ord och inga visor

"Play the piano drunk like a percussion instrument until the fingers begin to bleed a bit."

I den första dystopin dricker man mäsk och träffar brudar

Jag inledde min dystopimånad med att läsa Toffs bok – med kommentarer av Muham Bentson. Det är en väldigt nyskriven dystopi och, kan jag tycka, lite för konstruerad.

I en ganska avlägsen framtid har Stockholm åter delats upp i öar, eftersom broarna (till exempel Västerbron som länkar mellan Hornstull och Kungsholmen) inte finns kvar. Överallt brinner stora sopberg. Man får inte läsa böcker. Klasskillnaderna är enorma. Huvudpersonen, Toff, jobbar hela dagarna och den som inte jobbar tillräckligt snabbt straffas. Hans mamma dricker mäsk för att stå ut med livet. Så blir Toff kär och börjar skriva, mer och mer skriver han. Det är absolut förbjudet och skulle inte ge honom en lindrig behandling om det upptäcktes men han känner att han måste skriva. So far, so good. Det är ett intressant scenario. Böcker är förbjudna för att ingen ska tänka efter, alla ska arbeta. Den forna tiden Innan Katastrofen (ungefär) nämns ofta och allehanda rykten om hur man levde (dvs hur vi lever idag) florerar. Dessa stycken är rolig läsning som innehåller grova kängor åt både det ena och det andra – kvällstidningarna till exempel. Vad katastrofen bestått i får man som läsare aldrig reda på, men att något har hänt är uppenbart med tanke på bl. a alla sophögar som brinner runtom i staden.

Toffs berättelse blandas med kommentarer av historikern Muham Bentson som lever än längre fram i tiden. Han analyserar Toffs berättelse som ett storverk, som litteraturhistoriker idag respekterar Dantes Den gudomliga komedin eller Dostojevskijs Brott och straff.

Stockholm heter Ståkkålm och andra lika vridna namn vimlar det av. Däri ligger ett av problemen jag har med boken. För visst är det tänkbart att språket ser annorlunda ut om flera hundra år – det gör det garanterat, snarare. Men ska man börja med det så känns det som att man måste gå mycket längre än Dixelius gjort. Tänk bara hur vårt språk skiljer sig från hur man pratade för 200 år sedan. Nåväl, jag förstår att Dixelius vill förläna boken en viss framtidslyster, men det blir nästan bara fånigt när de flesta orden är sig lika.

Jag stör mig också på att idén tycks stå före berättelsen. Men det blir kanske lätt så i dystopier. Det är uppenbarligen en idé man vill få fram först och främst. Boken gick snabbt att läsa och under läsningen blev Toffs öde viktigt för mig. På så sätt är det en fin berättelse. Har ni läst den?

Jag håller med dig om att den känns för konstruerad och så tyckte jag att bra uppslag slarvades bort.

http://mariasbokliv.wordpress.com/2010/04/14/toffs-bok-med-kommentarer-av-muham-bentson-%E2%80%93kalle-dixelius/

Det är det som skiljer Oryx & Crake från så gott som alla andra dystopier jag läst, den är så himla välarbetad. Är inte det där med språket en kritik mot att man i och med internet har börjat använda talspråk även i skrift på ett utbrett plan då? Jag har ju inte läst den där själv men det är kopplingen jag gör bara av namnet ståkkålm

Jupp jag har läst den, recenserade den på <a href="http://www.pocketblogg.se/2010/05/kalle-dixelius-toffs-bok-med-kommentarer-av-muham-bentson/">Pocketblogg</a>.

Whoops blogg.se klarar inte av html här kommer en ny länk http://www.pocketblogg.se/2010/05/kalle-dixelius-toffs-bok-med-kommentarer-av-muham-bentson/

Jag håller också med om att det kändes som att idén gick före utförandet i den här boken. Den är rätt rolig på sina ställen, och det är kul med en svensk dystopi, men jag tyckte inte heller att den höll hela vägen när jag läste den...



(När jag recenserade boken i min gamla blogg så fick jag förresten kommentarer av Dixelius själv, det kändes lite läskigt...)

MariaH: Ja, väldigt konstruerad var den. Ska genast läsa ditt inlägg!



Johanna: Åhå, oryx & cryke står härnäst på min läslista efter att jag har läst ut Hungerspelen. Ser fram emot det. Och jo, kanske är det där med Ståkkålm och många andra sådana ord, en kritik mot just internetfenomenet. Samtidigt – tänker man flera hundra år fram i tiden så borde ju nästan språket vara ännu mer "talspråkifierat", eller vad tror du? Typ att man skriver "ja tror inte d e spec krångligt men man kan ju aldri va säker sattsäga." Haha, fast en sådan bok hade å andra sidan varit ca hundra ggr jobbigare att läsa.



Beatrice: Tack för länken :)



Anna: Jo, den var rolig ibland och ibland blev jag helt inne i boken, men större delen av lästiden var det mest: "Men ååh.." Men jag tror att man har en del ambitioner och "budskap" när man väljer att skriva en dystopi, så det är säkert svårt att hitta en balans mellan budskap och berättande. I det här fallet blev det lite fel. Vad skrev Dixelius himself då? Nu blir jag väldigt nyfiken!

Thank you for sharing your stuff on blog. It is doubtless that we have similar interests. Something are very helpful to me.