Syttende maj (och lite om min Knausgård-frälsning)
Idag är det, som de flesta väl vet, Norges nationaldag. Fina Böckerx3 uppmanar alla att hylla norsk litteratur idag. Jag skulle kunna nämna Erlend Loe som jag läst en och annan bok av. Det var ganska fina böcker och jag tyckte om dem, men sedan har jag inte tänkt på dem nämnvärt. Istället ska jag prata om något som totalt fyllt upp hela mig, som gjort att jag plötsligt är BESATT i väntan på nästa och så nästa och så... Ja, ni förstår vad jag menar förstås. Härmed en hyllning till en norsk författare - Karl Ove Knausgård.
SÅHÄR skrev jag för någon månad sedan, lyrisk efter att ha läst första Min kamp. Nu håller jag som bäst på att läsa tvåan och njuter av varje ord. Knausgård träffar vid en sträng jag sällan varit med om när jag läst någon bok egentligen. Det är så rakt och ärligt och ändå så välskrivet. Och jag förvånas lite när jag läser den här texten, som verkar mena på att man i en skönlitterär roman bör påpeka sina eventuella föregångare (Proust, Norén etc). Det känns för mig som helt sjukt. Och även om Knausgård påpekar originaliteten i sitt projekt, så ser jag det som att han syftar på originaliteten i förhållande till det han skrivit tidigare - inte att han skulle vara först i världshistorien med att skriva autofiktivt.
Nåväl. Tvåan kommer få ett eget inlägg när jag läst ut den i lugn och ro. Och jag blev så besatt att jag efterlyste på twitter när del 3 kommer ut på svenska. När fler bokoholister undrade samma sak svarade till slut Norstedts själva. Trean kommer förhoppningsvis i oktober. Vi får se om man lyckas hålla det som står i bokpärmen, att alla delar ska finnas på svenska innan 2012 är slut. Illavarslande är att sexan är försenad på norska, men tills dess har jag ett tag kvar så förhoppningsvis hinner den ges ut.
Så. Hurra Norge och hurra för Knausgård. Vilken norsk litteratur tycker ni om?
Apropå Världsbokdagen: Min personliga litterära kanon
Jag tänkte fira världsbokdagen och min kärlek till böcker genom att presentera min alldeles egna litterära kanon. Alltså de böcker som betyder mest för mig och som jag ständigt återkommer till i tanken, även om jag inte är en omläsare av rang. Det här är en del av Enligt O:s bloggstafett för att fira Världsbokdagen. Det vore förstås kul om fler hakar på, så skriv gärna ett inlägg där du berättar om din egen litterära kanon (och glöm inte att ge mig länken så jag hittar inlägget) eller berätta om dem i kommentarsfältet. Det har varit svårt att välja.
Astrid Lindgren - Barnen i Bullerbyn
Vad vore jag som läsare utan att ha upplevt scenen då en av Bullerby-flickorna fäster sig vid lammet som sedan ska slaktas? Inte samma person jag är nu förmodligen. Och så hör jag framför mig Astrids underbara röst som läser sagorna. Jag lyssnade i timmar på hennes uppläsningar och läste sedan in egna sagor på band och skrev egna berättelser.
Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe
Jag läste den här boken säkert hundra gånger som barn. Överhuvudtaget tyckte jag att alla Maria Gripes böcker var så gammaldagsa på ett härligt sätt, som gjorde att de kändes magiska och lite heliga nästan.
Tvillingarna i Sweet Valley
Det kanske är lite skämmigt såhär i efterhand att ha avgudat två kaliforniska tonårstjejer och berättelser skrivna av diverse spökskrivare. Men det gör inget för åh, vad jag älskade Jessica och Elizabeth och kände mig dessutom lite cool i smyg för att jag hette samma sak som Jessica.
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Ingen annan bok har jag älskat sönder och samman som den här. Och det är framförallt för språket jag älskar den. Formuleringarna. Poeticiteten. Miljöerna. Och så vidare.
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Hänförd läste jag den här boken för några somrar sedan och förundrades över surrealismen, miljöerna, det ryska och de många dimensionerna och karaktärerna som fanns i berättelsen.
1984 av George Orwell
Dystopiernas dystopi som realiseras alltmer för varje år som går, dessvärre. Jag tänker otroligt ofta på den här boken och håller inte alls med dem som kallar den mossig eller förlegad.
Vad gör jag här av Lukas Moodysson
Den här långa dikten har format hela mitt sätt att skriva och tänka kring poesi och jag återkommer till den gång på gång.
Flickvännen av Karolina Ramqvist
Jag tycker att den här romanen är en av de absolut bästa som skrivits i Sverige under de senaste åren. Det är så mycket som finns mellan raderna, men inte på ett sådär skrivskoleskadat sätt (som jag annars märker rätt ofta i svenska nutidsromaner) utan bara helt magiskt och berörande. Tristessen dryper ut från sidorna och appliceras på mig som läsare. Det är svårt att skriva så starkt.
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson
Den här boken öppnade en ny värld för mig och har gjort mig otroligt nyfiken på den svenska litterära mellankrigstiden som jag successivt fortsätter att fördjupa mig i. En fantastiskt stark roman som jag dessutom skrev min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om.
Det får räcka såhär fast jag egentligen kan komma på minst 20 böcker till som jag skulle räkna till min personliga litterära kanon.
Efterlyser Stridsbergs tvilling
Jo, jag har en fråga. Finns det överhuvudtaget någon författare som har ungefär samma sätt att skriva som Sara Stridsberg? Det är nämligen så att jag ju sedan länge har läst de tre romaner hon publicerat. Och i en intervju sade hon att det tar henne minst några år att skriva en roman (lägg sedan till tiden innan en bok blir utgiven), så jag misstänker att nästa dröjer ett tag.
Om du vet någon författare som använder ett påminnande språk/teman eller helt enkelt skriver lika bra böcker, så säg gärna till.
Missade du någon underbar författare?
Jag tänkte bara passa på att, såhär på lördagen när man kanske har lite mer tid över, upprepa vilka författare jag valde att ha med i min julkalender. De är alla otroligt läsvärda och 2011 hoppas jag på att hitta många nya författare att gilla lika mycket. I år är ju som bekant hitta-nya-författare-året. Imorgon kommer ett inlägg om de författare jag faktiskt vill läsa mer av, som jag upptäckte under 2010. Men här alltså – min författarjulkalender för den som missade någon:
Charles Bukowski
Marguerite Duras
Douglas Coupland
Carl-Johan Vallgren
Haruki Murakami
Sara Stridsberg
Paul Auster
Michail Bulgakov
Selma Lagerlöf
George Orwell
Majgull Axelsson
Astrid Lindgren
Jonas Hassen Khemiri
Francoise Sagan
Sylvia Plath
Lukas Moodysson
Siri Hustvedt
Jonathan Safran Foer
Monika Fagerholm
Bruno K. Öijer
Stina Aronson
Karolina Ramqvist
Moa Martinson
Hjalmar Söderberg
Med bakgrund mot att jag gillar älskar de här uppräknade författarna – har ni några skräddarsydda tips på vilka fler författare jag inte får missa?
