Glaskupan av Sylvia Plath
Jag hittade inte min upplagas omslag genom min googling på Glaskupan. Däremot dessa tre supersnygga anglosaxiska versioner. Hursomhelst är detta en underbar liten bok. Det handlar om en ung, deprimerad kvinna som känner sig som om hon lever i en glaskupa. Hon kan inte identifiera sig med jämnåriga i sin omgivning, ens när hon får möjlighet att befinna sig i exklusiva New York-miljöer.
Istället fingrar hon på rakbladen hon vill skära sig med, tabletterna hon vill svälja i massor.
Det fullkomligen vimlar av fantastiska formuleringar och under läsningen häpnar jag titt som tätt. Här är ett exempel ("hon" i citatet är jagets mamma) :
"Vi börjar där vi slutade, Esther", hade hon sagt, med sitt ljuvliga
martyrleende. "Vi låtsas som om allt det här varit en ond dröm".
En ond dröm.
För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn,
är världen själv den onda drömmen."
För en gångs skull kan jag inte komma på något att klaga över eftersom läsningen var ren njutning. Djupt blandas med ytligt, jagfixerade tankar med sådant som händer i omvärlden. Ibland tycker jag att böcker skrivna i jagform kan bli lite långtråkiga, om de går in på alltför invecklade tankar. Men i Glaskupan hålls det djupa enkelt, formulerat i hjärtskärande fraser som den ovan. Och på så sätt känns det så mycket mer.
Trots självmordsromantiseringarna, så blir boken aldrig klyschig eller tröttsam på något sätt. Dock tänker jag ibland på att Sylvia själv ju tog sitt liv. En fin detalj jag lade märke till, var att karaktären (som ju är väldigt ung) lär sig ett nytt ord - artificiell - och sedan några sidor senare använder det ordet i sin text. Bara en detalj, men sådant bidrar till att boken känns väldigt välskriven.
Åh, vad kul det känns att ha läst Glaskupan. Nu vill jag bara läsa allt av Sylvia Plath känner jag. Ännu en kvinnlig författare att avguda, med andra ord. Läs även kommentarerna till det här inlägget, där fler Sylvia-tips kom fram.
Kommentarer
Trackback