ord och inga visor

Jag tror vi alla har dem - böcker vi någon gång har börjat läsa, och sedan av någon anledning inte läst ut. Jag syftar inte på de böcker som man lägger ner för att de faller en så lite i smaken att man helt enkelt inte orkar mer. Jag pratar om de där böcker som man ibland noterar i bokhyllorna, och som då får en att tänka: Ah, den där måste jag läsa ut. Någon gång. Jag tänkte faktiskt outa mina, så kanske jag läser ut dem när man minst anar det. Dessa är alltså de böcker jag inte tyckt illa om men ändå inte läst ut än (och inte för tillfället aktivt läser):

Den femte sanningen av Doris Lessing - detta är den senaste jag gjort såhär med. Jag började läsa den på landet i somras och tyckte i början att den var seg, men kom sedan in i den och blev nyfiken på att läsa vidare. Av någon anledningen valde jag sedan ändå något annat emellan. Och nu har jag tagit bort den från min "Det här läser jag just nu"-avdelning här i bloggen. Det kändes fjantigt att låta den stå kvar där när jag faktiskt inte öppnat den på över en månad. Men jag vill absolut läsa ut Den femte sanningen, den verkar ha sina ljuspunkter. Även om de kanske inte är så många som man kunde önska (hittills).

Pompeji av Maja Lundgren lade jag visserligen ner just för att jag inte kom in i den och kanske inte var överförtjust i den. Men jag betraktar den ändå inte som en dålig bok, utan tror bara att den skulle passa mig bättre vid ett annat tillfälle. Jag vill absolut läsa klart den.

De välvilliga av Jonathan Littell tog jag också med när jag skrev om mina olästa tegelstenar (det blev två inlägg). Men faktum är ju att jag har läst ett par-trehundra sidor i De välvilliga. Jag tyckte att den var välskriven och intressant. Men lade faktiskt ner den för att den är FÖR tegelstenig. FÖR många sidor och FÖR mycket innehåll på varje sida. Jag känner dock redan nu på mig att jag kommer gilla den massor om jag läser ut den. Även om den utspelas inne i hjärnan på en andra världskriget-nazist. Det är väl just det som gör De välvilliga så fascinerande, att någon (författaren) gjort ett försök att ta sig in i en sådan galen hjärna.

Fallen av Joyce Carol Oates började jag läsa hos mina föräldrar för några jular sedan och fullkomligen SLUKADES in i. Jag ser nu att jag hann så långt som 372 sidor (av totalt 487), så jag kan inte förstå varför jag lade ner. Jag minns den som välskriven och bra. Trots att den handlade om vattenfall, och det är det titeln syftar på och inte fallen som i att man har fallit och alltså är fallen. Blev lite besviken när jag insåg det först. Eh. Hoppas att ni hängde med där.

På drift av Jack Kerouac har jag också läst ungefär halva. VARFÖR läste jag inte ut en såpass klassisk och nyskapande, cool bok? Jag har fascinerats mycket av beat-kulturen och blivit personligen tipsad om alla tiders road trip-bok av många personer, men ändå alltså inte läst ut den än. Jag minns inte om jag tyckte den var tråkig eller om något annat bara kom emellan. Troligen det senare.

Maken av Gun-Britt Sundström tyckte jag så mycket om, just för att den utspelades i Stockholm på 70-talet. Mitt i kvinnans verkliga frigörande, universitetsstudier blandades med kärlek och säkert massa annat intressant. Det var dessutom en bokcirkelbok och jag minns den som välskriven och allt, så även här råder ett stort frågetecken. Och en förhoppning om att någon gång läsa boken igen/läsa klart den.

Blecktrumman av Günter Grass var också hur annorlunda och bra som helst. Den minns jag däremot varför jag lade ner. Det var nämligen så att jag läste Litteraturvetenskap B och hade magisk realism som fördjupningskurs. Jag kan meddela att magiskt realistiska böcker ofta är väldigt tjocka och det var en del att hinna med på de där knappa höstveckorna. Alltså fick denna (och tyvärr flera andra på litteraturlistan) stryka på foten ungefär halvvägs.

Det uppstår förstås ett dilemma med sådana här böcker som jag inte haft något emot men ändå av ofta outgrundliga anledningar slutat läsa. Ska jag läsa om dem från början eller ta vid där jag slutade (för ibland tre år sedan)? Antagligen är det väldigt orättvist att plocka upp en bok flera år senare och tro att man ska minnas vad man läst sist. Det resulterar förmodligen i att man lägger ner boken igen. Å andra sidan är det jobbigt att plocka upp en bok man nästan tycker att man har läst och börja om från början. Men det är nog så man får göra.

Har ni också några böcker ni ämnar läsa ut? Outa dem, vet jag!