Författarjulkalender, lucka 24
Bakom lucka 24 finns: Hjalmar Söderberg.
Lucka 24 var alltid lite extra magisk i julkalendern. Särskilt om man hade chokladkalender och inte hade ätit upp chokladen än. På vanliga julkalendrar var luckan alltid lite större. Dessutom var man ofta alldeles pirrig i magen på julaftonsmorgon och öppnade andäktigt den sista luckan innan tomten (eller snarare julklappsöppningen) skulle komma. Därför väljer jag att ha Söderberg bakom sista luckan.
Hjalmar Söderberg är en helt magisk författare som har en särskild plats i mitt hjärta. Han är expert på de stockholmska miljöerna och de starka känslorna. I hans böcker går man tidiga 1900-talsstockholmska gator upp och ner under gatlyktor, man står under fönster för att titta om hon kanske sitter där innanför. Men det är inga mesiga böcker som Hjalmar skriver. De rymmer också sorg, livsleda och kyla.
Jag tycker att man ska börja med att läsa Den allvarsamma leken, för att därefter försöka få tag i Preludier historietter (såhär bloggade jag om den). Sedan kan man ge sig på Doktor Glas och vid det laget lär man vara så hooked att man fortsätter utforska alla Hjalmar-böcker man lyckas få tag i.
God jul, förresten! Hoppas att ni får en underbar julafton. Imorgon kommer ett inlägg med de författare som nästan kvalade in i författarjulkalendern.
Lucka 24 var alltid lite extra magisk i julkalendern. Särskilt om man hade chokladkalender och inte hade ätit upp chokladen än. På vanliga julkalendrar var luckan alltid lite större. Dessutom var man ofta alldeles pirrig i magen på julaftonsmorgon och öppnade andäktigt den sista luckan innan tomten (eller snarare julklappsöppningen) skulle komma. Därför väljer jag att ha Söderberg bakom sista luckan.
Hjalmar Söderberg är en helt magisk författare som har en särskild plats i mitt hjärta. Han är expert på de stockholmska miljöerna och de starka känslorna. I hans böcker går man tidiga 1900-talsstockholmska gator upp och ner under gatlyktor, man står under fönster för att titta om hon kanske sitter där innanför. Men det är inga mesiga böcker som Hjalmar skriver. De rymmer också sorg, livsleda och kyla.
Jag tycker att man ska börja med att läsa Den allvarsamma leken, för att därefter försöka få tag i Preludier historietter (såhär bloggade jag om den). Sedan kan man ge sig på Doktor Glas och vid det laget lär man vara så hooked att man fortsätter utforska alla Hjalmar-böcker man lyckas få tag i.
God jul, förresten! Hoppas att ni får en underbar julafton. Imorgon kommer ett inlägg med de författare som nästan kvalade in i författarjulkalendern.
Författarjulkalender, lucka 23
Åh, nu närmar det sig. Nästsista luckan. Bakom lucka 23 finns: Moa Martinson.
För vad vore min julkalender utan Moa? Jag har faktiskt sparat lite på henne för sakens skull. Och egentligen har jag bara läst tre ynka böcker av den här kvinnan, men desto mer om henne. Dessutom skrev jag min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Kvinnor och äppelträd och Sallys söner. Och så samlar jag på Moa-böcker dessutom så fler lästa kommer det garanterat att bli.
Moa Martinson är en arbetarförfattare som inte är rädd för att ta sig ton, men som heller inte räds konsten att berätta gripande historier på ett alldeles eget språk. Böckerna om Sally, till exempel, är fulla av sorg, stretande, längtan, ensamhet och fattigdom men de handlar om starka kvinnor för längesedan. Och är en inblick i en svunnen tid som ändå inte är så svunnen om man räknar decennierna.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här inlägget (kanske därför jag sparat på det? Sparandet kanske är ett uppskjutande egentligen), eftersom jag verkligen vill att Moa Martinson ska läsas av alla. Då blir det lite svårt att sätta ribban om ni förstår vad jag menar. Såhär skrev jag i alla fall om Kvinnor och äppelträd och såhär om Sallys söner.
Tillåt inte er själva att missa de här fascinerande och välskrivna berättelserna. Det mesta finns att köpa antikvariskt (jag var i Moa-heaven när jag i början av december fyndade mängder av Moa-böcker på Ryös antikvariats femtioprocentiga rea till exempel).
För vad vore min julkalender utan Moa? Jag har faktiskt sparat lite på henne för sakens skull. Och egentligen har jag bara läst tre ynka böcker av den här kvinnan, men desto mer om henne. Dessutom skrev jag min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om Kvinnor och äppelträd och Sallys söner. Och så samlar jag på Moa-böcker dessutom så fler lästa kommer det garanterat att bli.
Moa Martinson är en arbetarförfattare som inte är rädd för att ta sig ton, men som heller inte räds konsten att berätta gripande historier på ett alldeles eget språk. Böckerna om Sally, till exempel, är fulla av sorg, stretande, längtan, ensamhet och fattigdom men de handlar om starka kvinnor för längesedan. Och är en inblick i en svunnen tid som ändå inte är så svunnen om man räknar decennierna.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här inlägget (kanske därför jag sparat på det? Sparandet kanske är ett uppskjutande egentligen), eftersom jag verkligen vill att Moa Martinson ska läsas av alla. Då blir det lite svårt att sätta ribban om ni förstår vad jag menar. Såhär skrev jag i alla fall om Kvinnor och äppelträd och såhär om Sallys söner.
Tillåt inte er själva att missa de här fascinerande och välskrivna berättelserna. Det mesta finns att köpa antikvariskt (jag var i Moa-heaven när jag i början av december fyndade mängder av Moa-böcker på Ryös antikvariats femtioprocentiga rea till exempel).
Författarjulkalender, lucka 22
Bakom lucka 22 finns: Karolina Ramqvist.
Fördelen med den här julkalendern är att det inte blir sämre med tiden. Jag känner verkligen att jag kan stå för varje författare jag tagit upp och tycker till 100 % att de alla verkligen bör läsas. Så den som vill fylla på sin attläsalista med 24 författare har alltså en del att plocka.
Karolina Ramqvist är så sjukt duktig som författare (och skribent, nota bene). More fire utspelas på Jamaica och handlar om såväl landets baksidor som det fina där. Jag läste ut den på en dag och tyckte med andra ord att den var extremt fascinerande och läsvärd. Det gick inte att släppa den. Flickvännen var en av de bästa böckerna jag läste under hela förra året. Det har rått väldigt delade meningar om den men jag säger bara – LÄS! Den handlar om sorg och ensamhet, om tristess och oro och rent konkret om en tjej som är tillsammans med en kriminell kille. När svenska pojkar lärde sig dansa har jag inte läst ännu, den är utgiven i sådant där coolt minipocketformat som man läser på tvärsen om ni förstår hur jag menar. Dessutom har jag läst någonstans (hittar dock inte länk nu) att Karolina nu skriver på ännu en roman som jag har för mig skulle handla om Stockholm och 90-tal. Det låter lovande, även det.
