De vilda detektiverna är en underbar roman
OK, det här med att skjuta upp att skriva inlägg kan man ju göra till en viss gräns. Jag brukar tycka om att smälta en bok, liksom omedvetet samla ihop de tankar den gett mig innan jag formulerar dem i text. Men nu får det faktiskt vara nog.
Jag har skjutit upp i veckor att skriva om De vilda detektiverna. Det har inte varit en fråga om tidsbrist den här gången. För flera gånger har jag faktiskt tänkt att det är dags. Nu ska jag skriva allt det där om hur mycket jag tänker på De vilda detektiverna. Nu ska jag skriva om hur jag älskar att det är så mycket poesi med i boken och att jag nu vill läsa allt av författaren. Om hur synd det är att han inte lever längre så att han kan fortsätta komponera sådana här fantastiska läsupplevelser. Flera gånger har jag klickat på "nytt inlägg" i mitt bloggverktyg och tänkt att NU. Och så har jag skrivit om något annat istället. Och sen har jag typ tänkt att det inte går, att jag inte är redo än. Jag blir nog aldrig redo för att formulera det där magnifika så det får vara bra nu. Uppskjutandet är över. Här är min text.
De flesta med vett och koncentration i behåll har förmodligen redan förstått hur mycket jag tycker om Bolaños mästerverk. Det var en bokcirkelbok till senaste gången. Tyvärr missade jag själva träffen, som alldeles för ofta på sistone, men några korta mailreflektioner i vår facebook-tråd antydde att boken skulle vara tråkig. Långdragen. Det är en uppfattning som jag absolut inte delar. Jag hade inte tråkigt en sekund under läsningen.
En tegelsten i mexikansk anda med poetiska undertoner. En kärleksroman, en sorgroman, en revolutionsroman. En drömroman, en sanningsroman, en sträckläsningsupplevelse. Ett ovanligt berättarperspektiv med många personers röster. En berättelse som kretsar kring ett par huvudkaraktärer men som handlar om många, många fler. Vet inte riktigt vilken av beskrivningarna jag ska välja, alla passar in. Det enda som var lite förvirrande var just det väldigt skiftande berättarperspektivet. Det blev stört omöjligt att hålla reda på riktigt vem som hade ordet i olika kapitel, så jag struntade i det till slut och fokuserade vad som faktiskt sades. Det gjorde läsningen roligare.
Jag kan förstå att boken uppfattas som mastig, eftersom den är väldigt välformulerad och -komponerad, men om man låter boken ta lite tid och inte stressar igenom den så blir det inte ett problem. Jag gillar att inte stressläsa tegelstenar, att faktiskt låta dem följa med mig ett tag i lugn och ro.
Det känns typ som att jag sitter och skriver en halvpretentiös fragmenttext nu och absolut inte en läsbar text om mina tankar kring en roman. Och det kanske jag gör. Och det kanske inte går att skriva på något annat sätt. Och ja, jag tycker att ni slösar bort er tid som sitter här när ni kunde läsa De vilda detektiverna av Roberto Bolaño.
Eller har ni kanske redan läst den? Vad tyckte ni, blev ni lika förtjusta som jag?
Kommentarer
Postat av: Linn Vedlund
Vad rolig dina inlägg är! kommer verkligen att läsa dina inlägg igen! =P Ha en bra helg =P
Trackback