ord och inga visor

I fallet Carl-Johan Vallgren verkar det ofta vara så att hans personlighet gör folk skeptiska till att läsa böckerna - jag har läst om fenomenet i flera bloggar. Ser man honom i intervjuer så kan han verka rätt dryg och självgod. Personligen tycker jag bara att det är befriande med någon som trotsar den svenska jantelagen och vågar stå för att han gillar sin bok. Jag undrar lite vem som ska gilla boken om inte författaren själv gör det? Annars är kutym att skruva lite generat på sig när en programledare överöser ens bok med beröm. Man ska tydligt visa att man minsann inte sitter på sina höga hästar, oh nej. Det gör inte Vallgren. Jag såg en intervju med honom för några år sedan, när hans senaste bok Kunzelmann & Kunzelmann precis hade kommit ut. Då deklamerade han att han ansåg den vara en världsroman.

Senare visade sig att det var just detta uttalande (som jag tyckte var rätt befriande när jag såg intervjun) som gjorde det svårt för mig att slappna av under läsningen av romanen. Jag väntade litegrann på det där världs- i det hela. Men men. Det jag vill ha sagt är: låt inte Vallgrens självgodhet stoppa er från att läsa hans romaner.