Det här är ett omistligt författarskap och jag hoppas att Karolina aldrig slutar producera angeläga och diskussionsvänliga (plus välskrivna) böcker.
Fördelen med den här julkalendern är att det inte blir sämre med tiden. Jag känner verkligen att jag kan stå för varje författare jag tagit upp och tycker till 100 % att de alla verkligen bör läsas. Så den som vill fylla på sin attläsalista med 24 författare har alltså en del att plocka.
Karolina Ramqvist är så sjukt duktig som författare (och skribent, nota bene). More fire utspelas på Jamaica och handlar om såväl landets baksidor som det fina där. Jag läste ut den på en dag och tyckte med andra ord att den var extremt fascinerande och läsvärd. Det gick inte att släppa den. Flickvännen var en av de bästa böckerna jag läste under hela förra året. Det har rått väldigt delade meningar om den men jag säger bara – LÄS! Den handlar om sorg och ensamhet, om tristess och oro och rent konkret om en tjej som är tillsammans med en kriminell kille. När svenska pojkar lärde sig dansa har jag inte läst ännu, den är utgiven i sådant där coolt minipocketformat som man läser på tvärsen om ni förstår hur jag menar. Dessutom har jag läst någonstans (hittar dock inte länk nu) att Karolina nu skriver på ännu en roman som jag har för mig skulle handla om Stockholm och 90-tal. Det låter lovande, även det.
Det här är ett omistligt författarskap och jag hoppas att Karolina aldrig slutar producera angeläga och diskussionsvänliga (plus välskrivna) böcker.
Författarjulkalender, lucka 21
För att komma ikapp mig i mitt bloggande så publicerar jag nu dagens egentliga lucka i julkalendern. Därför får fler inlägg vänta tills imorgon och dagarna framöver. Har precis unboxat (Bokbabbel-inspirerat ord!) ett nyss anlänt och alldeles ljuvligt bokpaket och dessutom fotat det som fanns däri. Men det väntar jag med att blogga om tills imorgon. Man måste ju trots allt hinna läsa bloggar (och böcker) också.
Hursomhelst. Bakom lucka 21 finns: Stina Aronson.
Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...
Ännu en författare som jag bara läst en bok av. Men vilken upplevelse sedan! Jag pratar förstås om Feberboken: stoffet till en roman. Ibland känns det som att Stina Aronson är en av de där bortglömda juvelerna som jag aldrig hade hittat om det inte vore för den fördjupning jag valde i kandidatkursen i litteraturvetenskap – svensk litteratur under mellankrigstiden. Det är en av de mest intressanta och inspirerande kurserna jag någonsin läst och den fick mig att bli nyfiken på extremt många författare (well, för att nämna några: Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Agnes von Krusenstjerna etc). Under den kursen läste vi bland annat Feberboken.
Och boken är minsann både febrig och hudnära. Jag rös i hela kroppen ofta under läsningen. Den handlar om en kvinna som både är bokstavligt febrig (sjuk, alltså) och psykiskt - av kärlek till en man hon inte vet vill ha henne. Själv bor huvudpersonen ute på landet och brevväxlar med en ung författare i storstaden. Läs DEN HÄR texten, som jag skrev precis efter att ha läst boken. Den säger det mesta och bör ge de flesta ett lässug (finns även fler bra citat ur boken)!
Ett plus är att den i Rosenlarvs utgåva är extremt snygg och pytteliten. Perfekt tunnelbaneläsning, med andra ord. Härnäst vill jag läsa Hitom himlen. Den verkar vara mer en regelrätt roman. Det vore kul att se hur Aronson gör sig i det formatet också. Har ni läst eller – ve och fasa – missat den här författaren? Är det någon bok jag borde läsa av henne?
Hursomhelst. Bakom lucka 21 finns: Stina Aronson.
Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv...
Ännu en författare som jag bara läst en bok av. Men vilken upplevelse sedan! Jag pratar förstås om Feberboken: stoffet till en roman. Ibland känns det som att Stina Aronson är en av de där bortglömda juvelerna som jag aldrig hade hittat om det inte vore för den fördjupning jag valde i kandidatkursen i litteraturvetenskap – svensk litteratur under mellankrigstiden. Det är en av de mest intressanta och inspirerande kurserna jag någonsin läst och den fick mig att bli nyfiken på extremt många författare (well, för att nämna några: Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Agnes von Krusenstjerna etc). Under den kursen läste vi bland annat Feberboken.
Och boken är minsann både febrig och hudnära. Jag rös i hela kroppen ofta under läsningen. Den handlar om en kvinna som både är bokstavligt febrig (sjuk, alltså) och psykiskt - av kärlek till en man hon inte vet vill ha henne. Själv bor huvudpersonen ute på landet och brevväxlar med en ung författare i storstaden. Läs DEN HÄR texten, som jag skrev precis efter att ha läst boken. Den säger det mesta och bör ge de flesta ett lässug (finns även fler bra citat ur boken)!
Ett plus är att den i Rosenlarvs utgåva är extremt snygg och pytteliten. Perfekt tunnelbaneläsning, med andra ord. Härnäst vill jag läsa Hitom himlen. Den verkar vara mer en regelrätt roman. Det vore kul att se hur Aronson gör sig i det formatet också. Har ni läst eller – ve och fasa – missat den här författaren? Är det någon bok jag borde läsa av henne?
Författarjulkalender, lucka 20
Bakom lucka 20 finns: Bruno K. Öijer.
Bruno K. Öijer skriver sådan där poesi som man läser, och som direkt därefter ger en lust att skriva egen poesi. Riktigt, äkta, stark, inspirerande med andra ord. Och det är aldrig tillkrånglat eller konstlat eller över-abstrakt. Det går både att ha inspirationsmaraton med hans dikter genom att läsa många på raken, eller sippa i sig några i taget.
Förra året hade jag som sagt poesi som tema på min julkalender i bloggen. En av dagarna hade jag med en lång bit ur en Öijer-dikt. Här kommer ett smakprov:
jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna (...)
*
Är det inte underbart? Det tycker åtminstone jag. Dessutom verkar Öijer vara en extremt cool person (på det där Stefan Sundström-äkta-sättet), vilket ju aldrig skadar när man är rikspoet och allt.
Bruno K. Öijer skriver sådan där poesi som man läser, och som direkt därefter ger en lust att skriva egen poesi. Riktigt, äkta, stark, inspirerande med andra ord. Och det är aldrig tillkrånglat eller konstlat eller över-abstrakt. Det går både att ha inspirationsmaraton med hans dikter genom att läsa många på raken, eller sippa i sig några i taget.
