknamn för att berätta om en och samma person. Förvirrande!
Sermin: Jag har också hört att smeknamnskulturen fortfarande finns, har för mig att det var en lärare på första kursen i litteraturvetenskap som ägnade en lång stund åt just de ryska smeknamnen. Och hur det kan ha bidragit till att ge ryska klassiker en svårare stämpel än andra böcker från samma tidsålder. Just det vet jag iofs inte om det stämmer, men det var en intressant tanke.Jag håller HELT med om att boken innehöll många aptråkiga partier. Anledningen till att jag glömde ta med det i inlägget är okänd, kanske att det hade gått någon vecka sedan jag läst ut boken och att min hjärna lyckats sudda ut allt det tråkigaste. Men ibland var det gäsp på gäsp.
Gothique: Härligt!
Lisa H: Lycka till! När man läser Sugar i långa läspass så blir den riktigt bra vill jag minnas. Men tegelstenar tjänar sällan på korta lässtunder så det kan vara opassande om man har fullt upp en period.
Anna S: Ja, pausa tills du är peppad på läsning igen, ingen anledning till tvång när man inte måste! Jag sa mitten av december som sluttid men man gör ju som man vill också. Jag är helt emot lässtress :)
liza: Hahaha, vad roligt att du faktiskt skrev upp det, men det lär ha underlättat läsningen en del va? Jag tror att Tolstoj också körde med den variationsrikedomen, det kändes åtminstone så...