ord och inga visor

Nu var det längesedan någon annan boktipsade här i bloggen. Det här är alltså lite av en bubblare. Den som tipsar känner jag till som 200stegtill på twitter. Han bloggar även, som han själv säger, "om politik och såna grejer" på den här adressen. Han beskriver sig som en "medelålders villaägande statstjänsteman boende i Örby, Stockholm, med flera barn och en fru." Här är hans boktips:

Niklas Rådström förklarade i mitten av 2000-talet i olika sammanhang att han under en period mått dåligt. Man förstod att han, som man sa förr, hade problem med nerverna. Att han mådde psykiskt dåligt. I efterhand har Rådström berättat att händelser från förr trängde sig på.

I hans självbiografiska bok En handfull regn från 2007 får vi veta vilka. Men det handlar inte om hans relation till den berömda pappan Pär Rådström, utan om den till skolkamraten Bengt. Jag har läst Rådström d.y förr, men aldrig så närvarande eller med en så rak och knivskarp prosa.

I En handfull regn, som jag läste i somras i ett soligt franskt medocskt Soulac sur Mer, möter man andraklassaren Niklas som flyttar med sin mamma från gårdshuset på Östermalm till kvarteren runt Sofiaskolan på Södermalm. Rådström visar i all nakenhet upp sin vänskap med Bengt och vägen mot katastrofen. Läsaren möter dessutom ett annat Södermalm än det vi ser idag. Ett hårt och fattigt Söder på sextio- och sjuttiotalet, delvis befolkat av människor som inte såg sin framtida roll och vilka konsekvenser detta kunde få. "Ett söder som en överlevande förälder i min sons klass Sofiaskolan 1996 vittnade om. Vi hade flyttat till kvarteren öster om Renstiernas gata bara något år innan Matkultur slog upp sina dörrar på Erstagatan. Hon sa att många av hennes klasskamrater inte fanns längre." Den samlade litteraturen är full av beskrivningar av hur svårt det är att hjälpa de som har det svårt och hur de inte sällan ens ger en chansen att hjälpa. Det gör inte Rådströms självbiografi mindre angelägen. Vi måste alltid påminnas om att ha känslotentaklerna ute för att känna av hur det är med våra närmaste och vänner. Man vill ju inte stå där sen med det ogjorda kvar.

Har ni läst boken?

Idag är det Åsas tur att boktipsa. I vanliga fall bloggar hon roligt och bra här, om böcker förstås. Hon tipsar dessutom om en bok av en av mina favoritförfattare, kära Selma så det är extra fint. Just hennes tips har jag dock inte läst än, har ni? Här kommer texten:

Knepet är att få rätt berättelse i händerna vid rätt tillfälle i livet – då uppstår magin. Jag hade läst Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien tidigare, som femtonårig. En femtonåring med något begränsat känsloregister, om jag ska vara helt ärlig. Och historien lyfte begripligt nog inte riktigt då, istället blev jag mest förbannad. Den här sommaren slog den hjärtskärande berättelsen om Jan i Skrolycka, en man som arbetat hårt i hela sitt liv men aldrig fått älska på riktigt förrän dagen hans dotter föds, an precis rätt strängar i mig.

Jan är bokens huvudperson och han lever tillsammans med Kattrina på en liten gård där dagarna och åren passerar under hårda arbetspass. Paret får så småningom en dotter som Jan till en början inte alls ser fram emot att få ta hand om, men efter att han hållit den lilla flickan i sin famn för första gången så är hon allt för honom. Hans liv har fått en mening tack vare henne. Barnet döps efter själva solen och får därmed namnet Klara-Fina Gulleborg, ett namn som givetvis är lika ovanligt som den närmast självutplånande kärleken från fadern.

Klara-Fina växer upp och kan i sin fars ögon inte göra något fel. En dag passerar en handelsman förbi gården och med sig har han ett stycke vackert rött tyg som skulle passa utmärkt som klänningstyg åt den vackra flickan. Då familjen inte har råd att betala för tyget får de det som gåva. Detta blir början till familjens sönderfall. De övriga byborna stör sig på Klara-Finas uppsyn och tycker att familjen satt sig på alltför höga hästar.

