ord och inga visor

Den här veckan vill jag tipsa om en bok som är en av mina favoritböcker. Säkert har många av er läst den, men man vet ju aldrig säkert. Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm är Doris och Sandra. Syster natt och syster dag. Och den amerikanska flickan som dog. Och Träsket, vodka, ålänningen som är Sandras pappa. Det är tyger. Vackra tyger. Och bassängen i huset i den dyigare delen av skogen. Bassängen utan vatten, där Sandra och Doris leker lekar som kanske blir allvar.

Boken utspelas i Trakten - en håla någonstans i Finland. Språket är väldigt speciellt, som jag har fått uppfattningen om att Fagerholms språk ofta är. Jag minns att en av mina bekanta läste boken och var typ, "vad är det för fel på språket?" Så jag tror det är ett språk man älskar eller hatar. Det är mycket punkter (alltså inte ... utan korta meningar) och tar ett tag att komma in i, men är väl värt mödan. När man väl är fast så är man verkligen fast. Och det ger inte en avskalad känsla. Språket liksom myllrar fram handlingen.

Att jag ännu inte har läst Glitterscenen (fortsättningen på den här boken) är egentligen helt sjukt, men det är som det är. Vad tycker ni om Den amerikanska flickan?

Här kommer ett något försenat boktips för vecka 51. Jag vill tipsa om Skynda, kom och se av Lotta Lundberg. Det är en sorglig men otroligt välskriven berättelse som borde få mer uppmärksamhet än den fått. Såhär skrev jag när jag läste boken för några år sedan - och det får säga det mesta:

Jag sitter uppkrupen i soffan och läser. Inom mig går något sönder. Sakta ställer jag ifrån mig kaffekoppen. Ute regnar det, förstås. Så passande på något vis. Skynda, kom och se gör mig ont att läsa, det ska inte förnekas. Och ändå, jag älskar den.

Den här veckan vill jag tipsa om ännu en underbar läsupplevelse. I skuggan av ett brott är en berättelse som delvis är baserad på en sann historia men ändå inte. Grundstommen handlar om den von Sydow som tillsammans med två hembiträden och sin sons fru, blev mördad av sin egen son 1932 i Stockholm. Morfadern råkar vara författaren Helena Henschens morfar.

Utöver det så är det här en riktigt underbar roman med ett språk som gör att boken fastnar direkt. Författaren utgår från små korn ur verkligheten och broderar ut dem därifrån. Hur känner karaktärerna, vad gör de en vanlig dag, vad pratar de om?

Om du, som jag, har svårt för deckare så behöver du inte oroa dig. Det är nästan inget fokus alls på polisutredningar och så vidare - sådant som jag tycker kan bli så tråkigt att läsa. Istället är det en fängslande och välskriven historia om några stockholmska personer under tidigt 1900-tal. Jag kan varmt rekommendera den.

Ännu har jag inte läst Hon älskade, Helena Henschens andra bok, men har den i bokhyllan och hoppas att den är en lika underbar läsupplevelse som I skuggan av ett brott.

Har ni läst boken, och vad tyckte ni i så fall?

Förresten. För fler veckans boktips, klicka på ettikettnamnet nedanför inlägget (veckans boktips) så kommer alla samlade.

Den här veckan vill jag tipsa om en riktig klassiker: Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Det är en enkel och ganska tunn bok, skriven på Hemingways ständigt enkla språk. När jag tänker på Hemingway så tänker jag att det var han som uppfann isbergsteniken. Fast då är nog Och solen har sitt gång ett mer talande exempel. Med isbergstekniken åsyftas att man kan skriva om helt triviala saker fast det egentligen pågår mycket annat under den puttrande textytan. Jag har dock bara läst halva Och solen har sin gång. Nåväl, åter till veckans boktips. I vanliga fall tycker jag inte om böcker som bara säger det nödvändiga, men i och med att även handlingen här på något sätt är så basic så tycker jag att det fungerar.

