ord och inga visor

I den tredje dystopin blir äldre personer mördade i slowmotion

Bok + mina supersnygga mässingsljusstakar.

Ninni Holmqvists Enhet utspelar sig i en kanske inte alltför avlägsen framtid. I den här framtiden är man onödig om man inte direkt kan bidra till samhällsutvecklingen på något sätt. Den som har varit smart (eller turlig) nog att skaffa barn är skonad, eftersom den ju sett till att reproducera sig och därmed behövs för barnuppfostran. Den som har ett oumbärligt yrke skonas också. Har man inte någon av dessa fördelar, så är det ganska kört. För 50-åriga kvinnor och 60-åriga män gäller då att finna sig i att bli placerad på en Enhet.

Enheterna är av ett alldeles särskilt slag. Det kan verka behagligt till en början. Allt är gratis. Det finns restauranger, läkare, människor att umgås med, vinterträdgårdar och till och med affärer. Men det behagliga är en illusion. I själva verket är alla medvetna om att de är på Enheten bara för att dö. De deltar i farliga medicinska experiment, psykologiska studier och slutligen slutdoneras de. Dvs de läggs på ett operationsbord för att dödas, om de inte redan hunnit få en dödlig sjukdom av något medicinskt experiment.

Dorrit fick aldrig några barn, fast hon så gärna ville. En dag blir hon 50 och tvingas göra sig av med sin älskade hund och lämna sitt hus vind för våg. På Enheten lär hon känna människor som kommer henne nära – något som är ganska hemskt i sig, eftersom de ju alla försvinner. Slutdoneras.

Under första halvan av boken tänker jag gång på gång att fallet är som i Toffs bok – idén kommer före berättelsen. Det gör läsningen långsam och ganska ointressant, även om tanken på ett sådant cyniskt samhälle i sig väcker upprördhet och många funderingar. Under andra halvan fångas jag dock av Dorrits öde på riktigt och stannar uppe sent för att läsa ut boken. Det är alltid ett gott tecken. Att ögonen hänger nära sömnläge men att jag ändå fortsätter läsa.

Det intressanta att diskutera är förstås samhället som målas upp i boken. Där alla medborgare måste göra konkret nytta. Om inte som barnuppfostrare, så som deltagare i medicinska experiment som kan ge nya mediciner  – just det, åt de oumbärliga. Det står någonstans hur det gick till när det här förslaget lades fram. Det beskrivs som att alla ryckte på axlarna åt det, eftersom ingen trodde det skulle bli verklighet. När det sedan blev verklighet så var debatten heller inte särskilt stor. I ett samhälle där ekonomisk vinst blir allt viktigare, så är det inte alls omöjligt att synen en dag skiftar lite och någon politiker tänker: Men vänta, förlorar vi inte bara pengar på alla de här barnlösa pensionärerna? Holmqvists bok är en varningssignal som kan hjälpa oss att se upp och akta oss för den verkligheten.

Har ni läst Enhet och vad tycker ni i så fall?

Hej, nu kommer jag och har lite tid att tycka lite.



Jag läste den här ett par år innan jag började bokblogga, vilket är synd, för jag har inte skrivit något om den, utan får nu lita till mina minnen. Det känns dock som en bok jag minns ganska mycket av, och var definitivt en bok som jag ofta tänkt på. Dessutom är det roligt att den liksom fortsätter leva sitt eget liv och läses så där puttrande av många hela tiden, trots att det sannerligen inte skrivs eller skrivits så mycket om den i riktiga recensioner – när jag precis läst boken googlade jag runt jättemycket för att få veta mer om författaren, men hittade nästan ingenting.



Men boken tyckte jag var väldigt bra. Man får inget riktigt grepp – vad jag minns – om vad folk utanför Enheterna tyckte om det här. Poängen är ju lite grann att det är just "onödiga" människor som hamnar här. Om man har barn och barnbarn kommer man aldrig till nån enhet. Om man har ett viktigt och samhällsnyttigt jobb och arbetskamrater inte heller. En orsak till att opinionen uteblir kanske? Det verkar ju inte heller som att huvudpersonen protesterar särskilt mycket över tingens ordning, även om det vänder på slutet när hon mot förmodan blir med barn.



Boken är ju också intressant för att den diskuterar en lösning på en massa problem som vi har – hur ska vi fixa testning av mediciner och hur ska vi fixa donationer på ett bra sätt? I t ex Never let me go (höll inte du på att läsa den nu också?) så gör man ju tvärtom – där klonar man specifikt unga människor för att skörda dem. Om man ska ställa det hela emot vartannat, så kan man ju fundera över vad som är värst.



Framför allt tycker jag Holmqvists bok är viktigt för att den problematiserar människovärdet. Är det verkligen relativt? Har vi inte samma värde om inte andra människor älskar oss? Tanken börjar svindla och blir rätt skrämmande till slut...