Något senare hamnar familjen i ekonomisk knipa och Klara-Fina som hunnit bli vuxen bestämmer sig för att åka till Stockholm för att tjäna ihop pengar till sina föräldrar så att de ska kunna behålla gården. Den dag dottern lämnar hembygden upphör i princip kontakten mellan henne och föräldrarna. Ett brev kommer med pengarna de behöver för gården, men personliga hälsningar saknas såväl som information om livet i huvudstaden. Kort därefter börjar rykten om att Klara-Fina fallit i olycka, det vill säga har prostituerat sig, florera hos de skadeglada invånarna i byn. Informationen blir för mycket för Jan, som börjar sjunka djupare och djupare in i galenskap på grund av sin sorg och saknad. Han inbillar sig att han är kejsaren av det lyckliga landet Portugallien och att hans efterlängtade dotter är kejsarinnan vars återkomst alla inväntar. Byborna spelar med i dessa vansinnigheter, stundtals för sin egen underhållning, stundtals för att de inte vet någon annan råd.

Slutet är, som ni alla förstår, så innerligt, hjärtskärande sorgligt att jag närmast ville slita mitt eget hjärta ur bröstet för att slippa uppleva eländet.

Har du inte läst den – gör det! Har du läst den – läs den igen! Har du läst den flera gånger – se filmatiseringen med fantastiska underbara Ingvar Hirdwall i huvudrollen som Jan i Skrolycka och med regi av Lars Molin och gråt sådär ohejdat som bara en berättelse om faderskärlek kan få dig att göra.

Idag är det Elizabet Westerlunds tur att boktipsa. Hon får presentera sig själv och under följer hennes text:

Elizabet Westerlund är jag – en arbetssökande skribent/grafisk designer/webbdesigner. Bloggar gör jag på min egen hemsida: http://www.elizabet.se/blogg men även på en blogg för ett nischat särintresse – http://bibliotekskort.wordpress.com

På högstadiet upptäckte jag mitt stora intresse för ord vilket gjorde att jag kunde sitta i timmar och handskriva mina följetonger. Under ett av de skrivarläger jag deltog i kom jag dock i kontakt med poesi – vilket var mig främmande men också spännande. Gymnasiet var en turbulent period vilket fick mig att skriva ännu mer och då framförallt poesi. Den poesi jag då läste var dock koncentrerad till nutida poesi på forum som sockerdricka och helgon. Skolans bibliotek hade under en period dock försäljning av böcker – en blandning av litteratur som ingen längre ville läsa och som tog plats för de nya böckerna. Det var när jag bläddrade igenom olika böcker som jag hittade en diktsamling – vilket är den enda diktsamling jag regelbundet återkommer till. Utan att direkt veta varför jag fascineras.

Diktsamlingen i fråga heter Dikter och prosa av Kerstin Söderholm och gavs ut 1974 av Norstedts. Kerstin var finlandssvensk (vilket kan vara en anledning till att jag gillar det då hälften av mig är tornedaling och jag har finskt påbrå) och han ge ut ett par diktsamlingar innan hennes död 1943.

Hennes dikter är i basen naturlyrisk men skrivet på ett sådant sätt att jag som aldrig haft intresse för natur vill läsa hennes texter om och om igen. Det är starka känslor som kommer fram i hennes dikter och som gymnasiestudent drogs jag in i det.

En själ kom till mig inatt,
Den var en naken mun
den var en osagd fråga.

När natten var som mörkast

hörde jag två ord:

”Finns du?”

Och sedan som en andhämtning
”Du som blödde mitt blod
- du som tog emot min skuld
-finns du?
Vem var jag?
Vad vill jag?
Var jag till i en annan,
som inte var jag?”

Och jag pressade läpparna till sår
för att sända ett svar
- men det nådde inte fram

Då slocknade en blomkalk
i den djupaste skogen.

