ord och inga visor

Här får man anpassa sig till traditionerna och tillfälligtvis lägga bort Joyce Carol Oates bråda niagarafallenroman.

Jag sitter uppkrupen i soffan hos mamma och pappa. Kaffekopp i handen, djupt insjunken i boken jag håller på med nu. Fallen av Joyce Carol Oates. Fallen som i "the falls", inte som i att falla. En ganska bråd men härlig romanroman.
Pappa sitter i fåtöljen i andra änden av rummet och läser typ Helge eller 91:an. Plötsligt tittar jag upp och märker att han iakttar mig skeptiskt. Vad är det? undrar jag. Jag köpte ju jultidningar av kusinen, säger han.
Jaha, mumlar jag och fortsätter läsa.
Ja. Ska du inte ha en sån istället? Han kastar över ett kalle anka-julalbum och jag resignerar.
Gör som alla andra och läser lite kalle istället. Det var längesen och känns väldigt juligt. Det är som en liten berättelse på varje sida och jag sitter och tycker det är charmigt att knattarnas kepsar flyger upp när de blir förvånade. Beundrar kajsas stora rosett. Cute.

Under morgonen har vi även ivrigt debatterat huruvida man ska sponsra en massa kultur som ändå konsumeras av endast ett fåtal (tänk kristina lugn, bob hansson etc). Min åsikt är självklart Ja det ska man. Vilket mardrömsscenario med bokhandlar där endast Liza Marklund, Camilla Läckberg och Jan Guillou finns att tillgå. Inget ont om de författarna (även om de inte är min kopp te) men jag tror även de håller med om det viktiga i att även smala genrer av böcker/filmer/teater/dans/musik får existera. Lade slutligen ner diskussionen, men det är så kul att prata om sådant. Röra om lite i grytor.

Men nu blir det en stund av J.C Oates igen innan sociala bestyr med gröt, julmiddag, klappbyte och annat står för dörren.
God jul!