Tyvärr har jag lånat ut Kazuo Ishiguros
Never let me go till min kära mor, så jag kan inte bjuda på något snyggt foto. Håll till godo med omslagsbilden istället (fel omslag för mig – på min version står några personer i en karg miljö, en mycket bättre framsida än den ovan).
Jag läste Never let me go som den sjätte boken i min dystopi-tema-läsning i januari (fast jag läste den i februari). Just nu har jag en liten paus i dystopi-läsningen för att kanske plocka upp den senare i vår och då läsa Corpus delicti, Kall feber, Oryx & cryke och Blindheten. En sammanfattning av de dystopier jag läst i januari, och lite reflektioner kring detta, kommer under nästa vecka.
Never let me go utspelas på en internatskola. De intagna går där hela livet och känner bara till den skolan. Det är ingen idé att de drömmer om att bli skådisar eller så. Varför får de inte reda på förrän senare. De ska helst måla och akta sig för att ha sex för mycket, menar lärarna och kastar oroliga blickar omkring sig. De lever i skolan, blir kära i varandra, bråkar med varandra och lever som normala ungdomar. Den enda skillnaden är att de absolut inte är normala.
Jag vill egentligen inte avslöja för mycket av handlingen, då det kan ta bort en del av läsupplevelsen. Så det blir ett kryptiskt referat, för att gå in på vad jag själv tycker. För det första påminde den för mig ganska mycket om Enhet. Och eftersom jag läste den så nyligen så förtog det lite av läslusten. För det andra går det lite för långsamt ibland. Vissa stunder får jag känslan av att författaren försökt spä på sin text med sådant som egentligen hade kunnat skalas bort. I övrigt är det en sorglig och obehaglig, men engagerande berättelse om några ungdomar som rusar in i sitt oundvikliga öde.
Dock vet jag inte om det här kan kallas för dystopi? Visst har den dystopiska drag, men sätter inte allt på sin spets såsom många andra dystopiska romaner kan göra. På ett sätt blir det intressantare – eftersom handlingen ligger närmare vår samtid, med vissa allvarliga skillnader, så är det troligare att detta skulle kunna ske. Och på ett annat sätt har boken inte den där sprängladdade kraften som väcker en vilja till förändring, som jag tycker att till exempel 1984 har. Men det är en intressant bok och jag blir så diskussionssugen. Har ni läst den?