I exemplet ovan, en av de dikter som jag har läst mest är naturen i bakgrunden av hennes existensiella frågor. Dikten är starkt religiös och i min tolkning rör det sig om en dikt från Guds eget perspektiv – en person som är religiös börjar plötsligt tvivla på Guds existens. Detta innebär en stor ångest för personen. Gud försöker sedan svara personen för att lindra dennes tvivel och kval men utan att svaret kommer fram. Att en blomkalk, eller i mina ögon ett slags ljus, slocknar betyder för mig att personens tro dör när Gud inte kan ge svar. Och när tron dör försvagas personen och slocknar, det blir mörkt i den djupaste skogen, alltså i personens liv.

Även om jag som gymnasiestudent kanske inte analyserade och tänkte dessa tankar var det någonting med orden som fick mig att fastna och läsa om den flera gånger. En igenkänning, någon slags tröst. Som barn med troende mor och morföräldrar brottades jag själv med om jag trodde eller inte. När det var jobbigt hade det varit skönt att ha någon att vända sig till. Idag klassar jag mig inte som kristen av den anledningen – men de existensiella frågorna är ändå desamma. Vem är jag, vad är jag, vad vill jag? Finns jag för någon annan? Finns det något högre väsen som tar hand om människorna? Ännu idag har jag inte kommit fram till något svar och jag har inte kommit närmare ett svar. Däremot hjälpte diktsamlingen av Kerstin Söderholm mig på många sätt. Den fick mig att öppna ögonen för att läsa poesi och den gav mig igenkänning. Därför kände jag mig tvungen att skriva om denna relativt okänd poet, som borde höjas till samma skyar som Edith Södergran m.fl.

Med andra ord – läs Kerstin Söderholm!

Idag är det Josefina som boktipsar. Hon finns på twitter och tipsar också om det här och det här. Varsågoda, hennes text:

Jag heter Josefina och jag gillar böcker - att läsa, äga, det estetiska och att ge bort. Adlibris kan vara lite som knark ibland. Men billigt. Bäst är Söderbokhandeln och Papercut. Det händer att jag väljer på konvolut. Jag är kulturvetare och har läst litteratur och media/kommunikation, men jobbar med reklam och är vän av ordning. Jag gillar listor. Och att läsa innan jag går upp på morgonen. Jag vill bli författare, men har inga skrivarambitioner. Eller så är det historien som saknas mig. Så länge fortsätter jag att läsa - högt som lågt. Ibland mycket och ibland inget alls. Det går i skov. Sommaren är min bästa tid. Och rent definitionsmässigt är det ju fortfarande sommar så ett litet urval i korthet, tre snabba om vad jag bl a har läst nu i sommar och tre snabba om vad jag bl a vill läsa i höst.

Jag gör en lista...

1. Tre apor - Stephan Mendel-Enk som debuterade med Med uppenbar känsla för stil analyserar inte manlighet denna gång utan berättar kort och koncist, men ändå väldigt finstämt, om tre generationer av en judisk familj i Göteborg. Sekularisering och tradition jongleras med allvar och humor. Och att fundera på om en Dumleklubba är koscher känns plötsligt väldigt självklart. Och inte helt enkelt.

2. Food Noir - en svart liten bok där Mons Kallentoft som inte bara är deckarförfattare utan även en väldigt hängiven och kunnig matskribent har samlat ett antal av sina artiklar om just MAT. Och allt man vill är att äta. Och resa. Det är lite som ett program av Solens mat. Men i bokform och utan Bo Hagström. Det letas vit tryffel i Italien, det talas med stjärnkockar i Baskien i jakten på den stora matupplevelsen. Det handlar om råvaror, om tradition, förnyelse och gastronomi, men också om politik och kultur. Det är inte en bok om dålig djurhållning skriver Kallentoft, eller om hur köttindustrin påverkar miljön. Det är en annan bok. Viktig den med. Jag fick låna och läste boken inför sommarens resa till just Baskien och San Sebastian - den stad med flest trestjärniga restauranger per capita i hela världen - och sveptes med.

