Mina olästa tegelstenar
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij är en bok som många nog har oläst i hyllan, känner jag på mig. Men faktum är att jag har hört (av o-pretto/o-ängsliga människor) att den ska vara riktigt bra. Så den förtjänar nog sin del av uppmärksamheten (och även Bröderna Karamazov väntar snällt). Jag köpte den till första kursen i littvet, men när det inte var lästvång så läste jag inte. Det var så man fick jobba för att hinna med sig själv under den kursen (som går igenom HELA litteraturhistorien).
Lars Noréns dagbok är inte bara en tegelsten utan en dubbel tegelsten om man ska läsa båda delarna. Apropå Bokbabbel så vet jag att hon tyckte mycket om den, och jag tror säkert att den har sina fina sidor. Men en av de bidragande orsakerna till att den inte har blivit läst än, är att sidorna inte är numrerade. Jag undrar i mitt stilla sinne varför? Vet någon om det finns en uttalad anledning till icke-numreringen?
Shantaram av Gregory David Roberts gav jag min pappa i julklapp förra julen och han återkom efter någon månad (jo, så tjock är boken) och sa att han tyckte det var en underbar och fascinerande berättelse. Då vill jag tillägga att min pappa är rätt svårflirtad när det gäller böcker. Men ändå är den fortfarande oläst här hemma och ser alldeles för tjock ut, med alldeles för liten text.
Kärlekens mörka sida av Rafik Schami har jag också blivit tipsad om, förmodligen i en bokblogg. Det är en väldigt fin bok, rent estetiskt. Men ändå. Den känns så mörk och stor och tung på något vis.
Även jag har, precis som Bokbabbel, Jonathan Strange & Mr. Norrell oläst. Den var jag så peppad på när jag köpte den att jag hade tänkt läsa den direkt, men sedan kom väl den ena boken och så den andra och plötsligt var den en av många olästa kompisar som väntar på sin tur.
Alberte av Cora Sandel ska jag däremot läsa snarast (börjar ni förstå varför köpstoppet behövs?). Tror jag kommer älska den.
De vilda detektiverna av Roberto Bolano pratade vi om att ha som bok i min bokcirkel en gång, så då köpte jag den. Och det behövs nog en bokcirkel för att sätta tänderna i denna, för den är inte nådig i sidantal. Jag tror det är 800 någonting.
Vilken av tegelstenarna ska jag läsa först tycker ni? Jag känner nämligen att det är tegelstendags snart, så den här uppmaningen passade bra.
Sååå störande att Noréns böcker inte har sidnumrering, man har ingen koll var man är i läsningen, nej, det var frustrerande! Hehe, precis så där var det med mig och Mr Norrell också, kanske borde vi försöka ta tag i saken nu. Men faktiskt, "Shantaram" ska du börja med (så tar jag "Blonde"), den är verkligt bra!
Jag har en orelaterad fråga. Jag gillar verkligen din blogg och har vid flera tillfällen försökt lägga till den i googles reader, men det går inte. Hur kommer det sig?
Jag har precis samma förväntningar på Alberte som du! Har dock inte heller tagit mig för att börja på den... Suck!
Brott och straffs hyllningskör kan jag dock sälla mig till. Den känns inte ens som en lång bok, så bra är den! Sen kan man ju dessutom analysera den i all evighet... ;)
Frida - Längst ner i högra menyn finns en liten orange knapp som heter RSS.091, tryck där så borde det gå utmärkt att lägga till bloggen i Google Reader (det gick finfint för mig).
Anna - Åh tack! Nu gick det :)
Jag har faktiskt inte last nagon av dem, men De Vilda Dektektiverna har jag hort skall vara bra.
Jag har läst Shantaram och Brott & Straff av dem, och den sistnämnda är ju bara ett måste! Den hör absolut till en av mina favoriter. Längden är bara positiv när det gäller den här... Läs den!
Shantaram är också helt okej, väldigt lättläst och stundvis fin (men också stundvis jävligt irriterande och självgod - tycker iallafall jag)
En tegelsten jag har som bara står år efter år är Blonde... det blir liksom aldrig av. Speciellt inte eftersom jag inte har gillat de andra böckerna jag läst av henne. Hm...
Gud vad irriterad jag blir... jag skrev en kommentar som verkar ha kommit bort! I vilket fall: Jag röstar för Brott & Straff. Längden ger bara boken fördelar. Den påminner om Lolita på så sätt att man tas in i hjärnan på förövaren. I love it.
Har annars även läst Shantaram som pendlar mellan att vara bra och självgod, irriterande och härlig. Också en bok som borde läsas.
Brott och Straff är verkligen ett måste. En fantastisk bok som inte alls känns lång när man läser och det är ganska fantastiskt att få vara i en galnings hjärna. Shantaram? Nej fifan vilket skräp. Den kan du glömma på bussen eller nåt.
Bokbabbel: Ja, strange-boken tycker jag att vi tar tag i snarast (hrm, får väl se hur det går med tanke på just detta blogginlägg). Shantaram är liksom FÖR tjock, helt ohanterlig. Men ok, jag ska fundera på att läsa den. ;)
Frida och Anna: Vad bra att rss-grejen löste sig. :D Jag har varit på landet och inte kunnat kommentera, nämligen.
Sanna: Faktum är att Alberte är en av de böckerna som jag nästan VET att jag kommer älska. Suck! Ok, börjar alltså bli dags även för brott och straff märker jag. :)
Emmas bokhylla: Ja, de vilda detektiverna ska tydligen vara bra om man väl tar sig tid att komma in i den.
It's all about books: Åh, blir mer och mer peppad på Brott och straff efter alla kommentarer! Kanske ska ha som höstutmaning att läsa minst två tegelstenar?! Shantaram verkar folk tycka väldigt olika om, förvirrande. Jag är inte ALLS lika förtjust i det andra av JCO, blonde är liksom en egen saga på en egen piedestal i hennes författarskap. Även om jag inte har haft ngt emot det andra jag läst av henne heller.
Kafka på jobbet: Ja, galningars hjärnor kan vara spännande att hälsa på under kortare perioder. Jag var nyligen inne i Humbert Humberts hjärna och det var... intressant. Glömma Shantaram på bussen känns taskigt om den är så dålig - då kanske någon annan hittar den och tvingas läsa (fast jag kommer nog läsa den ändå).
Brott och straff gillade jag även om det var länge sedan jag läste den o nog inte fattade så mycket av den
Marias bokliv: Ah, det är många som verkar gilla Dostojevskis mästerverk!