Den handlar om den gamle fiskaren som varit ute på sjön i över åttio dagar utan att få fisk. Slutligen nappar en fisk på hans krok; en svärdfisk, lika stor som fiskarens båt. Han kämpar mot fisken i många långa timmar, ensam ute till havs. Det där lät ju inte särskilt lockande, antagligen. Men jag tycker att boken är läsvärd och när jag hade läst ut den så lämnade den mig med en fin känsla.

Jag kan tycka att det är fint att emellanåt läsa böcker som har ett enda budskap och som inte krånglar till det. Jag skulle aldrig orka läsa bara sådana böcker, men det funkar att klämma in dem då och då. Om människans kamp, ni vet.

Jag ser den här boken som en fin julklapp att ge bort till kanske en förälder eller ett syskon. De flesta kan nog uppskatta den eller finna något tilltalande i den. Annars kan man ju alltid köpa den till sig själv, sådant brukar också vara trevligt! Har ni läst Den gamle och havet?

Roligt kuriosa om Hemingway: Drinken daquiri uppfanns i Havanna, på en bar vid namn La Floridita. Det sägs att Hemingway slog rekord där i flest daquiris på en kväll, då han drack 68 stycken. Jo, du läste rätt. Sextioåtta daquiris. Jag antar att de inte var lika stora som de frozen daquiris man ofta ser idag, men ändå. Han sov nog rätt länge den natten.

Såhär coolt är tyvärr inte min upplagas omslag. Innehållet är dock detsamma.

Den här veckan vill jag tipsa om en bok som kanske är ännu kändare som film. Filmen har jag inte sett, så den kan jag inte uttala mig om. Men jag minns att boken gjorde stort intryck på mig när jag läste den för några år sedan.

A clockwork orange av Anthony Burgess handlar om en grym och oempatisk gängledare, som kan slå utan att känna och begå brott utan att ångra sig. Han älskar våld och klassisk musik. Språket är ganska svårt att komma in i, då huvudpersonen och hans kompisar har ett eget språk, som jag har för mig ska vara någon blandning av ryska och engelska. Fast jag läste boken på svenska, så det blev väl ytterligare någon blandning då. Men när man väl vänjer sig, så går läsningen smärtfritt.

Boken kan nog ses som en dystopi, den utspelas i en framtid då våld är vardag. Huvudpersonen hamnar i fängelse och utsätts för ett experiment som ska slipa bort hans benägenhet för våld och göra honom till en god medborgare. Problemet är bara att det som sker i ett sådant experiment är att hans individualitet slipas bort. Nog kan han passa in i ett samhälle, men utan egna särdrag.

Mer behöver jag inte skriva om handlingen. Visserligen var det några år sedan jag läste boken, men den gjorde intryck på mig och jag tänker fortfarande på den ibland. Dystopier har ofta den effekten, att jag minns dem långt efteråt. 1984, som jag tipsade om för några veckor sedan, och även Kallocain tänker jag också på ganska ofta. A clockwork orange är en annan typ av dystopi, eftersom den fokuserar på individen snarare än samhället. Men den speglar också ett kallt och cyniskt samhälle, som vill stöpa alla i samma form.

Har ni läst boken, eller kanske något annat av Burgess? Han skrev tydligen runt 50 romaner under sitt liv, men själv har jag bara läst den mest kända än så länge.

Jag återupptar nu veckans boktips, som jag tidigare pysslade med. Det kommer nästan alltid vara böcker jag inte läst helt nyligen. För de böckerna går ju lätt att läsa om här ändå. Istället tipsar jag om en bok jag läst någon gång, och som jag tyckt mycket om. Ikväll ska jag även märka alla boktips med kategorin "Veckans boktips", så att de lättare går att hitta samlade.

Den här veckans boktips är en viktig bok, 1984 av George Orwell. Kanske har den blivit lite uttjatad det senaste året, med tanke på den allt annat än fantastiska FRA-lagen. Men det gör inte så mycket, för den är viktig och välskriven. Jag fick ut väldigt mycket av att läsa den, förutom läsupplevelsen i sig. Det är en bok jag många gånger tagit upp i diskussioner, tipsat om och tänkt på. För ungefär tre år sedan, när jag hade läst den, så sa min pappa att det var bra att jag läste den, eftersom Sverige nog skulle se ut så inom ett antal år. Jag skrattade och svarade att det väl var alldeles omöjligt. Nu skrattar jag inte längre, eftersom det säkert kan komma att bli så.