3. Easter Parade - precis som med Revolutionary Road tror jag Easter Parade, Richard Yates roman från 1976 som följer systrarna Emily och Sarah i fyrtio år, skulle göra sig fint som film. Det är lite pastelligt, det är yta, den amerikanska drömmen och ständiga besvikelser. Men det är snyggt och precis beskrivet, med fingertoppskänsla och närvaro. Man tycker lite illa om karaktärerna men vill inte sluta läsa. Det skulle nog inte vara historien i sig, så mycket som den kvarvarande känslan efter att eftertexterna rullat, man skulle minnas. Kanske en känsla av att du själv kom undan, fri att förvalta livet bäst du vill, medan de du lämnade kvar bakom dig i salongen, i boken, inte lyckas befria sig från sina egna öden helt. På så sätt är det kanske lite feel good ändå. För vissa. Eller bara ytterligare en livslögn dirigerad av Yates.

Och i höst...

1. One Day av David Nicholls
2. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami
3. Just Kids av Patti Smith

Nu börjar det kännas fjantigt att kalla detta för sommartips. Man behöver trots allt både halsduk och kofta för att våga sig ut i huvudstaden för tillfället, vilket inte brukar vara ett kännetecken för sommaren. Så jag väljer att kalla det bara för boktipsare i största allmänhet. Det gör också att detta projekt kan återkomma då och då, när någon vill tipsa om böcker. Kul va?

Idag är det Boktokig som tipsar. I vanliga fall bokbloggar hon här. Varsågoda, hennes text:



Mitt tips för en slapp sommardagsläsning är Persikosommar av Jodi Lynn Andersen. Det är en härlig bok om tre tonårstjejer. De är mycket olika personligheter. Det handlar om smarta men vilda Murphy, som har växt upp på en husvagnscamping med sin mamma. Det handlar också om hemskolade Birdie, vars pappa äger en konkurshotad persikoodling. Dessutom handlar det om Leeda, Birdies populära och rika kusin, som har en mamma som inte ser henne. De tre tjejerna lär känna varandra under sommarlovet, som de alla av olika anledningar tillbringar på persikoodlingen. Det här är en sådan där mysläsningsbok, som man bara inte kan låta bli att läsa och tycka om.

Visst är det höstigt ute? Jag har dragit på mig en rejäl förkylning, så för mig känns hösten i allra högsta grad närvarande. Men jag fortsätter att publicera era fina sommartips tills de tar slut. Som jag skrev häromdagen - de funkar ju faktiskt lika bra som höstläsning. Idag är det Anna Gustavsson som tipsar. I vanliga fall bokbloggar hon på Annas bokhylla. Anna tipsar om en författare, som även jag älskar (och tillägnade ett inlägg här). Varsågoda, här kommer Annas text:

Jag har inte läst en bok av Johanna Nilsson på fyra år. Ändå vill jag påstå att hon är en av mina absoluta favoritförfattare.

Jag blev glad, ledsen och förbannad. Allt i en enda röra. Och det är ju så böcker ska vara, de ska väcka känslor! Johanna Nilsson har förmågan att skapa karaktärer som känns verkliga och berättelser som fångar mig.

En av hennes senaste romaner är De i Utkanten älskande, som jag fick i present av min dåvarande flickvän när jag låg hemma med en rejäl förkylning våren 2006. Inte så att jag har ett extremt bra minne, men boken har ett meddelande på insidan av pärmen. Jag plöjde igenom den direkt, den tog slut alldeles för fort. Både med tanke på att förkylningen inte var över och att jag inte ville släppa berättelsen än. Det är en sådan bok som jag sedan försökte tvinga på alla i min omgivning, på samma sätt som jag nu förordar Oryx & Crake av Margaret Atwood till alla som frågar om ett boktips.

Vissa av Johanna Nilssons romaner är mer utpräglade ungdomsböcker, andra kan passa en bredare målgrupp. Om vi väljer att förstå begreppet unga vuxna som att böckerna kan passa både unga och vuxna så vill jag hävda att dessa böcker är skrivna för just unga vuxna.

