ord och inga visor

Idag åker jag till Amsterdam över helgen, och kommer tillbaka på måndagskvällen. Jag fick väldigt fina Amsterdam-boktips av er när jag bad om det för ett tag sedan. Ifall någon annan är på Amsterdamhumör så kommer här hela tipslistan:

En sorts kärlek av Ray Kluun
Om så hela världen rasar av Maarten 't Hart
Tulpanfeber av Deborah Moggach
Böcker av Harry Mulisch

Dock har jag ju haft så ont om lästid på sistone så jag kommer avvakta med Amsterdam-tipsen till efter resan. Istället packar jag med mig följande böcker:



Med tanke på hur lite jag läser numera så är det en extremt överdriven packning, men inte lika överdriven som den brukar vara. Dessutom är både Jag skulle vara din hund... och Tjuvarnas stad tunnisar och Kunzelmann har jag läst lite mindre än halva hittills. Det är bättre att vara säker än att riskera att bli boklös. Nej, nu är det dags att sätta igång med packningen.

Vad läser ni i helgen?

Jag har precis tittat på det avsnitt av Babel som handlar om poesi. De har en lite halvtöntig grej att försöka hitta en kärleksdikt skriven av någon tittare - som kan läsas på Vickans tröttsamma bröllop. Men de pratar också om poesi i allmänhet, och har gjort ett periodiskt system för poesin. Lite roligt. I det periodiska systemet ingår typiska poesiord, som hjärta och smärta, moln och pistiller, kärlek och tungor.

Avsnittet är intressant, som Babel väl alltid är. Men jag sitter ändå där och irriterar mig så att jag nästan sätter kaffet i vrångstrupen. För hela tiden tänker jag: Men hallå, det här är ju inte poesi för mig. Den poesi som jag gillar är aldrig abstrakt och fåordig, aldrig naturmetaforisk och öm. Jag gillar den råa, vardagliga poesin. Den där man inte är rädd för att slänga in en hora eller gatstenar. Den där också presidenter och krig får vara med. Jag skulle aldrig få för mig att läsa renodlad kärlekspoesi, och om jag gjorde det så skulle jag antagligen tröttna efter någon minut.

Och varför denna aversion mot kärleksdikter? Det handlar inte om att jag är halvbitter och kärlekslös, för det är jag verkligen inte. Det handlar om att jag aldrig känner något när jag läser kärleksdikter. De vaga ordalagen, de tradiga klichéerna ger mig inget. Det finns visserligen underbara kärleksdikter, råa och fantastiska. Den andra typen av kärlekstexter. Tänk en låttext av Hole. Tänk Lukas Moodysson. Tänk Bob Hansson. Men tänk för guds skull inte Sapfo eller Karin Boye (förlåt Karin, jag tycker mycket om din bok Kallocain men mäktar inte med din poesi).

Poesi som innehåller lite kärlek, lite bomber, lite sorg, lite äkthet, lite presidenter, lite FRA-lag och lite alkohol - ge mig! Det är nog blandningen av ämnen och konkretionen som gör att jag känner så mycket mer inspiration och engagemang när jag läser den här typen av poesi. Och jag är rädd att Babel snarare skrämmer bort fler från poesin, än skapar sug till att läsa den genom sitt poesiavsnitt.

Jag skulle vilja ha en timme i den statliga etern då jag fick prata om hur jag tycker att poesin inte behöver förstås, att man bara kan njuta av ordflödet. Jag skulle läsa citat ur ovan nämnda poeter, lite beat-poesi, lite Bukowski såklart, ur min vän Karins smashing dikter (ska fråga om jag får publicera något här så ni får läsa), min pojkväns dito och efter min etertimme skulle alla genast rusa till biblio för att upptäcka den här underbara genren.

Tror ni inte det? Vilken typ av poesi gillar ni bäst - den abstrakta kärlekstexten eller den engagerande konkreta samhällsdikten?

Glöm förresten inte min poesiutmaning. I juni månad ger jag Eva-Stina Byggmästar en chans, även om jag känner på mig att hon inte är min kopp te. Jag återkommer om det. Vad läser ni för poesbok i juni?

Igår var jag på bokhoras bokbloggsträff. Det var hur trevligt som helst. På den norrländska restaurangen Vinter i Birkastan samlades ca 20 bokbloggare för lite vin och mycket prat. Jag satt vid samma bord som en av skribenterna på wind up women, nystartade kafka på jobbet och så Johanna L från bokhora. Vi pratade om alltifrån Åsa Linderborg, Murakami och förlag till Gaza (obligatoriskt samtalsämne) och sommarläsning.

Dessutom fick alla en härlig bok-goodiebag med sig hem:








Inte illa, eller hur? Tack ni som var där för en inspirerande kväll!

Bilden är snodd från Folkes facebook. Men det borde vara okej eftersom hans stickers
sitter här och var i Stockholm.

Jag har inte haft tid att blogga, men i torsdags var jag på en riktigt cool releasefest för en bok. Boken ifråga heter Vit skit och är skriven av pseudonymen Oldbrind Pseudonymf, som också sätter upp klistermärken runtom i Stockholm under namnet Folke.

Boken verkar riktigt bra, och som titeln antyder, skitig. Bara det som står på första sidan är riktigt lovande:

Alla älskar en vinnare.
Den här boken är tillägnad alla som förlorar
och de som älskar er ändå.

Riktigt starkt tycker jag. Det är en roman som Oldbrind har gett ut på eget förlag. Ifall ni vill följa honom eller blir sugna på att köpa boken så tycker jag ni ska lägga till honom som kompis på facebook. Där heter han Folke Folkeson.

Releasefesten var på baren Sjögräs vid mariatorget. Självklart köpte jag ett (signerat) ex av boken. Bokhora har haft ett måndagsmöte med Oldbrind, som ni kan läsa här. Var ni också där?