Men läs boken, för tusan! Den är tydligen dessutom den bok i världen (läs: västvärlden) som folk oftast säger sig ha läst, utan att faktiskt ha läst den. Det förvånar mig, eftersom den inte alls är invecklad att läsa. Den är skriven på ett ganska korthugget och kansliaktigt språk, vill jag minnas. Ett språk som finns till för att berätta en historia, snarare än att berättelsen är en ursäkt för språket (ingen värdering i någotdera, jag älskar båda skrivsätten, eller en blandning). Och jag fick nästan lust att skriva: Hej hej FRA som rubrik, när jag kom att tänka på Storebror som genomsyrar hela 1984. Men det behöver jag inte skriva, de lagrar mig nog ändå i någon dator någonstans.

Oj, vad åsiktsaktigt det här boktipset blev. Det får ni stå ut med den här gången.

Vilken bok vill du tipsa om den här veckan?

Denna vecka tipsar jag om några av mina favvo-reportageböcker. Som jag skrev häromdagen är det ju rätt stor skillnad på boats- och reportageböcker. Dessa är riktigt kvalitativa, faktaspäckade men ändå härliga att läsa enligt min mening.





Gomorra av Roberto Saviano
Även om jag har cirka 100 sidor kvar att läsa (satsar på att klämma dem innan jag somnar ikväll. Trodde igår att jag skulle klara av parallell-läsning men jag kan inte med det. Varje bok förtjänar min odelade uppmärksamhet medan jag läser!), så kan jag lätt säga att denna är en av de bästa reportageböckerna jag läst. Om camorran, den neapolitanska maffian, som är större och mer omfattande än vi kunnat föreställa oss. Recension kommer så fort boken är utläst men den är väl värd att rekommendera som reportagebok.



Kawaii av Marita Lindkvist

Om japansk populärkultur. En roligt skriven bok som var fascinerande läsning (läste för kanske 2-3 år sedan). Om japansk populärkultur och hur tonårsidolerna där är större än någonsin backstreetboys under sin storhetstid. Lättläst och ett ovanligt ämne. Bra gå-bort-present också.





Hundra och en dag av Åsne Seiersta

Jag har läst alla Åsne Seierstads reportageböcker som finns utgivna på svenska, förutom den senaste Ängeln i Groznyj (som jag snart vill läsa), och blir aldrig besviken. Där behöver inte finnas någon grundkunskap när jag läser en Seierstad-bok, jag behöver knappt vara intresserad av ämnet. Med sitt raka enkla språk, och förmåga att se det intressanta i varje person hon möter, får Seierstad mig alltid att fascineras av konflikten hon skildrar.


I Hundra och en dag handlar det om irakkriget (i början). Hon var den norska reportern vi såg på nyheterna i Sverige, som stod med skyddshjälm. Mitt i elden pratade hon högt för att överrösta krigsljuden och berättade om situationen i Bagdad. Boken är som att vara där, mitt i korseldarna. Jobbigt men intressant och en massa saker man vill observera.




En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva av Pernilla Ahlsén


Jag var skamligt oinsatt i Israel-Palestina-konflikten innan jag läste den här boken. Inte speciellt intresserad heller, annat än av humanitära och empatiska skäl. Det kändes som ett ämne så stort att det nästan blev oöverstigligt. I En fattig familjs hem... förenklar Ahlsén det hela något genom att skildra enskilda människor. En mor. En soldat. En dotter. Från bägge sidorna, både från den palestinska och israeliska synvinkeln.

Och då ser man plötsligt. Att det inte är så stor skillnad. Att de känner på samma vis men har olika åsikter (åsikter de ofta fötts in i). En bok jag lätt kom in i och som jag ibland fortfarande tänker på (två år efter läsningen).


Listan skulle kunna göras längre men nu får det räcka för den här veckans boktips.
Vilka reportageböcker har ni läst och gillat?