Författaranekdot om Baudelaire
Hjälp, det ser ut som att han är på väg att dra fram pistolen ur innerfickan.
Snacka om att amerikansk populärkultur har skadat en för all framtid.
Här kommer en författaranekdot. Eller egentligen rör den ju inte Baudelaire himself, men den är rätt rolig ändå. Källan är, som när det gäller många av de författaranekdoter jag känner till, en lärare från litteraturvetenskapen på SU. De brukar vara bra på att klämma in anekdoter på ett relevant sätt i föreläsningarna. Sådant gillas.
Anekdoten lyder att en stor poesitävling i Frankrike skulle gå av stapeln. För privatpersoner. Det var i nutid om jag förstod det hela rätt. Många dikter skickades in, tävlingen var prestigefylld och i juryn satt särskilt utvalda konnässörer. Grejen var bara att någon hade gjort en fuling och skickat in en dikt skriven av mister-Frankrike-i-egen-hög-person-Baudelaire. Dikten kom trea i tävlingen. Därpå följde ett rabalder och en upprördhet över att såpass kunniga personer inte kände igen en Baudelaire-dikt när de såg den.
Jag tycker att det mest är roligt av flera anledningar. För det första att någon kom på att utmana en så kallad litterär helighet och det faktum att dylika jurys kan tänkas vara måna om att ha koll på sin Litteraturhistoria. För det andra att det faktiskt blev såpass uppmärksammat att det nådde ända till en litteraturprofessor i Stockholm.
Tidigare har jag återberättat en Selma-anekdot och en om August Strindberg.
Författaranekdot om August
Jag tyckte det skulle passa med en liten kort Strindberg-anekdot nu i och med att jag precis skrivit om min läsning av Inferno. Även den här har jag hört ursprungligen från en litteraturvetenskap-föreläsare på SU (under en föreläsning). De kan sin Strindberg helt klart.
Tydligen sade Strindberg till sina vänner: "Tänk på vad ni skriver i era brev till mig. De kommer allihop att publiceras efter min död!" En väldigt självgod sak att säga, kan man tycka, och det är svårt att sia i huruvida vännerna tog honom på allvar eller inte. Men en sak är säker; breven publicerades efter hans död.
Antingen var han synsk eller så övertygad om sin egen storhet att han övertygade alla andra också (inklusive världen efter hans död). Hursomhelst är det en rätt rolig anekdot. Vad som inte hade gjort honom lika glad var att hans dagböcker också publicerades efter att han dött, trots att han uttryckligen hade förbjudit det.
Här finns en författaranekdot om Selma Lagerlöf. Strindberg blev för övrigt tydligen vansinnig när hon fick Nobelpriset. Han tyckte att han borde ha fått det istället.
Fin Selma-anekdot
Jag vet inte om jag har skrivit den här anekdoten tidigare i bloggen, men hur som helst så är den värd att berättas igen. Det var någon av våra föreläsare på A-kursen i litteraturvetenskap som berättade den under en föreläsning om Gösta Berlings saga och ibland tänker jag på den, mest för att den känns så Selma på något sätt.
Det var nämligen så att Nils Holgerssons underbara resa från början var ett uppdrag från Skolverket (om jag inte minns fel). Tanken var att Selma skulle skriva en geografibok för skolungdomar. Antagligen hade beställaren tänkt sig en redig och skol-aktig förklaring av de olika landskapen och vad som särskiljde dem. När de mottagit Selmas manuskript skickade de ett förfärat telegram till Selma som löd ungefär:
Varför är pojken liten? Och varför flyger han på en gås?
Selma svarade helt enkelt:
OBS. Pojken är magisk.
Har ni några författaranekdoter på lager så dela gärna med er.
Det var nämligen så att Nils Holgerssons underbara resa från början var ett uppdrag från Skolverket (om jag inte minns fel). Tanken var att Selma skulle skriva en geografibok för skolungdomar. Antagligen hade beställaren tänkt sig en redig och skol-aktig förklaring av de olika landskapen och vad som särskiljde dem. När de mottagit Selmas manuskript skickade de ett förfärat telegram till Selma som löd ungefär:
Varför är pojken liten? Och varför flyger han på en gås?
Selma svarade helt enkelt:
OBS. Pojken är magisk.
Har ni några författaranekdoter på lager så dela gärna med er.