Förra året hade jag som sagt poesi som tema på min julkalender i bloggen. En av dagarna hade jag med en lång bit ur en Öijer-dikt. Här kommer ett smakprov:
jag var tärningens
svarta punkter, sjukdomen
i läkarens huvud, taket som vilat ut
på ditt golv, det brinnande
vedträt som höll insjön varm, jag var
skrattgropar borrade i skräckens
granit, gunghästens prärie, den ockulta
snöflingan på skogens axel, jag var
skotthålet i statsmännens
limousiner, hallonsmaken som föll
ur axplockerskans hand, mannen som raggar
upp sej själv i brist på bättre, jag
blev l som i längtan, blev en
liggande åtta och linneförrådets
härskare, blev mask under
skyskraporna (...)
*
Är det inte underbart? Det tycker åtminstone jag. Dessutom verkar Öijer vara en extremt cool person (på det där Stefan Sundström-äkta-sättet), vilket ju aldrig skadar när man är rikspoet och allt.
Författarjulkalender, lucka 19
Bakom lucka 19 finns: Monika Fagerholm.
Tro det eller ej, men jag har bara läst en bok av Monika Fagerholm. Den boken är dock tillräckligt bra för att författarinnan ska föräras en plats i julkalendern ändå (oj, vad högtravande det där lät men det får vara okej). Boken är Den amerikanska flickan och jag älskade den fullkomligt när jag läste den för några år sedan – en av mina någonsinfavoriter.
Såhär skrev jag om den här i bloggen en gång:
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm är Doris och Sandra. Syster natt och syster dag. Och den amerikanska flickan som dog. Och Träsket, vodka, ålänningen som är Sandras pappa. Det är tyger. Vackra tyger. Och bassängen i huset i den dyigare delen av skogen. Bassängen utan vatten, där Sandra och Doris leker lekar som kanske blir allvar.
Boken utspelas i Trakten - en håla någonstans i Finland. Språket är väldigt speciellt, som jag har fått uppfattningen om att Fagerholms språk ofta är. Jag minns att en av mina bekanta läste boken och var typ, "vad är det för fel på språket?" Så jag tror det är ett språk man älskar eller hatar. Det är mycket punkter (alltså inte ... utan korta meningar) och tar ett tag att komma in i, men är väl värt mödan. När man väl är fast så är man verkligen fast. Och det ger inte en avskalad känsla. Språket liksom myllrar fram handlingen.
Det här tycker jag sammanfattar väl varför boken bör läsas. Att jag fortfarande har Diva, Underbara kvinnor vid vatten och Glitterscenen olästa känns både konstigt och heligt på samma gång. Jag är nämligen ganska säker på att jag inte kommer bli besviken.
Tro det eller ej, men jag har bara läst en bok av Monika Fagerholm. Den boken är dock tillräckligt bra för att författarinnan ska föräras en plats i julkalendern ändå (oj, vad högtravande det där lät men det får vara okej). Boken är Den amerikanska flickan och jag älskade den fullkomligt när jag läste den för några år sedan – en av mina någonsinfavoriter.
Såhär skrev jag om den här i bloggen en gång:
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm är Doris och Sandra. Syster natt och syster dag. Och den amerikanska flickan som dog. Och Träsket, vodka, ålänningen som är Sandras pappa. Det är tyger. Vackra tyger. Och bassängen i huset i den dyigare delen av skogen. Bassängen utan vatten, där Sandra och Doris leker lekar som kanske blir allvar.
Boken utspelas i Trakten - en håla någonstans i Finland. Språket är väldigt speciellt, som jag har fått uppfattningen om att Fagerholms språk ofta är. Jag minns att en av mina bekanta läste boken och var typ, "vad är det för fel på språket?" Så jag tror det är ett språk man älskar eller hatar. Det är mycket punkter (alltså inte ... utan korta meningar) och tar ett tag att komma in i, men är väl värt mödan. När man väl är fast så är man verkligen fast. Och det ger inte en avskalad känsla. Språket liksom myllrar fram handlingen.
Det här tycker jag sammanfattar väl varför boken bör läsas. Att jag fortfarande har Diva, Underbara kvinnor vid vatten och Glitterscenen olästa känns både konstigt och heligt på samma gång. Jag är nämligen ganska säker på att jag inte kommer bli besviken.
Författarjulkalender, lucka 18
Bakom lucka 18 finns: Jonathan Safran Foer.
Ingen av författarna jag hittills haft med i den här julkalendern har krävt någon särskild fundering. Texterna om dem har kommit av sig själva, nästan utan eftertanke, sprungna ur den starka relation jag har till författarna – genom de böcker jag läst av dem.
Med Jonathan Safran Foer är det inte riktigt så. Jag har läst Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära. Jag har älskat dem. Jag har pratat om dem med alla som orkat höra efter att jag läst ut dem. Tipsat om dessa böcker. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och ändå så sitter jag här och vill förklara varför man ska läsa Jonathan Safran Foer. Varför man ska ta sig in i hans världar – en post-9/11-värld i New York med döda pappor och förvirring och konstiga saker som måste nystas upp. Och en östeuropeisk värld med gamla rötter och berättelser. Jag vill förklara varför hans språk är så fascinerande. Det är inga problem för mig att lovorda Lukas Moodyssons språk – de skönsjungande beskrivningarna hoppar ur mig av sig själva. Så är det inte i det här fallet. Jag har inte fått den starka relationen till Safran Foer. Jag har bara blivit väldigt förtjust i hans romaner.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker att ni alla ska läsa något av honom. Och så avslutar jag med en av tidernas (av mig) mest citerade filmreplik – ur en så chickflick-aktig film som Djävulen bär Prada: That's all.
Ingen av författarna jag hittills haft med i den här julkalendern har krävt någon särskild fundering. Texterna om dem har kommit av sig själva, nästan utan eftertanke, sprungna ur den starka relation jag har till författarna – genom de böcker jag läst av dem.
Med Jonathan Safran Foer är det inte riktigt så. Jag har läst Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära. Jag har älskat dem. Jag har pratat om dem med alla som orkat höra efter att jag läst ut dem. Tipsat om dessa böcker. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och ändå så sitter jag här och vill förklara varför man ska läsa Jonathan Safran Foer. Varför man ska ta sig in i hans världar – en post-9/11-värld i New York med döda pappor och förvirring och konstiga saker som måste nystas upp. Och en östeuropeisk värld med gamla rötter och berättelser. Jag vill förklara varför hans språk är så fascinerande. Det är inga problem för mig att lovorda Lukas Moodyssons språk – de skönsjungande beskrivningarna hoppar ur mig av sig själva. Så är det inte i det här fallet. Jag har inte fått den starka relationen till Safran Foer. Jag har bara blivit väldigt förtjust i hans romaner.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tycker att ni alla ska läsa något av honom. Och så avslutar jag med en av tidernas (av mig) mest citerade filmreplik – ur en så chickflick-aktig film som Djävulen bär Prada: That's all.
Författarjulkalender, lucka 17 (gårdagens)
Pga morgonens tenta som jag nyss kom hemifrån, så publicerar jag gårdagens lucka nu. Bakom lucka 17 finns: Siri Hustvedt.
När jag läste Vad jag älskade så blev jag helt fascinerad. Det var en bok som jag läste mest för sakens skull, men väl inte hade storartade förväntningar på. Så fel jag hade! Det är en av de där böckerna som man önskar att man själv kunde skriva. Som är spännande trots att den egentligen inte har några storartade spänningsmoment, bara för att man blir så engagerad i karaktärerna. Det är en värld av konst, sorg, New York och relationer.