I sommar ska jag läsa De i Utkanten älskande igen. Det är dags att prova om den är lika bra några år senare och även utan förkylning.

Vad tycker ni om Johanna Nilsson?

Idag kommer boktipset från Jenny Forsberg. Hon är språkkonsult i svenska i sitt eget förtag Klartext. Hon är också författare och bloggar om det på Jennys författarblogg. Här kommer hennes text:



Jag har läst en hel del må bra-böcker och självhjälpsböcker. Oftast plockar jag något tips här och där, läser vissa delar översiktligt, håller med om ett kapitel men dissar ett annat helt och hållet. Men Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma köper jag nästan förbehållslöst. Så varför är jag så såld på den här boken? Jag tror att det framför allt beror på följande orsaker:

1 . Boken är inbäddad i en historia. Den är skriven som en roman om en framgångsrik advokat som bränner ut sig och verkar försvinna från jordens yta i något år. Han kommer tillbaka som en ny människa: friskare, lyckligare och till och med yngre – åtminstone kroppsligen. Att det finns en historia att följa ger boken en annan dimension än de vanliga självhjälpsböckerna.

2 . När advokaten kommer tillbaka till civilisationen har han bott hos munkar i Himalaya. Munkarna har lärt honom de nya kunskaper, som han nu för vidare till bokens berättare – och till läsarna. Den här bilden tilltalar mig – jag sväljer med hull och hår att det inte bara är författaren Robin Sharma som sitter och ljuger ihop klokskaper, utan att de kommer från munkarna.

3 . Bokens kärna, det som gör att jag läser den om och om igen, är ett antal levnadsregler. Även reglerna är inbäddade i en historia. Historien är runt tio rader lång och inkluderar bland annat en sumobrottare, en trädgård och en röd fyr. Varje föremål representerar en levnadsregel. Om man vill kan man memorera berättelsen och använda den för att komma ihåg reglerna. Å, vad jag gillar den typen av minnesregler!

4 . Levnadsreglerna är så pass nära det liv jag själv lever att jag nöjt kan tänka för mig själv ”ha ha, det där gör jag redan” när jag läser många av råden i boken. Det gör att steget är kort till att göra även de saker jag inte gör idag (eller i alla fall inte gjorde när jag började läsa boken).

Vad har boken för nackdelar då? Möjligtvis framställs bokens berättare – en kollega till advokaten som hittade lyckan i Himalaya – som lite väl korkad. Ibland förstår han inte de mest uppenbara samband. Kanske är det för att jag som läsare ska få känna mig smart, men jag tycker inte riktigt att det fungerar. Dessutom finns det faktiskt ett råd som jag vägrar att ta till mig: att bara sova sex timmar per natt. Sömnforskarna brukar hävda att de flesta av oss behöver sova klart mer än så och själv tänker jag fortsätta med mina sovmorgnar.

De flesta böcker läser jag från början till slut. Om de är riktigt bra läser jag kanske om dem också. Men den här boken tänker jag aldrig sluta läsa. Ibland läser jag den från början. Ibland läser jag någon mening som jag har markerat. Ibland läser jag ett visst kapitel. Men jag läser boken. Om och om igen.

Har ni läst boken?

Idag är det exlibris-cias tur att sommartipsa (även om det kanske inte är så somrigt längre - om inte annat kan ni se de återstående tipsen som hösttips!) Här kommer hennes inspirerande text:

Never judge a book by its cover kan vara sant på så många sätt. Men mot den ordagranna betydelsen vill jag protestera. Det är förvisso sant att en boks utseende för det mesta inte är det viktigaste för läsupplevelsen, men å andra sidan kan det göra den så mycket bättre!

Jag köper nästan bara böcker jag läst om eller blivit tipsad om tidigare från internetbokhandlar. Det är ett resultat av att jag läser väldigt många bokbloggar och väldigt få baksidor. Men det händer lite då och då att jag spontanhandlar en bok från hyllan bara för att den är så fin! Ett exempel är Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik som bara ropade efter mig. I och med att jag inte tittar på baksidan visste jag inte vad jag hade att vänta mig, men det var en bok som var skriven för mig, jag älskade den!

