Poesijulkalender, lucka 14
Idag kommer en bit ur en dikt av Bruno K. Öijer, som jag länge haft en eller annan bok av men inte läst mycket sedan i gymnasiet. Nu har jag blivit påmind igen. Det är jag glad över, för titta hur bra det kan bli när Bruno har ordet (minns det jag har sagt om att det inte måste förstås eller analyseras, bara njut ordflödet!) :
jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna, den osynliga bollen
jonglören tappade och spökets dun i
spädbarnets kudde, jag var livsberusningens
taxikö utan körningar, det genomvåta
huset som knackade på och steg in, kvinnan
som pressats av söndagar och
rymdavfall, jag var en antik värld
med cigaretter av porslin, kombinationen
till den andra sidan
i kassaskåpssprängarens blick, jag var
slutet på en långtråkig film, landskapsmålningens
ljus som torkat och flagnat av, jag var
människan med ensamhet till
för- och efternamn och spådd lägga en väg
ut härifrån, spådd att
bli spådd, spådd syssla
med sånt som flimret av vita lakan
vecklade från pol till pol
...
Jag hoppas ingen blir arg på mig för att jag publicerat detta och jag hoppas att det kan få er att läsa denna magnifika poet, för det är han värd! Detta var en del ur dikten Skisser till ett av dödens tal. Var det inte fantastiskt? Jag blir inspirerad av öset, att dikten bara fortsätter och fortsätter och aldrig saktar ner.
jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna, den osynliga bollen
jonglören tappade och spökets dun i
spädbarnets kudde, jag var livsberusningens
taxikö utan körningar, det genomvåta
huset som knackade på och steg in, kvinnan
som pressats av söndagar och
rymdavfall, jag var en antik värld
med cigaretter av porslin, kombinationen
till den andra sidan
i kassaskåpssprängarens blick, jag var
slutet på en långtråkig film, landskapsmålningens
ljus som torkat och flagnat av, jag var
människan med ensamhet till
för- och efternamn och spådd lägga en väg
ut härifrån, spådd att
bli spådd, spådd syssla
med sånt som flimret av vita lakan
vecklade från pol till pol
...
Jag hoppas ingen blir arg på mig för att jag publicerat detta och jag hoppas att det kan få er att läsa denna magnifika poet, för det är han värd! Detta var en del ur dikten Skisser till ett av dödens tal. Var det inte fantastiskt? Jag blir inspirerad av öset, att dikten bara fortsätter och fortsätter och aldrig saktar ner.
Kommentarer
Trackback