Jag har läst om flera personer som blivit besvikna när de läst Lily Dahls förtrollning. Och visst är den mycket enklare konstruerad och liksom enklare i sin helhet än Vad jag älskade. Men jag som är väldigt förtjust i konceptet servitris-som-jobbar-på-diner-i-småstad-och-vill-därifrån blev helt förtjust i den boken också. Bara titeln gör ju att man svimmar litegrann tycker jag. Jag har kvar att läsa Sorgesång och är nästan säker på att även den kommer falla mig i smaken. Siris bok om hennes psykosomatiska skakningar är jag inte lika sugen på att läsa (Shaking woman) men det gör inte så mycket.
Dessutom är Siri gift med Paul Auster som också varit med i den här julkalendern. Vilket makalöst författarpar!
Vad tycker ni om Siri Hustvedt? Se till att läsa någon av hennes böcker om ni inte redan har gjort det.
När jag läste Vad jag älskade så blev jag helt fascinerad. Det var en bok som jag läste mest för sakens skull, men väl inte hade storartade förväntningar på. Så fel jag hade! Det är en av de där böckerna som man önskar att man själv kunde skriva. Som är spännande trots att den egentligen inte har några storartade spänningsmoment, bara för att man blir så engagerad i karaktärerna. Det är en värld av konst, sorg, New York och relationer.
Jag har läst om flera personer som blivit besvikna när de läst Lily Dahls förtrollning. Och visst är den mycket enklare konstruerad och liksom enklare i sin helhet än Vad jag älskade. Men jag som är väldigt förtjust i konceptet servitris-som-jobbar-på-diner-i-småstad-och-vill-därifrån blev helt förtjust i den boken också. Bara titeln gör ju att man svimmar litegrann tycker jag. Jag har kvar att läsa Sorgesång och är nästan säker på att även den kommer falla mig i smaken. Siris bok om hennes psykosomatiska skakningar är jag inte lika sugen på att läsa (Shaking woman) men det gör inte så mycket.
Dessutom är Siri gift med Paul Auster som också varit med i den här julkalendern. Vilket makalöst författarpar!
Vad tycker ni om Siri Hustvedt? Se till att läsa någon av hennes böcker om ni inte redan har gjort det.
Författarjulkalender, lucka 16
Bakom lucka 16 finns: Lukas Moodysson.
Nu var det visserligen inte alls längesedan jag lovordade Lukas Moodysson här i bloggen, men ingen författarjulkalender är komplett utan hans medverkan så jag hoppas att ni står ut ändå.
För jag vet nog ingen poet, svensk eller utländsk, som skriver så sjukt bra poesi som Lukas Moodysson gör. Om man gillar explosiv, konkret okonstlad, hjärtsnörpande, förvirrad, regellös, välformulerad poesi så har man garanterat hittat rätt i hans författarskap.
Jag har aldrig läst en bok av Moodysson som gjort mig besviken. Jag har aldrig inspirerats så mycket som av till exempel Vad gör jag här och nu senast Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Men även Apo kryp hos och Dikter mellan sexton och tjugosex är läsvärda. Om du ska läsa en enda poesibok i min poesiutmanings anda, så välj en av Moodysson.
Härmed kan jag också tillkännage att jag tänker börja samla på allt av Moodysson. Det vill säga då och då köpa på mig en bok ur hans produktion tills jag har dem alla. Peppar även för romanen Döden & co. som kommer ut i vår. Jag nöjer mig såhär och avslutar inlägget med att än en gång, för den som inte klickade på länken högst upp, hänvisa till det inlägg jag för några veckor sedan skrev om honom. Där finns även en länk till en väldigt bra artikel som beskriver hans författarskap (för att inte nämna filmerna, som ju också är magiskt fantastiska...).
Nu var det visserligen inte alls längesedan jag lovordade Lukas Moodysson här i bloggen, men ingen författarjulkalender är komplett utan hans medverkan så jag hoppas att ni står ut ändå.
För jag vet nog ingen poet, svensk eller utländsk, som skriver så sjukt bra poesi som Lukas Moodysson gör. Om man gillar explosiv, konkret okonstlad, hjärtsnörpande, förvirrad, regellös, välformulerad poesi så har man garanterat hittat rätt i hans författarskap.
Jag har aldrig läst en bok av Moodysson som gjort mig besviken. Jag har aldrig inspirerats så mycket som av till exempel Vad gör jag här och nu senast Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Men även Apo kryp hos och Dikter mellan sexton och tjugosex är läsvärda. Om du ska läsa en enda poesibok i min poesiutmanings anda, så välj en av Moodysson.
Härmed kan jag också tillkännage att jag tänker börja samla på allt av Moodysson. Det vill säga då och då köpa på mig en bok ur hans produktion tills jag har dem alla. Peppar även för romanen Döden & co. som kommer ut i vår. Jag nöjer mig såhär och avslutar inlägget med att än en gång, för den som inte klickade på länken högst upp, hänvisa till det inlägg jag för några veckor sedan skrev om honom. Där finns även en länk till en väldigt bra artikel som beskriver hans författarskap (för att inte nämna filmerna, som ju också är magiskt fantastiska...).
Författarjulkalender, lucka 15 (gårdagens)
Jag somnade ifrån världen i soffan igår mitt under pluggandet nästan, och hann därför inte med gårdagens lucka. Den kommer nu och så kommer dagens lucka ikväll.
Bakom lucka 15 finns: Sylvia Plath.
Även den här bilden har jag gjort till tavla och satt upp på väggen!
Sylvia Plath är både Myten och Författaren. Både Personen och Texten. Jag blev intresserad av personen Sylvia Plath innan jag faktiskt läste något av henne. Men när jag läste något blev jag (lyckligtvis) verkligen inte besviken. Många säger att de nog inte kunnat läsa om Glaskupan i vuxen ålder, eller att de nog skulle ha gillat den om de läst den i en yngre ålder. Själv läste jag den förra sommaren för första gången och kände inte alls att det skulle vara en ungdomsbok. Det är en gripande och extremt välskriven berättelse som är svår att släppa taget om.
Vad gäller Plaths poesi så är den helt fantastisk. Jag vill dock rekommendera att den inte läses i svensk översättning eftersom det är enormt stor skillnad på Plathpoesi på svenska och engelska. Själv beställde jag igår en bok med hennes samlade poesi på engelska och längtar väldigt mycket tills jag får den (beställde för övrigt en hel del mer igår, vilket jag tänkte skriva om ikväll eller kanske efter tentan på lördag om jag lyckas hålla mig).
Så, testa både Glaskupan och Sylvias poesi. Hennes dagböcker är en enormt tjock bok som jag tar fram och bläddrar i emellanåt, och varje gång häpnar jag inför de vackra formuleringarna. En dag ska jag läsa den från pärm till pärm. Men just nu känns det som att min läsning liksom är bokad ett långt tag framöver så det får vänta tills jag har lugn och ro nog att ge den rättvisa.