Idag är det Fiktiviteter som gör mig den äran att sommartipsa i min blogg! Hon beskriver sig såhär:

Jag som till vardags skriver på Fiktiviteter heter Helena och är en för tillfället arbetslös bibliotekarie, snart färdig doktorand och småbarnsmamma. Jag bloggar gärna om vampyrböcker men lyckas läsa och recensera mycket annat också. På Fiktiviteter försöker jag bjuda på en blandning av det mesta som har med böcker och kultur att göra.

Här kommer Helenas text:

När man gör ett sånt här blogginhopp, och agerar sommarvikarie, vill man ju göra ett gott intryck. Man vill inte tipsa om böcker som folk sen tycker är skit eller på något annat sätt uppröra någon… Så jag kör med säkra kort här och tänker tipsa om några riktiga favoriter för hängmattan som ingen kan bli besviken på – garanterat.

Per Anders Fogelströms stad-serie (som inleds med Mina drömmars stad) tillhör definitivt mina största läsupplevelser och är dessutom en läsning som jag gärna gör om och om igen. Till en början är huvudpersonen Henning som kommer vandrande till Stockholm i slutet av 1800-talet och mer eller mindre promenerar in i det nya århundradet full av hunger och förhoppningar. Livet blir inte riktigt som han tänkt sig – hela världen förändras framför hans ögon. Genom serien får vi sedan följa Hennings dotter Emelie och hennes närmaste. För alla som bor i Stockholm och vill få en bild av hur staden växte fram borde stad-serien vara ett måste men den berättar också berättelsen om dagens samhälles framväxt på ett enkelt och helt fantastiskt känsligt sätt vilket gör den allmängiltig och relevant också idag och för alla.

Elsie Johansson har också skrivit en serie om ett Sverige som inte längre finns men som ändå är ständigt närvarande. Hon har skrivit våra mödrars- och mormödrars historia. Eller det som skulle kunna vara deras historia. Hennes serie om Nancy handlar på ett djupare plan om kvinnoskap i Sverige från 1940-talet och framåt. Serien inleds med Glasfåglarna som följs av Mosippan och Nancy. Johansson skriver förvisso om en rad rätt kantiga karaktärer som är svåra att bli förälskad i, de väcker dock nyfikenhet och snart upptäcker man att de smyger under skinnet på en och på något sätt hittar sig en plats djupt inne i läsarhjärtat.

Tips på sammanlagt åtta fantastiska, omtumlande och, skulle i alla fall jag vilja säga, allmänbildade böcker såhär på ett kick är väl inte det sämsta? Men vill ni inte ägna just den här sommaren åt att fördjupa er i den svenska historien och den lilla människan mitt i så finns det ju annat. Kick Ass-Sookie Stackhouse kanske eller monstervampyrer i The Strain, ett Joyce Carol Oates-drama eller flickor med glasfötter? Titta förbi Fiktiviteter för mer tips på bra läsning!

Åh, så sugen jag blev på att läsa Fogelströms serie (som jag blivit tipsad om förut). Har ni läst någon av böckerna/författarna som Helena tipsar om?

Idag är det Nina Åkestams tur att boktipsa. Nina har en riktigt bra och inspirerande reklamblogg (som man kan läsa även om man inte råkar jobba med reklam), Not another planning blog, som jag tycker att ni alla ska läsa. Hon är dessutom duktig copywriter på en stor reklambyrå. Här är hennes text:

Jag jobbar med reklam. I vår branschtidning Resumé, som alla älskar att hata, finns varje vecka en liten liten ruta längst ner i högra hörnet där någon får tipsa om reklamkampanjer som de gillar och ogillar, under rubriken Kanon och Kalkon. Det kan tyckas trivialt. Men faktum är att ingen arbetsuppgift ger så mycket ångest hos vanligen erfarna, produktiva och kreativa människor. Tänk om jag råkar kalkona min kompis/svågers/regissörs flickväns kampanj? Tänk om det jag kanonar inte når fler än skaparens 428 Facebook-kompisar?

