Sallys söner av Moa Martinson
Jag blandar lite ihop Kvinnor och äppelträd med Sallys söner nu eftersom jag läste dem med såpass kort mellanrum. Böckerna har samma huvudkaraktärer (ungefär) och utspelas i samma miljö men är fristående romaner. I Sallys söner har Sally en mer betydande roll än i Kvinnor och äppelträd som är mer av en kollektivroman.
Men det är fortfarande mödorna och hur man klarar av dem alla för att man måste. Det är fortfarande oron över sönerna som är utspridda i världen. Att vara mamma och maka och husmor och kvinna och starkare än kvinnor borde vara på den här tiden. Det är Sally som skriver långa brev och undrar hur sönerna har det. Hon blir stingsligare i hemmet, det nya hemmet, hos videbonden. Hon tänker igenom sitt liv. Saker och ting förändras men på stan (byn) viskar alla lika mycket om Sally som de alltid har gjort. I bakgrunden gror historien om hennes ursprung, bondeursprunget med kvinnan som tog livet av sig och inte fick bli begraven på kyrkogården. Kvinnorna som badade alldeles för ofta och därmed väckte avundsjuka och misstänksamhet. Dessa kvinnors styrka rinner i Sallys blod. Nu tror hon minsann att hon är någon där hos bonden. Jantelagen hänger tung över allas liv. I romanen möter vi även andra karaktärer men det är som att de alla utgår från Sally och hon är medelpunkten i berättelsen.
Även den här boken är en fantastisk läsupplevelse, men jag rekommenderar att läsa den i anslutning till (efter) den föregående. Då blir den ännu bättre. Jag har lust att läsa allt av Martinson nu, verkligen allt! Det är så härligt att upptäcka nya författarskap. Men det får vänta tills när min C-uppsats är klar. Jag ska nämligen skriva precis om de här två böckerna och om Sallys roll i dem. Då är det bäst att inte förvirra hjärnan med ännu mer Martinson för tillfället. Såhär skrev jag om Kvinnor och äppelträd häromdagen.
Kommentarer
Trackback