Bakom lucka 15 finns: Sylvia Plath.
Även den här bilden har jag gjort till tavla och satt upp på väggen!
Sylvia Plath är både Myten och Författaren. Både Personen och Texten. Jag blev intresserad av personen Sylvia Plath innan jag faktiskt läste något av henne. Men när jag läste något blev jag (lyckligtvis) verkligen inte besviken. Många säger att de nog inte kunnat läsa om Glaskupan i vuxen ålder, eller att de nog skulle ha gillat den om de läst den i en yngre ålder. Själv läste jag den förra sommaren för första gången och kände inte alls att det skulle vara en ungdomsbok. Det är en gripande och extremt välskriven berättelse som är svår att släppa taget om.
Vad gäller Plaths poesi så är den helt fantastisk. Jag vill dock rekommendera att den inte läses i svensk översättning eftersom det är enormt stor skillnad på Plathpoesi på svenska och engelska. Själv beställde jag igår en bok med hennes samlade poesi på engelska och längtar väldigt mycket tills jag får den (beställde för övrigt en hel del mer igår, vilket jag tänkte skriva om ikväll eller kanske efter tentan på lördag om jag lyckas hålla mig).
Så, testa både Glaskupan och Sylvias poesi. Hennes dagböcker är en enormt tjock bok som jag tar fram och bläddrar i emellanåt, och varje gång häpnar jag inför de vackra formuleringarna. En dag ska jag läsa den från pärm till pärm. Men just nu känns det som att min läsning liksom är bokad ett långt tag framöver så det får vänta tills jag har lugn och ro nog att ge den rättvisa.
Författarjulkalender, lucka 14
Bakom lucka 14 finns: Francoise Sagan.
Den här bilden har jag ramat in i en liten tavla hemma!
Recept på en bok jag garanterat gillar:
1 dl Frankrike (helst Paris)
2 cl kandelabrar
3 liter rödvin
5 ml mörka murriga rum
4 kg sorg
1 och en halv liter dekadens
4 kg kärlek
5 l vackert språk
7 cl engagerande handling
3 dl intressanta karaktärer
Blanda ihop alla ingredienser tills de helt smält samman. Häll i några droppar enkelhet i berättelsen. Servera gärna mellan antikvariska pärmar och låt stå i några år. Därefter kan boken avnjutas, gärna i sällskap av en kopp kaffe. Hoppas att lässtunden blir ljuvlig.
Sådär kan man beskriva de böcker Francoise Sagan skriver. Jag har tyckt om alla böcker jag hittills läst av henne. Tycker ni om Brahms..., Bonjour tristesse och Den obäddade sängen och hade en period då jag alltid kollade efter Sagan-böcker på antikvariat så jag har några fler att avnjuta i sinom tid. Man får absolut inte missa filmen baserad på hennes liv. Bonjour Sagan heter den och finns behändigt med svensk text och allt. Jag tror jag har sett den fyra gånger. Skulle dessutom kunna överväga att muta ett förlag att översätta till svenska/piffa upp skolfranskan för att få läsa självbiografin Toxique. Well, nästan i alla fall.
Har ni läst Sagan?
Den här bilden har jag ramat in i en liten tavla hemma!
Recept på en bok jag garanterat gillar:
1 dl Frankrike (helst Paris)
2 cl kandelabrar
3 liter rödvin
5 ml mörka murriga rum
4 kg sorg
1 och en halv liter dekadens
4 kg kärlek
5 l vackert språk
7 cl engagerande handling
3 dl intressanta karaktärer
Blanda ihop alla ingredienser tills de helt smält samman. Häll i några droppar enkelhet i berättelsen. Servera gärna mellan antikvariska pärmar och låt stå i några år. Därefter kan boken avnjutas, gärna i sällskap av en kopp kaffe. Hoppas att lässtunden blir ljuvlig.
Sådär kan man beskriva de böcker Francoise Sagan skriver. Jag har tyckt om alla böcker jag hittills läst av henne. Tycker ni om Brahms..., Bonjour tristesse och Den obäddade sängen och hade en period då jag alltid kollade efter Sagan-böcker på antikvariat så jag har några fler att avnjuta i sinom tid. Man får absolut inte missa filmen baserad på hennes liv. Bonjour Sagan heter den och finns behändigt med svensk text och allt. Jag tror jag har sett den fyra gånger. Skulle dessutom kunna överväga att muta ett förlag att översätta till svenska/piffa upp skolfranskan för att få läsa självbiografin Toxique. Well, nästan i alla fall.
Har ni läst Sagan?
Författarjulkalender, lucka 13
Bakom lucka 13 finns: Jonas Hassen Khemiri.
Idag vill jag vurma lite för Jonas Hassen Khemiri som jag tycker är en av Sveriges bästa nu verksamma författare. Jag blev fullkomligt kär i Ett öga rött, kunde inte släppa Montecore ur sikte och har bläddrat lite i Invasion men ännu inte läst från pärm till pärm. Dessutom såg jag hans pjäs Fem gånger gud när den gick på Stadsteatern och älskade den också. Med andra ord har jag inte mycket negativt att säga om den här karlns produktioner och ser fram emot när han kommer med någon ny roman (som jag har hört att han skriver på?).
Varför ska man läsa Jonas Hassen Khemiri? För att han skriver experimentellt på ett väldigt nyskapande sätt. Det handlar inte om att krångla till det, utan om att helt och fullt anpassa språket till berättelsen. Ett öga rött berättas av en ung kille på "rinkebysvenska". Men det gör den inte jobbig att läsa – efter ungefär tjugo sidor är man inne i det och tänker inte på att vissa ord är omkastade, just eftersom språket så väl matchar berättelsen. Det hade inte varit trovärdigt om huvudpersonen skrev på perfekt svenska. I Montecore är språket något slags svensk-fransk-arabiska som är väldigt roligt att läsa och som man mot alla odds också kommer in i. Berättelsen är underfundig och gripande på samma gång.
Så, läs, läs, läs! Eller har ni kanske redan gjort det, och i så fall vill jag förstås veta vad ni tycker?
Idag vill jag vurma lite för Jonas Hassen Khemiri som jag tycker är en av Sveriges bästa nu verksamma författare. Jag blev fullkomligt kär i Ett öga rött, kunde inte släppa Montecore ur sikte och har bläddrat lite i Invasion men ännu inte läst från pärm till pärm. Dessutom såg jag hans pjäs Fem gånger gud när den gick på Stadsteatern och älskade den också. Med andra ord har jag inte mycket negativt att säga om den här karlns produktioner och ser fram emot när han kommer med någon ny roman (som jag har hört att han skriver på?).