Riktigt så illa är det inte med de här boktipsen. Den ena författaren är död, så han kan varken glädjas eller ta illa upp. Den andra är en påhittad person som skrattar hela vägen till banken och antagligen ger blanka fasen i vad jag tycker. Alltså kommer här två tips; en bok som du verkligen borde läsa, och en som du hellre kan använda som huvudkudde eller en mycket liten pall.

Kanon: Summer Crossing, Truman Capote



Det var mitt i juli och bedrövligt varmt i New York när jag gick in i en bokaffär, köpte en hemgjord lemonad och fogade mig till raden av ensamma pretton med näsan i varsin bok. Kanske är det den allra mest perfekta inramningen till den här pamflettliknande skriften, som är Capotes första. Manuskriptet hittades först för ett par år sedan, och efter mycket om och men bestämde sig Capote's förvaltare för att ge ut boken postumt, även fast han tror att författaren själv inte alls hade gillat det.

Det tycker jag verkar konstigt, för det är en alldeles underbar liten historia. 17-åriga Grady lämnas ensam i en gigantisk lägenhet på Upper East Side när familjen åker till Europa över sommaren. Det är 40-tal och allt är kvävande, från hettan i parken till samhällets normer om hur en ung kvinna bör bete sig. Grady lever på cigaretter och Coca-Cola och tycker att alla är dumma i huvudet, tills hon träffar en helt vanlig men ganska osympatisk kille från Brooklyn. Det är skitigt och bedrövligt och ändå vill man bara vara där. Lite liknande Patti Smiths bok Just Kids, fast i en annan tid.

Kalkon: Paganinikontraktet, Lars Kepler



Nej nej nej. Jag har inget principiellt emot deckare och jag försöker inte vara fin i kanten. Jag kan till och med motvilligt erkänna att jag gillade både Da Vinci-koden och Milleniumtrilogin. Den här boken är precis likadan; det är många sidor, skrivet som ett filmmanus och förbaskat mycket blod. Tyvärr finns ett stort problem: Det är inte det minsta spännande. I första scenen i första kapitlet sitter bokens hjältinna i en TV-soffa och försöker sätta dit företag som jobbar med vapenexport. Sen försöker någon mörda henne, och 500 sidor senare får man reda på att det hela handlar om vapenexport. Författarna kämpar så gott de kan med att slänga in fioler och mutbrev och djävulskontrakt, men det har tyvärr ingenting med historien att göra. Den berömda Cederquistska cirkeln har aldrig varit så sluten.

Har ni läst Joan Didion?

Idag gör Linda Skugge mig den äran att boktipsa. Hon behöver antagligen ingen närmare presentation men personligen kan jag säga att jag älskade hennes böcker när jag var tonåring och läste dem sönder och samman. Jag har för mig att Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad, Saker under huden och Det här är inte en bok var mina absoluta favoriter. Jag och min vän Bea läste dem hundra gånger om och tyckte att Linda var det häftigaste man kunde vara. Numera bloggar Linda här och driver en rad framgångsrika projekt som ni säkert känner till, däribland Vulkan. Här är hennes sommartips:

Jag tycker att alla borde läsa Joan Didions böcker. Främst Play it as it lays och A book of common prayer. Jag har letat i över tjugo år efter nån annan som skriver som hon men inte funnit. Hon har ett fullständigt magiskt språk som gör ont att läsa. Missa inte!

Under sommaren låter jag alla möjliga människor tipsa om en eller flera bra böcker, skriva om en författare de tycker om eller något annat bokigt. Sommaren kommer alltså vara full av olika typer av boktips! Först ut är Åsa Backman.

