För mig personligen utfärdas en stor osugenhetsskylt i mitt huvud när en bok hyllas, kramas, älskas och hypas till dess den knappast längre är en bok, utan ett fenomen. När man inom sig hör den klassiska inledningsmeningen gällande en bok eka utantill i huvudet (... gör upp med sin alkoholiserade far ... ni vet) så är varningsskylten i huvudet blinkande i rött. När min bokcirkel därför bestämt sig för att läsa
Min kamp så var känslorna blandade.
För jag menar, jag har tänkt att jag nog skulle gilla Min kamp. Och jag har tänkt att jag säkert skulle vilja läsa alla 6 (var det väl?) delar som ska komma ut. Samtidigt har ju den där varningsskylten blinkat och pipit i huvudet så fort jag hört Knausgårds namn uttalas. Men så tog jag alltså tjuren vid hornen och hör och häpna – jag blev allt annat än besviken.
Istället sögs jag liksom in i romanens universum och blev ibland så utmattad efter en lång lässession att jag var tvungen att lägga mig och vila (!) som en annan pensionär. Jag tänker bespara mig att berätta vad boken handlar om för det vet ni säkert alla mer än väl. Istället vill jag säga att jag tycker himla mycket om den och vill varna för hur pass beroendeframkallande den faktiskt är. Det är något i Knausgårds sätt att beskriva det lilla och vardagliga som gör att det känns extra mycket. Det har han visst själv sagt i intervjuer också, att han märkt hur folk uppskattar och tar till sig av det han själv uppfattar som lite väl internt och personligt. Ni vet, Ekelöfs klassiska tanke om att det som är botten i mig också är botten i andra.
Någon i min bokcirkel påpekade, när vi pratade om den här romanen härom veckan, att hon stört sig på de mer filosofiska delarna och tyckte att det kändes som en "tonåring som precis läst Camus Främlingen och fått lite stora tankar om livet och döden". Det håller jag inte alls med om. Jag uppskattar de djupare styckena väldigt mycket och tycker att de ger bäring åt boken, berör och ger ett ännu intensivare intryck.
En lång del av romanen utspelas hemma hos Knausgårds farmor och är otroligt starka. Annars är det en del barndom blandat med nutiden då han sitter och skriver. Jag ser fram emot att läsa tvåan och tror, till skillnad från flera av mina fellow bokcirklare, att jag kommer vilja läsa alla delar. I den här boken är det mycket fokus på pappan, så jag undrar vad tvåan fokuserar mer på.
Nu får det här svamliga inlägget vara slut och jag undrar istället: Vad tycker ni om Min kamp? Ris och ros, sugna på nästa?