Varför ska man läsa Jonas Hassen Khemiri? För att han skriver experimentellt på ett väldigt nyskapande sätt. Det handlar inte om att krångla till det, utan om att helt och fullt anpassa språket till berättelsen. Ett öga rött berättas av en ung kille på "rinkebysvenska". Men det gör den inte jobbig att läsa – efter ungefär tjugo sidor är man inne i det och tänker inte på att vissa ord är omkastade, just eftersom språket så väl matchar berättelsen. Det hade inte varit trovärdigt om huvudpersonen skrev på perfekt svenska. I Montecore är språket något slags svensk-fransk-arabiska som är väldigt roligt att läsa och som man mot alla odds också kommer in i. Berättelsen är underfundig och gripande på samma gång.
Så, läs, läs, läs! Eller har ni kanske redan gjort det, och i så fall vill jag förstås veta vad ni tycker?
Författarjulkalender, lucka 12
Bakom lucka 12 finns: Astrid Lindgren.
Bakom dagens lucka finns en författare som jag är övertygad om att alla som läser min blogg har läst eller fått uppläst för sig. Själv kunde jag spendera timmar med att lyssna på Astrids egna inläsningar av Barnen i Bullerbyn, Madicken eller någon av de andra berättelserna. Jag älskade också filmatiseringarna och har fortfarande en piratvurm efter Pippi på de sju haven. Men det allra bästa är förstås att läsa själva böckerna. Astrids sätt att ta upp även det allvarliga i livet och ändå skriva så roligt och fint är helt ojämförlig. Dessutom har jag en alldeles särskilt relation till Astrid Lindgren då det var hon som väckte min dröm om att bli författare. Jag satt själv och läste in långa, påhittade sagor på band när jag var kanske fem. De är inte särskilt roliga att lyssna på ("och sen kom ankan men ankan ville leka med hunden och då sa hunden.... ja, ni förstår) men på så sätt har Astrid vunnit den stora platsen i mitt hjärta.
Jag funderar faktiskt på att rota fram den där tjocka Madicken-boken eller den blå Barnen i Bullerbyn hos mamma och pappa i jul och läsa igen. Åtminstone bläddra i dem. De håller faktiskt för vuxna också, såväl böckerna som filmatiseringarna. Jag har en väldigt fin utgåva av Salikons rosor som jag bläddrar i ibland.
Vilka är era Astrid-favoriter? Och varför tror ni att hon aldrig upphör att läsas och älskas? Jag tror att det kan ha att göra med att hon nog aldrig tänkte: Nu ska vi skriva en liten lärorik bok för barn, eller ens Nu ska här skrivas en barnbok. Jag tror att hon fortfarande mindes hur det var att vara barn (och kanske aldrig slutade vara det) och därför kunde skriva på ett sätt som alla gillade. Hon skilde inte mellan barn och vuxna och moraliserade inte. Klart att någon kan ha en kappsäck full med pengar, sova med fötterna på huvudkudden och ha en pappa ute på de sju haven, tänkte hon. Och skrev.
Bakom dagens lucka finns en författare som jag är övertygad om att alla som läser min blogg har läst eller fått uppläst för sig. Själv kunde jag spendera timmar med att lyssna på Astrids egna inläsningar av Barnen i Bullerbyn, Madicken eller någon av de andra berättelserna. Jag älskade också filmatiseringarna och har fortfarande en piratvurm efter Pippi på de sju haven. Men det allra bästa är förstås att läsa själva böckerna. Astrids sätt att ta upp även det allvarliga i livet och ändå skriva så roligt och fint är helt ojämförlig. Dessutom har jag en alldeles särskilt relation till Astrid Lindgren då det var hon som väckte min dröm om att bli författare. Jag satt själv och läste in långa, påhittade sagor på band när jag var kanske fem. De är inte särskilt roliga att lyssna på ("och sen kom ankan men ankan ville leka med hunden och då sa hunden.... ja, ni förstår) men på så sätt har Astrid vunnit den stora platsen i mitt hjärta.
Jag funderar faktiskt på att rota fram den där tjocka Madicken-boken eller den blå Barnen i Bullerbyn hos mamma och pappa i jul och läsa igen. Åtminstone bläddra i dem. De håller faktiskt för vuxna också, såväl böckerna som filmatiseringarna. Jag har en väldigt fin utgåva av Salikons rosor som jag bläddrar i ibland.
Vilka är era Astrid-favoriter? Och varför tror ni att hon aldrig upphör att läsas och älskas? Jag tror att det kan ha att göra med att hon nog aldrig tänkte: Nu ska vi skriva en liten lärorik bok för barn, eller ens Nu ska här skrivas en barnbok. Jag tror att hon fortfarande mindes hur det var att vara barn (och kanske aldrig slutade vara det) och därför kunde skriva på ett sätt som alla gillade. Hon skilde inte mellan barn och vuxna och moraliserade inte. Klart att någon kan ha en kappsäck full med pengar, sova med fötterna på huvudkudden och ha en pappa ute på de sju haven, tänkte hon. Och skrev.
Författarjulkalender, lucka 11
Bakom lucka 11 finns: Majgull Axelsson.
Majgull Axelsson har skrivit flera böcker som jag inte kunnat släppa taget om. Man fastnar i dem som klister. Hon har, precis som jag skrev om Selma Lagerlöf häromdagen, ett väldigt sagoberättaraktigt sätt att skriva böcker på. Men här handlar det snarare om att hon befinner sig såpass nära den karaktär hon berättar om att man egentligen inte vet riktigt vem som är berättarrösten.
Min absoluta Axelsson-favorit är Aprilhäxan, en magiskt realistisk roman om Desirée som är fast i en kropp som inte gör det hon ber den om och om hennes systrar som alla sinsemellan är väldigt olika. Margareta är den lite virriga forskaren med stora smycken, Christina är den perfektionistiska och duktiga flickan-aktiga läkaren, Birgitta är den nersupna och svarta fåret bland systrarna.
Och så är det Desirée som är cp-skadad och bor på ett hem men kan förvandlas till en kråka och följa de andra systrarnas liv utan att de har en aning om det. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om just Aprilhäxan och jämförde då de olika systrarna.
Även Den jag aldrig var och Slumpvandring är väldigt läsvärda och fina böcker. Jag tror dessutom att den här författaren passar alla generationer och nästan alla olika boksmaker. Har ni läst Majgull Axelsson och vad tycker ni i så fall om hennes böcker?
Majgull Axelsson har skrivit flera böcker som jag inte kunnat släppa taget om. Man fastnar i dem som klister. Hon har, precis som jag skrev om Selma Lagerlöf häromdagen, ett väldigt sagoberättaraktigt sätt att skriva böcker på. Men här handlar det snarare om att hon befinner sig såpass nära den karaktär hon berättar om att man egentligen inte vet riktigt vem som är berättarrösten.
Min absoluta Axelsson-favorit är Aprilhäxan, en magiskt realistisk roman om Desirée som är fast i en kropp som inte gör det hon ber den om och om hennes systrar som alla sinsemellan är väldigt olika. Margareta är den lite virriga forskaren med stora smycken, Christina är den perfektionistiska och duktiga flickan-aktiga läkaren, Birgitta är den nersupna och svarta fåret bland systrarna.
Och så är det Desirée som är cp-skadad och bor på ett hem men kan förvandlas till en kråka och följa de andra systrarnas liv utan att de har en aning om det. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om just Aprilhäxan och jämförde då de olika systrarna.