Åsa är marknadskommunikatören, fyrabarnsmamman, långdistanslöparen och träningsnarkomanen som läser så snart tillfälle ges. Hon bloggar här och twittrar här. Hon sommartipsar om På andra sidan solen av Maria Ernestam. Varsågoda, här är hennes text:

När jag fick Maria Ernestams debutroman Caprinha med döden 2005, släppte jag den inte förrän den var slut. Språket, idén med döden som knackar på, karaktärerna, kontrasterna och den kittlande leken med liv och död, komponerad i en underbar förening. Spelet med våra starka inre känslor fortsatte till viss del i efterföljarna Busters öron och Kleopatras kam, men skärpan hos Caprinha med döden saknades.

Istället gick Maria Ernestam över till historia – hur livet idag påverkas av vad som hände tidigare i livet för huvudpersonen eller någon annan. Historia vävs ihop med nuet och jag letar förgäves efter den inspirerande leken med gott och ont, liv och död, svart och vitt. Det kommer inte tillbaka i Alltid hos dig 2008 heller, men när jag står i bokhandeln och tittar på den rykande färska På andra sidan solen, iklädd ett blodrött omslag, är det just det jag hoppas hitta mellan pärmarna. Det kittlar till lite i magen och jag köper den direkt.

Vi kommer in i berättelsen när Viola och hennes familj reser till Skåne istället för till Italien; en trevande resa och en likaledes trevande ankomst till huset. Trevande för att familjen tvingas trippa på tå för make och far och för att åtminstone Viola verkligen vill att det ska bli en bra semester. Till viss del finns den efterlängtade leken med känslor och inre krafter där, med den äkta maken Axel som blir konstigare och konstigare och de suggestiva berättelserna som den kloka gumman Lea förser Viola med.

Istället för att rida på den vågen hela vägen, väljer Maria Ernestam dock återigen att koppla in det förflutna i berättelsen. Inte Violas förflutna, utan Leas, vilket blir lite svårt att få ihop. Om caprinha-glansen fått fritt spelrum hade Lea varit behäftad med mer övernaturliga förmågor, snarare än agera som tillflykt för en allt olyckligare Viola.

 

På andra sidan solen är definitivt en en läsvärd och lättsmält historia att avnjuta i sommarsolens hängmatta, men förvänta dig inte någon caprinha-briljans från Maria Ernestam den här gången heller. Jag är inte den som är den. Nästa gång det står en gäckande nyutgiven Ernestam i bokaffären kommer jag att köpa den, med det där lilla pirret i magen.

 

Om några dagar kommer nästa sommarboktips. Tipsa gärna om bra böcker i kommentarsfältet eller hör av dig om du också vill gästblogga här under sommaren!

Åh, redan har jag hittat flera personer som vill gästblogga här i sommar varsin gång. Men jag behöver många fler för att det ska kunna bli ett somrigt, härligt och stort boktipsprojekt. Du som är sugen på att vara med - det behöver inte bli någon stor grej. Kommer du inte på tre favoritböcker så räcker det med en. Vill du skriva kort om den enda så går det bra. Vill du istället skriva ett kärleksfullt inlägg till din favoritförfattare så funkar det också. Jag vill att det ska bli - om vi ska använda ett politikerord nu när det är valår - mångfald i boktipsen. Mina stammisläsare är vana att se hyllningar av Bukowski, Duras, Sagan, Stridsberg och gänget så det behövs lite variation. Du kan gilla deckare, chiclit, reportageböcker, poesi eller vanliga hederliga romaner. Favoritböcker har vi väl alla.

Jag ska försöka få med några extra speciella gäster under sommaren också. Ni märker vilka. Men alla ni bokbloggare, visst vill ni väl också boktipsa här i bloggen?

Och en annan glad bokig nyhet är att jag har kommit igång med uppsatsen under kvällen. Jag kryper under huden på karaktären Sally och blir inte alls trött på det - snarare mer manad att fortsätta. Men läsningen får fortfarande stryka på foten till förmån för uppsatsen, och så kommer det nog att förbli ett litet, litet tag till. I helgen ska jag dock unna mig långa lästimmar med Oksanen och Vallgren.