Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
Men man ska ju inte döma en bok efter dess omslag, och tur var det väl att jag inte gjorde det den här gången. För jag har mycket att säga om Hundra år av ensamhet.
Boken är en släktkrönika över släkten Buendìas historia, den ensammaste av alla släkters, som sträcker sig över hundra år. Och ändå händer allt på samma gång, som om dessa hundra år alla ägde rum parallellt. Som läsare gör det mig förvirrad och ändå fascinerad, jag kommer på mig själv med att då och då under läsningen fundera över hur mycket tid García Márquez måste ha spenderat med att göra upp något slags schema över det han ville skriva, för att hålla isär alla karaktärer och händelser - och för att kunna koka ihop dem till en enda lång levnadshistoria.
Det finns både för- och nackdelar med boken, som är fin på väldigt många vis. Språket är stundtals lite för komplicerat konstruerat, något som gör att jag tappar bort mig helt om jag så bara skummar ett par rader. Dessutom är namnförvirringen total. Det är nämligen så, att nästan alla personer i boken heter Aureliano eller José Arcadio. Samtidigt kanske det inte spelar så stor roll egentligen, särskilt inte med tanke på att allt på ett sätt hör samman och händer på samma gång. Men det gjorde att jag ofta under läsningen, inte visste om det var den Aureliano som stupat i många krig eller den som varit med om helt andra saker som det pratades om.
Det här är en av de böckerna vi läser i magisk realism-kursen, och på det planet gör den mig inte besviken. Full av övernaturligheter, som spöken, människor som blir 120 år gamla, och sjukdomar som kommer för att sedan lika raskt försvinna. Det är en väldigt kompakt berättelse, och såväl språket som det pyttelilla typsnittet och namnförvirringen bidrar till kompaktheten. Inget man läser för att koppla av i hängmattan, kanske. Eller så är det just vad det är, eftersom boken i sig utgör ett universum som stannar just inom boken. Men som också kan kopplas till verkliga händelser, länder och orättvisor. Den avskilda byn Macondo är kanske bara en saga, eller så finns den på många ställen runtom i världen.
Jag är inte överväldigad, som jag kanske trodde att jag skulle bli, men överlag tyckte jag mycket om boken. Sagokänslan, hur det händer saker hela tiden och ändå står allt stilla, hur boken slukar en som en riktig saga.
Likheterna mellan Hundra år av ensamhet och Andarnas hus som jag läste häromveckan, var så slående att jag nästan blev lite besviken på Andarnas hus. Men läser man dem med lite mellanrum i tiden, så är de bägge riktigt bra.
Nu ska jag åter gräva ner mig i den hemtenta som ska vara inlämnad på fredag.
Vad tycker ni om boken?
Har du läst "Bellefleur" av Joyce Carol Oates? Även den en maffig släktkrönika med inslag av lite övernaturligt, men kanske inte lika svårläst som Marquez gissar jag utan att ha läst Marquez. Anyway var jag väldigt förtjust i "Bellefleur"!
Hundra år av ensamhet läste jag också på litteraturvetenskapen - och jag njöt hela vägen igenom den. Räknar den som en av de absolut bästa böcker jag läst. Jag tyckte mycket om det där flödet av händelser och personer (minns också det där att flera heter ungefär eller exakt samma sak).
Andarnas hus läste jag inte på kursen men hade läst tidigare, Allende är lite blek jämfört med Garcia Marquez, det tror jag att jag tyckte i alla fall.
Lycka till med hemtentan!
Magix: Nej, den har jag faktiskt inte läst! Tack för tipset, tvivlar inte ett ögonblick på att jag kommer bli förtjust i den jag med, med tanke på att det är jco vi snackar om :)
Hermia: Jo, men det var en väldigt härlig bok. Fast nog inte en av de bästa jag har läst, även om jag tyckte mycket om flödet precis som du.
Ja, alltså jag läste Allende INNAN Marquez och då blev jag ju helt fascinerad. Men att läsa Hundra år av ensamhet efteråt fick det verkligen att kännas som att hon hade kopierat honom rakt av, men ändrat huvudkaraktärerna till kvinnor. Ändå håller jag fast vid min första känsla att jag gillade Andarnas hus för sig. :)