Även Den jag aldrig var och Slumpvandring är väldigt läsvärda och fina böcker. Jag tror dessutom att den här författaren passar alla generationer och nästan alla olika boksmaker. Har ni läst Majgull Axelsson och vad tycker ni i så fall om hennes böcker?
Författarjulkalender, lucka 10
Bakom lucka 10 finns: George Orwell.
Såhär när jag går i dystopi-funderingar så passar det fint att rekommendera George Orwell. 1984 är nämligen en bok som berört mig väldigt djupt och som jag ofta exemplifierar med i FRA-diskussioner. Jag har hört vissa som tycker att den är tråkig, och visst är väl språket inte det mest experimentella man kan tänka sig, men det är tanken bakom som gör boken såpass läsvärd. Och jag tyckte om att läsa den förstås.
Jag har hört att 1984 skulle vara den bok som flest säger att de har läst, fast de inte har gjort det. Väldigt intressant, med tanke på att det finns x antal tusen böcker som är betydligt svårare att ta sig igenom. Vad denna tendens att vilja ha läst boken beror på har jag ingen aning om men hursomhelst så är den väldigt läsvärd.
Nyligen läste jag också Djurens gård (Animal farm) och blev väldigt förtjust även i den. Av de ynka två Orwell-böcker jag hittills läst så har jag märkt att han var en mästare på att avsluta sina böcker på ett sätt som ger lite sådär hisnande magknip.
Se alltså till att snarast införskaffa 1984, läs den och återkom sedan till mig så kan vi diskutera hur nära samhället är den dystopiska framtidsvision han skrev på 40-talet. Eller har ni kanske redan läst den – i så fall kan vi ta diskussionerna redan nu!
Såhär när jag går i dystopi-funderingar så passar det fint att rekommendera George Orwell. 1984 är nämligen en bok som berört mig väldigt djupt och som jag ofta exemplifierar med i FRA-diskussioner. Jag har hört vissa som tycker att den är tråkig, och visst är väl språket inte det mest experimentella man kan tänka sig, men det är tanken bakom som gör boken såpass läsvärd. Och jag tyckte om att läsa den förstås.
Jag har hört att 1984 skulle vara den bok som flest säger att de har läst, fast de inte har gjort det. Väldigt intressant, med tanke på att det finns x antal tusen böcker som är betydligt svårare att ta sig igenom. Vad denna tendens att vilja ha läst boken beror på har jag ingen aning om men hursomhelst så är den väldigt läsvärd.
Nyligen läste jag också Djurens gård (Animal farm) och blev väldigt förtjust även i den. Av de ynka två Orwell-böcker jag hittills läst så har jag märkt att han var en mästare på att avsluta sina böcker på ett sätt som ger lite sådär hisnande magknip.
Se alltså till att snarast införskaffa 1984, läs den och återkom sedan till mig så kan vi diskutera hur nära samhället är den dystopiska framtidsvision han skrev på 40-talet. Eller har ni kanske redan läst den – i så fall kan vi ta diskussionerna redan nu!
Författarjulkalender, lucka 9
Bakom lucka nio finns: Selma Lagerlöf.
Den här bilden sitter faktiskt i min hall så jag ser den dagligen!
Åh vad jag älskar den här julkalendern. Att få lovebomba tjugofyra författare tjugofyra dagar i sträck känns mer än roligt. Och dessutom fortsätter lovebombandet på dag 25 för då samlar jag alla författare som nästan kom med i julkalendern. Nåväl. Idag står Selma på dagordningen.
Jag har skrivit om henne flera gånger här i bloggen. Bland annat genom att låta förra årets julutmaning bestå i att läsa en bok av henne. Och genom att luras att tro att hennes Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf var äkta när den faktiskt var en efterkonstruktion av Selma själv. Men nu gäller det ju litegrann att övertyga någon icke-övertygad. Vad är det som är så himla bra med Selma?
För mig funkar det såhär: Jag läser en bok av Selma Lagerlöf när jag vill unna mig något alldeles särskilt. För hon berättar sagor för vuxna på ett så makalöst sätt att man under läsningen nästan önskar att man emellanåt kunde bo i en av hennes sagovärldar. Hon pratar ofta med läsaren, lite jo nu ska jag berätta förstår ni-känsla, utan att det blir fjantigt. Men allt är inte gulligull i hennes böcker, ofta har folk stora problem, ofta uppstår konflikter och orosmoment. Selma, precis som en riktig sagontant ska, vet att engagera sin läsare. Hon är inte rädd för att vara bitsk om hon känner för det, så det är liksom inte rosenskimrande som man kanske kan tro. Inte heller särskilt samhällskritiskt på ett modernare sätt, förvisso, men det behöver ju faktiskt inte allt vara.
Jag säger: Börja med Gösta Berlings saga och kör sedan bara på. Det kommer du nog vilja göra nämligen. Såhär skrev jag efter att ha läst just om Gösta.
Viktigt PS. Visste ni att Selma hjälpte Nelly Sachs att ta sig till Sverige! Och missa inte den här anekdoten, den är fantastisk.
Den här bilden sitter faktiskt i min hall så jag ser den dagligen!
Åh vad jag älskar den här julkalendern. Att få lovebomba tjugofyra författare tjugofyra dagar i sträck känns mer än roligt. Och dessutom fortsätter lovebombandet på dag 25 för då samlar jag alla författare som nästan kom med i julkalendern. Nåväl. Idag står Selma på dagordningen.
Jag har skrivit om henne flera gånger här i bloggen. Bland annat genom att låta förra årets julutmaning bestå i att läsa en bok av henne. Och genom att luras att tro att hennes Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf var äkta när den faktiskt var en efterkonstruktion av Selma själv. Men nu gäller det ju litegrann att övertyga någon icke-övertygad. Vad är det som är så himla bra med Selma?
För mig funkar det såhär: Jag läser en bok av Selma Lagerlöf när jag vill unna mig något alldeles särskilt. För hon berättar sagor för vuxna på ett så makalöst sätt att man under läsningen nästan önskar att man emellanåt kunde bo i en av hennes sagovärldar. Hon pratar ofta med läsaren, lite jo nu ska jag berätta förstår ni-känsla, utan att det blir fjantigt. Men allt är inte gulligull i hennes böcker, ofta har folk stora problem, ofta uppstår konflikter och orosmoment. Selma, precis som en riktig sagontant ska, vet att engagera sin läsare. Hon är inte rädd för att vara bitsk om hon känner för det, så det är liksom inte rosenskimrande som man kanske kan tro. Inte heller särskilt samhällskritiskt på ett modernare sätt, förvisso, men det behöver ju faktiskt inte allt vara.
Jag säger: Börja med Gösta Berlings saga och kör sedan bara på. Det kommer du nog vilja göra nämligen. Såhär skrev jag efter att ha läst just om Gösta.
Viktigt PS. Visste ni att Selma hjälpte Nelly Sachs att ta sig till Sverige! Och missa inte den här anekdoten, den är fantastisk.